Hon är i grunden 4—9-lärare i matematik och NO och har därefter utbildat sig till speciallärare med matematik som huvudämne. Nu arbetar hon på F—6-skolan Västra skolan i Katrineholm.

— Jag brann redan under utbildningen för matematik­utveckling och hur vi ska lyckas fånga upp de elever som riskerar att få svårigheter med matematiken.

När Katrineholms kommun preciserade vilka utvecklingsområden som förstelärarna skulle arbeta med såg Anne-Lill Henriksson direkt att några av dem passade henne som hand i handske. Mate­matikämnets didaktik och metod, specialpedagogiska metoder integrerade i klassrumsundervisningen och övergripande kvalitetsarbete är frågor som hon redan i dag engagerat arbetar med.

I Katrineholm fick varje rektor nominera en eller två personer till tjänsterna utifrån de prioriterade områdena. Efter påstötningar från Lärar­förbundet ändrade sedan arbetsgivaren rekryteringsprocessen och lät alla lärare söka. Totalt sökte 46 lärare de 13 tjänsterna som förstelärare i kommunen.

Tjänsterna som förstelärare är tidsbegränsade till två år med möjlighet till förlängning. Lärarna får ett lönetillägg på 5 000 kronor under tiden som förstelärare. Alla förstelärare i Katrineholm har ferietjänst.

Katrineholms förstelärare utsågs så sent som veckan före midsommar och Anne-Lill Henriksson är ännu inte helt klar över hennes tjänsts utformning.

— Jag har varit spindeln i ­nätet när det gäller matematikutveckling på vår skola och jag tror att jag ska fortsätta driva på det arbetet, säger hon.

Med hjälp av några olika testmaterial kartlägger Anne-Lill Henriksson elevernas utveckling i matematik och identifierar de områden där eleverna har svårigheter. Hon och skolans övriga lärare som undervisar i matematik arbetar sedan gemensamt fram åtgärder.

— Det här är ett lagarbete och mina kolleger är minst lika viktiga som jag i detta. Det går inte att sitta själv på sin kammare och tro att det kommer att ske en utveckling.

Anne-Lill Henriksson hoppas också kunna bilda ett nätverk med de andra förstelärarna i kommunen.

— Jag tror att karriärtjänster är en bra början för att höja lärarnas status. Det kan sporra fler att söka till lärarutbildningen när man kan gå vidare och jobba med utvecklingsfrågor, säger hon.

Han har i sin avhandling studerat hur sex lärare börjar använda formativ bedömning och vad som då händer med lärarna och undervisningen.

— Både evidensbasering av undervisningen och formativ bedömning lanseras nu allt mer av politiker som krispaket för att vända de negativa resul­tat­­trenderna i svensk skola, säger han.

Evidensbasering har hämtats från den medicinska forskningen och innebär att man med vetenskapliga meto­der försöker belägga vilka behandlingar som fungerar.

Inom evidensbaseringen görs i dag framför allt så kallade metaanalyser, som John Hatties stora undersökning »Visible Learning«, där man med hjälp av ett särskilt mått kan jämföra resultaten som olika studier kommit fram till.

Hattie framhåller till exempel att hans metaanalys visar att formativ bedömning är den mest kraftfulla faktorn för att förbättra elevernas resultat.

Formativ bedömning går ut på att med olika tekniker som till exempel självutvärdering och kamratutvärdering medvetandegöra både elever och lärare om vad eleverna kan och vad de behöver gå vidare med. En del av dessa tekniker betraktas som evidensbaserade.

— Min studie visar att det finns en övertro på att man bara kan lyfta in färdiga tekniker i klassrummet och få det att fungera. En risk med det är att teknikerna börjar användas bara just som tekniker och att både undervisningens innehåll och det genuina samspelet lärare—elev hamnar i skymundan.

I stället för att tro att peda­gogisk forskning med auto­matik kan styra vad lärar­na gör i klassrummet, bör lärarna själva inta en mer aktiv och kritiskt värderande roll till forskningen, anser han.

— Den kritiskt värderande rollen skulle kunna rymmas inom ambitionen att evidensbasera undervisningen.

Hon har slutat arbeta som lärare. Men varje måndag eftermiddag cyklar Anna Ekelin till Matte­centrums räknestuga på Södra Latins gymnasium i Stockholm och peppar unga som vill lära sig mer om matematik.

— Det är mer tillfredsställande att vara volontär än lärare. Man slipper all byråkrati och alla möten och får fokusera på den roliga biten: Att hjälpa elever.

Syret i sal A228 håller nästan på att ta slut, denna varma försommarafton.

Plötsligt verkar alla vilja lära sig allt om matematiska formler, fast det är långt ­efter skoltid. Klassrummet är knökfullt med elever som viftar med händerna och vill få en sista duvning innan morgondagens nationella prov.

Med miniräknaren i den ena handen och blyertspennan i den andra hastar Anna ­Ekelin runt för att hinna hjälpa så många som möjligt. Hon stannar till hos Johanna Schweitz Fåhraeus i ES 1B, lutar armbågen mot bänken och försjunker i ett komplicerat problem.

— Nu börjar det bli lite besvärligt. Den minsta gemensamma nämnaren är faktiskt 21. Är du med då? frågar Anna Ekelin och tittar upp från rutblockets formler.

— Mmm. Det var nog där jag gjorde fel … konstaterar Johanna Schweitz Fåhraeus och spricker upp i ett lättat leende.

Anna Ekelin är civilingenjör och har arbe­tat som IT-konsult i 28 år. När IT-krisen slog till med full kraft i början av 2000-t­alet om­skolade hon sig till lärare. Hon var mate­matik­lärare på flera högstadie- och gymnasieskolor, men brände ut sig och hoppade av läraryrket.

— Men det blev lite långtråkigt att gå hemma och stirra på alla de där tusen högarna man borde ta itu med. Jag behöver behövas! deklarerar hon på sitt ivriga, rastlösa sätt och drar handen genom det burriga håret.

I höstas började Anna Ekelin som volontär i Mattecentrums räknestuga.

Mattecentrum är en ideell förening, som erbjuder gratis räknehjälp för elever efter skoltid i 50 räknestugor i 20 städer. I räkne­stugorna får eleverna svar på sina frågor om matematik av ämneskunniga volontärer — ofta civilingenjörer, matematiker och natur­vetare, men också pensionerade ­lära­re.

— Den stora skillnaden mot att vara lärare är att de elever som kommer hit gör det för att de verkligen vill lära sig mer. Ingen ­sitter och kollar in Facebook eller tjattrar med kompisarna längst bak i klassrummet.

— De offrar sin lediga kväll för räkne­stugan — och är glada och tacksamma över att få hjälp med matten.

Vad kan skolan och lärarna lära av Matte­centrums räknestugor?

— Jag vill inte säga att det är fel på lärarna, de har blivit överlastade med så mycket som inte har med själva undervisningen att göra. Jag orkade ju inte själv vara lärare längre, det var alldeles för slitigt. Men jag tycker att alla skolor ska ha räknestugor. Varje elev borde ha rätt till extra stöd i matematik.

Det framgår av en rapport som Joakim Krantz, universitetslektor i pedagogik vid Linnéuniversitet, har skrivit. Han har analyserat hur företrädare för Lärarförbundet beskriver lärarprofessionen i ledare, debatt- och nyhets­artiklar i Lärarnas tidning och Pedagogiska Magasinet mellan 1990 och 2010.

— Den lärarfackliga pressen har stor betydelse för att kollektivt definiera vad det innebär att vara en professionell lärare, säger han.

Han anser att det under perioden skedde en klar förskjutning i den kollektiva självbilden, med ett tydligt brott kring år 2000, som beror på konsekvenserna av decentralisering och valfrihetsreformer.

— I början av 1990-talet definieras lärarna fortfarande som altruister som solidariskt utför ett viktigt samhällsuppdrag. Läraren beskrivs som en generalist vars professionalitet karakteriseras av pedagogiska och didaktiska kunskaper.

Lärarförbundet varockså kritiskt till försök att styra lärarna på ett sätt som reducerar komplexiteten i deras yrkesutövning.

— Men från år 2000 tilltar den politiska diskussionen om behovet att utifrån styra och kontrollera skolan och att utvärdera resultaten.

Kvalitetssäkring och rätts­säkerhet i bedömning och betygsättning blir viktiga teman. Kraven på dokumentation ökar kraftigt.

— Lärarförbundet som nu är kritiskt mot bristen på likvärdighet dras successivt in i en diskussion som handlar om prestation och resultat på individnivå. Man anpassar sig till en mer resultatinriktad styrning för att inte hamna vid sidan av debatten.

Lärarna blir mindre självständiga genom all styrning men får i stället glädjas åt att bli legitimerade, fortsätter Joakim Krantz. Till slut backar regeringen i viss mån på kraven på dokumentation när arbetsbördan visar sig vara för tung.

— Undervisning som lärar­nas kärnuppdrag hamnar nu åter i fokus. Men den ska ­utföras av lärare som ses som ämnesspecialister mer än peda­gogiska generalister.

Samtidigt skapar de nya karriärtjänsterna utrymme för att en ny kollektiv självbild av läraryrket kan växa fram. Nu kan lärare bli karriärister.

Läget när det gäller karriärtjänsterna inför skolstarten skiljer sig mycket åt mellan kommunerna. Det framgår av Lärarnas tidning undersökning.

Många kommuner dröjer med karriärtjänster till senare under läsåret. Känt sedan tidigare är att 20 kommuner inte har ansökt om karriärtjänster alls detta läsår.

Det gör att rekryteringen av förstelärare och lektorer kommit olika långt. En del var klara före sommaren medan andra inte inlett rekryteringen.

De flesta kommuner har haft fler sökande än tjänster. I Lund har drygt 250 personer sökt de 61 tjänsterna. I Stockholm har skolorna själva fått sköta rekryteringen.

Några kommuner, bland annat Lidingö, har inte haft något öppet ansökningsför­farande. I Övertorneå har lärare, elever och ledningsgrupp fått nominera lärare utifrån kriterier. Ledningsgruppen har sedan tagit beslutet om vilka som ska utses.

Plötsligt tar vägen slut. Där, utslängd mitt i den sörmländska skogen, ligger fristående skolan Vackstanäsgymnasiet.

Det stormar om de fristående skolorna nu. Efter konkursen av skolkoncernen JB Education tävlar de politiska partierna om att lägga förslag om skärpta regler för fri­skolorna.

Men Vackstanäsgymnasiet drivs utan vinstintresse. Vd för Stiftelsen Vackstanäsgymnasiet är Patrik Waldenström, som har startat nybildade Idéburna skolors riksförbund. Han tar emot i den fristående skolans trädgård med sandaler, solbränt ansikte och ett avspänt leende. Bortom gröna fält skymtar sjön Vällingen.

Varför finns Idéburna skolors riksförbund?

— Jag gick här ute på Vackstanäs och irriterade mig på att fristående skolor började få dåligt rykte. När det skrevs om friskolor handlade det alltid om de vinstutdelande skolkoncernerna, om låg lärartäthet och dåligt utbildade lärare. Men det där stämmer ju inte på oss och en massa andra idéburna fristående skolor.

— Det finns faktiskt ganska många som driver skolor utan att vara ute efter att tjäna pengar. Vi vill visa att det finns friskolor av olika sorter.

Har fristående skolor som drivs utan vinstsyfte bättre kvalitet än kommunala skolor eller skolor som drivs med vinstsyfte?

— Man kan inte säga så generellt. Det är klart att det finns jättebra skolor av alla sorter, liksom dåliga. Men det finns några förutsättningar som är speciella för oss — vi har en större frihet än de kommunala skolorna och vi sneglar inte på pengarna på det vis som skolföretagen gör.

— Det kommer aldrig in i vår tankevärld att vi inte skulle erbjuda elever extrastöd därför att vi måste dela ut 10—15 procent i vinst.

Borde det vara förbjudet för skolor att dela ut vinst?

— Ja. Annars finns det alltid en frestelse att öka vinsten och ta ut den. Det är en tankegång som inte hör hemma i skolverksamhet.

Varför inte då?

— Därför att jobbar man i en skola ska man bara ha en tanke i huvudet — att göra det så bra som möjligt för eleverna. Vinstutdelning i skolan är en abnormitet. Det är bara Sverige och Chile som tillåter det.

Men om det går att driva en bra skola trots att man delar ut vinst?

— Det finns alltid möjlighet att satsa ännu mer på skolan och på eleverna. På en vinstdriven marknad söker sig alltid aktörerna dit de största vinsterna finns. Ett sätt att få vinst är att sålla ut eleverna. Det finns lite olika varianter på hur man kan göra det.

— Man kan till exempel sålla ut duktiga elever genom att ha undervisningen på engelska, som Engelska skolan, det mest lönsamma friskoleföretaget i Sverige. Eller så kan man ha ett arbetssätt som kräver väldigt självständig förmåga och inte så mycket stöd från lärarna, som Kunskapsskolan. Då väljer du nästan automatiskt bort dyslektikerna och adhd-eleverna.

Hur skulle en lagstiftning se ut som förbjuder vinstutdelning?

— Tillåt bara skolor som drivs av föreningar, stiftelser eller aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning, så kallade svb-bolag. Det är ett ganska enkelt sätt att stoppa vins­terna, med befintlig aktiebolagslag. Enligt den lagen får jag som ägare bara ta ut statslåneräntan plus en procent på insatt kapital. Det är rimligt. Bolaget får inte dela ut pengar i en koncern och det får bara säljas till ett ­annat svb-bolag.

Det finns många sätt att komma runt ett vinstförbud. Man kan höja styrelsearvodena, lägga vinsten i en pensionsförsäkring, betala höga hyror till ett moderbolag. Går det verkligen att täppa till alla de här kryphålen?

— Nej, det går förstås att ta ut vinster på olika sätt. Men det blir på en annan nivå ändå. Om bara bolag med särskild vinstutdelnings­begränsning är tillåtna tappar riskkapitalbolagen intresset för skolmarknaden.

Skulle inte ett vinstförbud skrämma bort entreprenörer, som faktiskt har intressanta idéer för att utveckla den svenska skolan?

— Har du sett några sådana entreprenörer i skolans värld? Det finns säkert några som skulle skrämmas bort, men det är ingen katastrof. Skolan behöver inte den typen av entreprenörer. En riktigt engagerad pedagog kan starta de där skolorna i alla fall.

Rätten att välja skola framhålls av vissa som en förklaring till de sjunkande resultaten i skolan i och med att de duktiga eleverna samlas på samma skolor. Delar du den analysen?

— Friheten att välja innebär förstås en risk att familjerna väljer skola efter den klass, etniska tillhörighet eller utbildningsbakgrund som familjen själv har. Det finns alltid en balans mellan valfrihet och segregation.

Innebär det att rätten att välja skola bör avskaffas?

— Nej, jag tycker att vi ska ha kvar den valfriheten. Däremot borde det finnas någon form av samhällelig planering av skolväsendet. Hur det ska se ut kan jag inte svara på i dag.

Vad krävs för att gynna framväxten av icke vinstutdelande skolor, till exempel lärarkooperativ?

— Ett problem när man ska starta en idéburen skola är att det är svårt att få startkapital. Det problemet har ju inte riskkapitalbolag. Det är ju det de har; pengar. Sedan kan de ha idéer också, men främst har de pengar.

— Därför skulle det behövas någon form av social riskkapitalfond, dit den som startar en idéburen skola blir återbetalningsskyldig under rimliga villkor.

Du har en gång varit med och byggt upp en lärarutbildning i Namibia. Finns det något vi kan lära oss av skolan i Namibia?

— Jag var där 1995, några år efter befrielsen. Landet var utfattigt, ungarna fick bara gå i skolan i fyra år och kunskapsnivån var jättelåg.

— De nyutbildade lärarna kände en otrolig stolthet över att de faktiskt gjorde en insats för sina medmänniskor och för samhället. De kände att de var en del av befrielsen, att det var de som skulle bygga upp det nya landet. Den stoltheten tycker jag att vi ska betona mer i svensk skola också.

Frågan om varför vi ska ha en skola — vad är själva poängen? — har ställts från lite olika håll den senaste tiden.

I en ny bok gör Tomas Kroksmark, professor i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Jönköping, en djupdykning och söker svaren på de stora frågorna om skolan, läraryrket och lärandets mysterium.

Utgångspunkten är den nya skollagen och de senaste läroplanerna för förskolan, grundskolan och gymnasieskolan. Temat, som genomsyrar hela boken, är en skola på vetenskaplig grund.


Några av de frågor som diskuteras är: Vilket är skolans uppdrag? Hur ska lärare forska? Vad är lärarkompetens?

— Jag tror att ett inspelat samtal om fakta är lättare att ta till sig än att läsa en faktabok. Dessutom kan man ju välja när man vill lyssna; på bussen, promenaden, när man städar eller ska sova, säger Malin Triumf.

I poddsändningen »Den blå hästen« intervjuar hon sin far, historikern och statsvetaren Ulf Åkersten om Europas historia, land för land.

Tanken är att genom att beta av alla viktiga europeiska händelser om och om igen, men utifrån varje lands olika perspektiv, skapa en större förståelse för varför historien ser ut som den gör.

— Ta Krimkriget, till exempel. Innan vi började hade jag ingen aning om vad det var för krig. Men nu, när vi har pratat om kriget från Englands, Rysslands och Turkiets perspektiv har jag en mycket bredare bild. Jag ser orsaker, paralleller och samband och kan tänka vidare själv, säger Malin Triumf.

Genom att låta eleverna arbeta med egna poddsändningar tror Malin Triumf att de kan ta till sig kunskap på ett nytt sätt.

— Det krävs en del ­arbete både före, under och efter inspelningen. Man måste ha ett bra innehåll, slipa på intervjutekniken och så måste man tänka till i klippningen. Hur är det att lyssna på? Vad är intressant och vad är onödiga stickspår? På så sätt skapar man en djupare förståelse för ämnet.

»Den blå hästen« finns både på facebook, Den blå hästen, och twitter, @malintriumf, för dialog med och eventuella korrigeringar från uppmärksamma lyssnare.

Linn Falkheimer sträcker ut ena armen och mäter ut en lagom bit av det rosa garnet. Hon ska brodera ett bokmärke till sin pappa.

— Han läser väldigt, väldigt mycket, säger hon och ler, nöjd med att ha kommit på en så bra present.

Hanna Taher står vid bordet bredvid och klipper ut tyg till en innerkudde till en vetevärmare. Hennes pappa har ofta ont i nacken så det blir också en passande present.

Bente Pettersson, textillärare på Lillestad grund- och särskola i Växjö, finns hela tiden i närheten, både för att uppmuntra och utmana.

— Vad man klarar och inte klarar ser extremt olika ut i särskolan. Jag vill att eleverna ska göra så mycket som möjligt själva men det är jag som måste hitta den rätta nivån på uppgiften, säger hon.

Bente Pettersson har arbetat som textillärare i drygt tio år. Men hon har också 20 års erfarenhet som förskollärare och det har hon god nytta av i arbetet med särskole­eleverna.

— Jag försöker alltid se till helheten och inte bara till ­ämnet slöjd. Vad behöver den här eleven träna på för att komma vidare i utvecklingen och vad kan jag bidra med?

För Bente Pettersson är den tydliggörande pedagogiken helt avgörande, vilket avspeglar sig på många sätt i textil­salen. Till exempel genom hur materialet är ordnat. Varje skåp är märkt med nummer och innehåll.

— Gå till skåp nummer fem. Där finns broderigarn. Välj den färg du vill ha. Så kan det låta för elever som klarar av att välja bland alla färger. För en elev med svår autism kanske det är omöjligt, då kan det räcka att få välja mellan två färger.

Hur tygerna presenteras i skåpet är ett annat exempel. Bente Pettersson vill att eleverna ska kunna se samtliga tyger. Därför har hon vikt och staplat tygstyckena så att alla ligger vända utåt, i stället för att några, som så ofta, hamnar gömda längst in.

Här finns också det som inte syns för blotta ögat. Bente Pettersson själv bär på tusen små knep för att underlätta för eleverna.

För ett par år sedan deltog hon i slöjdbiennalen och för att dela med sig av sina erfarenheter hade hon tillverkat ett antal häften där hon i text och bild beskrev hur hon ­arbetar. Nu har en del av häftena blivit en idé- och metodikbok full av praktiska råd, »Röda trådar«, som kom ut i våras.

— Slöjd är ju ett viktigt ämne i särskolan, bland ­annat för att träna elevernas motorik. Men för mig är det viktigt att de inte bara tränar för att träna eller fastnar i hjälp­medlet, till exempel sypinnen. Jag vill att det ska bli något också. En garnboll, som är så bra att göra för att man måste använda båda händerna, kan bli en massa saker, som en tomte eller en igelkott.

Att få visa upp sina arbeten är ett utmärkt sätt att stärka självförtroendet hos eleverna. Bente Pettersson har plockat fram en korg med 16 pyjamasbyxor i olika modeller. Det är särskoleeleverna på Lille­stadskolan som sytt och om drygt en vecka är det dags för modevisning.

Nu ska byxorna provas tillsammans med musiken, ­Yohios »Heartbreak Hotel«. Eleverna klättrar upp på bordet som tillfälligt får fungera som catwalk och Bente Pettersson drar i gång musiken.

— Eleverna är så stolta över sina byxor och de ser verkligen fram emot uppvisningen. Att stärka deras självkänsla är väldigt viktigt. Är man trygg i sig själv klarar man sig bättre i livet.

Förhandlingarna mellan ­Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Almega Tjänsteföretagen startade i maj och går nu in i ett intensivt slutskede. Det nuvarande avtalet löper ut den 31 augusti. Avtalet är det största på skolområdet vid sidan av den kommunala sektorn och berör tusentals lärare och förskol-lärare i den privata sektorn.

— Jag hoppas att vi kan vara klara före den sista augusti. Förhandlingarna är konstruktiva och vi lyssnar noggrant på varandras argument, kommenterar förbundsdirektör Stefan Koskinen på Almega Tjänsteföretagen.

Lärarfacken kräver att friskoleföretagen och de privata förskolorna satsar extra på sina lärare och förskollärare i årets avtalsrörelse.

— Lärarlönerna måste uppvärderas även på det här området. När alla andra arbetsgivarorganisationer på skolans område gör särskilda satsningar på lärarna är det fullständigt rimligt att friskolornas ägare också gör det, ­säger Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström.

I det senaste avtalet fick lärarna inom friskolorna och förskollärarna på de privata förskolorna cirka 2,7 procent i löneökning räknat på årsbasis, det vill säga ungefär lika mycket som alla andra yrkesgrupper. Samtidigt fick lärarna och förskollärarna i kommunerna 4,2 procent i genomsnittlig ­löneökning under 2012, det vill säga betydligt mer än ­övriga arbetsmarknaden.

Stefan Koskinen på Almega Tjänsteföretagen har förståelse för att lärarna och förskollärarna nu kräver att få mer än andra även inom den privata sektorn.

— Det är inte svårt att förstå med tanke på vad det kommunala avtalet gav. Samtidigt har många av våra företag det tufft ekonomiskt, när elevkullarna minskar. Det visar inte minst konkursen i JB Education.