– Kyrkporten var stängd när jag kom, jag ställde upp den så att folk förstår att det bara är att kliva på, ­säger organisten Britta Snickars ­innan hon tar plats bakom kororgeln.

Det är tidig morgonmässa en vanlig onsdag i Kungsholms kyrka i Stockholm. De åtta när­varande är alla anställda i församlingen. Det blir som en morgonsamling för personalen, även om mässan är öppen för allmänheten.

Att spela på morgonmässan är bara en av ett stort antal arbetsuppgifter för Britta Snickars, organist och en av Lärarförbundets 1 400 anslutna kyrkomusiker.

Musiker, teolog, konstnär, pedagog, ledare, coach, administratör, ekonom och psykolog — kyrkomusikernas yrkesprofession vilar på många ben. Kanske lika många som lärarens. Och att de organiseras av just Lärarförbundet har sina historiska skäl. Fram till så sent som 1991 utbildades särskilda skolkantorer på lärarutbildningarna. ­Examen gav behörighet både som kantor och lärare. Men yrkestiteln skolkantor är på väg bort. I dag finns det bara ett halvdussin kvar i hela Sverige.

Efter morgonmässan och ett personalmöte sätter sig Britta Snickars på en bänk utanför den vackra 1600-talskyrkan för en tidig lunch. Hon berättar att flera av hennes kolleger känner sig lite styvmoderligt behandlade, inte bara av sitt förbund utan även av Lärarnas tidning.

– När jag får den i brevlådan bläddrar jag längst bak och läser Berglin och slänger den därefter i pappersinsamlingen. Den är inte särskilt angelägen för oss, men det kanske det blir ändring på nu, säger hon med en ­menande blick över misosoppan.

En undersökning som Lärarnas tidning gjort bekräftar delvis Britta Snickars bild. Var femte tillfrågad kyrkomusiker uppger att de är ganska eller mycket missnöjda med Lärarförbundet som facklig organisation. Bara var tionde uppger sig vara mycket nöjd.

På frågan om varför de flesta kyrkomusiker trots detta är medlemmar i Lärarförbundet kommer ett minst sagt oväntat svar.

– Man måste ju det, annars blir man ju mobbad.

Britta Snickars skrattar lite åt mitt för­vånade ansiktsuttryck och förtydligar sig.

– Ja alltså, förr var det faktiskt så. När man hamnade i »matrikeln«, som vi kallar den, förteckningen över Sveriges kyrkomusikerkår, då fick man en stjärna framför sig om man inte var med i facket. Dessa kallades för »stjärngossar« och blev lite mobbade. Så det var bara att gå med, vi är ju väldigt kollegiala.

Hon betonar att det på senare tid har blivit bättre.

– Men jag har undrat lite över vart alla mina pengar har tagit vägen under åren. Så det korta svaret på varför jag är med i Lärar­förbundet är att jag som plus får billiga försäkringar.

Kyrkklockorna börjar eka mellan husväggarna, det är dags för begravning i Kungsholms kyrka. Sedan många år ansvarar vaktmästaren för klockringningen genom att trycka på en knapp. Men tidigare var klockaren en helt egen yrkesgrupp, som senare kom att utvecklas till kyrkomusiker.

I organist- och kantorstjänsterna ingår mycket arbete på kvällar och helger. Musikerdelen av arbetet innebär att spela på hög­mässan och andra gudstjänster på söndagarna, på bröllop och dop på lördagarna samt på begravningar och med diverse körer under veckorna och konserter däremellan.

Organisterna är antagligen en av Lärarförbundets mest välutbildade medlemsgrupper. Britta Snickars har sju års utbildning. Först två års studier till kantor, sedan fyra år för att bli organist och därefter ett års körutbildning.

Varför blir man då kyrkomusiker, ligger intresset och tyngdpunkten i första hand på musiken eller kyrkan? Britta Snickars svarar att det finns båda varianterna, men att det sistnämnda blivit viktigare sedan kyrkan och staten gick skilda vägar vid millennieskiftet.

– Efter det har det blivit möjligt för Svenska kyrkan att i större utsträckning endast anställa personer som delar kyrkans värderingar. Självklart finns det de som börjar spela orgel för att det är ett fantastiskt instrument. Då hamnar man i en kyrka vare sig man vill det eller inte, eftersom Konserthuset bara har en organisttjänst. Men de flesta blir impregnerade av det kyrkliga så småningom.

I dag måste man också vara medlem i Svenska kyrkan för att få anställning. Och för dem som anställts efter år 2000 så är ett utträde ur kyrkan skäl för uppsägning. Men det finns undantag som släpar efter det nya tuffare regelverket.

– Jag har en kollega som har konverterat till katolicismen. Han får jobba kvar eftersom det inte fanns någon sådan regel när han anställdes. Men han kommer aldrig att kunna byta tjänst eller arbetsplats inom Svenska kyrkan, säger Britta Snickars.

I dag är en majoritet av kyrkomusikerna kvinnor. Men så har det inte alltid varit. När Britta Snickars utbildade sig på 70-talet var hon i klar minoritet.

– Det var en ganska sexistisk jargong bland lärarna. En dirigeringslärare sa bland annat att »kvinnor kan inte dirigera eftersom brösten sitter i vägen«.

Förhållandena inom yrket har förändrats, tycker Britta Snickars. Personer som inte klarade sitt jobb har fått sluta och kyrkoherdarna måste nu gå en särskild utbildning där de får lära sig vad jobbet handlar om, att det inte enbart är att vara präst utan också arbets­ledare och chef.

– Mycket av detta arbete inleddes av förra biskopen i Stockholm, Caroline Krook. På bara några år omplacerade hon ett dussin mindre lämpade kyrkoherdar.

Framstegen gäller även villkoren. Numera har man »till och med tid att ha ett liv« som Britta Snickars säger.

– När vi var statligt anställda hade vi sexdagarsvecka och max sex lediga helger på ett år. Det var rätt tufft.

När det blir dags för ett av Britta Snickars kvällspass promenerar hon till församlings­salen, ett kvarter från kyrkan. Med sig har hon noter till kvällens körrepetition, den tydligaste pedagogiska delen av yrket. Hon ställer sig med självklar auktoritet framför den 50 personer starka kören, som hon aldrig träffat förr, spänd på att få se vad den går för. Om bara tre veckor ska de sjunga på högmässan. De gör en version av Paul Simons »Bridge over troubled water«, med många, oregelbundna avbrott av Britta Snickars som vill korrigera någon liten detalj.

– Hon verkar väldigt noggrann, kommenterar kördeltagaren Daniel Johansson.

Efteråt har Britta Snickars viss tillförsikt.

– Det här känns förhoppningsfullt. Och tre veckor är ju oceaner av tid att öva på!

Kyrkomusikerna har sina arbetsrum ovanför församlingssalen. Vi går förbi pastors­expeditionen, uppför den gamla knarriga ­trätrappan till vindsvåningen där organisterna håller till.

– Nu är du snart uppe i himlen.

Hon tar fram Svenska kyrkans officiella psalmbok och bläddrar fram psalm 656: »Visa mig, Herre, din väg. Musik av Britta Snickars.«

Som dotter till en präst och uppvuxen i en prästgård har Britta Snickars levt hela sitt liv i kyrkan. Ibland rent bokstavligt. Familjen reste runt när hon var liten och när pappan var präst i Holland och Italien så hade de sin bostad i kyrkobyggnaden.

Britta Snickars har gått i sin fars internationella fortspår och varit kyrkomusiker i Svenska kyrkan både på Gran Canaria och i London. För organisttjänsten i London blev hon handplockad. Det är en mycket prestigefylld tjänst, trots extremt dåliga villkor.

– Det var rätt slitsamt. 60 timmars arbetsvecka för knappt 20 000 kronor i månaden. Men det var roligt att göra något ­annorlunda.

I jobbet i London ingick det att frottera sig med riktiga celebriteter.

– När jag träffade Joey Tempest där så frågade jag om han inte ville vara med i min kör. Men han sa att han inte hade tid. Haha!

Och apropå sångaren i Europe. Den märkligaste musikförfrågan Britta Snickars fått är just det bandets megahit »The ­Final Countdown« — på en ­begravning. Hon säger aldrig blankt nej till något musikval, men ibland försöker hon leda in folk på ett annat spår. Detta blev aktuellt en gång 1988, och förfrågan gällde alltså »The Final Countdown«.

Bakgrunden var en mycket uppmärksammad trafikolycka i Norge. Det var en skolresa och en buss full med elever från Kista, där Britta Snickars då arbetade som organist. Bussen körde rakt in i en bergvägg. 16 personer dog varav 12 barn. Pojken som skulle begravas hade i bussen haft med sig en ­kassettbandspelare. Vid kraschen hade den stannat på låten »The Final Countdown«.

– Jag försökte värja mig men pappan vädjade. Han kom tillbaka med noter och frågade om jag i alla fall kunde testa. Och när jag spelade låten för mig själv och läste texten blev det bara så självklart. Jag översvallades av en enda tanke: Men Herre Gud! Det här måste jag ju bara spela!

Agneta Jöhnk, direktör på avdelningen för arbetsgivar­politik på SKL beklagar det låga intresset.
   — Det här är ju betydligt mindre än vad vi hade hoppats på, säger hon.
Betyder detta att skolorna inte har något större behov av att lärarna ska vara kvar längre på dagarna, vilket SKL har hävdat?
   — Det kan vara så att behovet inte är så stort som vi har trott.

Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström kommenterar:
   — Detta visar att det inte fanns något jättestort sug från arbetsgivarna att lärarna ska vara mer tid på skolan.
   I Hässleholm med 700 lärare är det till exempel bara två lärare på en skola som har bytt arbetstider.
   — Vi har haft fullt upp med en ny organisation, säger Eva Andersson, chef för barn- och utbildningsförvaltningen i Hässleholm.
   I Stockholm handlar det om ett 80-tal av cirka 7.000 lärare.
   — Det har inte varit något tryck i frågan, säger Astrid Norderfeldt, personalchef på utbildningsförvaltningen i Stockholm.
 
Flera arbetsgivare och fackliga företrädare som Lärarnas tidning har talat med anger både motvilja från lärarna och kommunernas ekonomi som orsak till att få skolor prövar ändrade arbetstider.
   Mariestads kommun avbröt sitt försök efter bara ett år.
   — Lärarna tyckte att det fungerade jättebra, eftersom de fick tid över till pedagogiska diskussioner med varandra. De blev väldigt snopna när kommunen avbröt försöket med motiveringen att det inte fanns pengar, säger Anita Tropp, ordförande för Lärarförbundet i Mariestad.

Trots att få kommuner, skolor och lärare har prövat ändrade arbetstider är frågan inte helt död.
   55 kommuner uppgav i SKL:s enkät tidigare i år att de avser att teckna arbetstids­avtal under året. Om det blir så kommer var tredje kommun vid årsskiftet att ha avtal om ändrade arbetstider.
   Modellen med mindre förtroendearbetstid och mer arbetsplatsförlagd tid för lärarna tar alltså steg framåt. Men än så länge är det myrsteg.

»Det är bra. Vi samarbetar bättre nu. Det var vi lärare som drev igenom det här med mer tid i skolan. Men villkoret var att vi själva skulle få bestämma hur tiden skulle disponeras. Vi åkte in till skolchefen i Sundsvall med boxningshandskarna på. Men han sa bara: ‹Det är okej, vi litar på er›.
   Nu har vi testat det i två år. Och alla vill fortsätta. Vi tycker att det är jättebra.
   Bakgrunden var att skolan har många invandrarbarn och låg måluppfyllelse. Samtidigt tyckte vi lärare att vi aldrig hann träffas. Vi ville ha mer tid med varandra för att kunna planera tema­arbeten och prata ihop oss om eleverna, så att ingen faller mellan stolarna. I de fem extra timmarna på skolan ingår ökad undervisning, men den har vi också fått vara med och utforma. Det kan handla om att ge några elever extra matte efter skoltid.
  Visst, vi har gett upp en del av vår frihet. Men jag gör hellre klart så mycket som möjligt på skolan. Nu när jag åker härifrån känner jag mig mindre stressad än tidigare.«

 

Malin Nilsson
Musiklärare F—9, Odenskolan, Örebro

»Både bra och dåligt. Vi gick in i det här för att vi ville ändra arbetssätt. Att vi skulle få minst 1 500 kronor i högre lön spelade förstås också in.
   Men det viktiga var att vi ville göra något nytt och kreativt; jobba mer ämnesintegrerat och temabaserat. Då måste vi ha tid med varandra och den tiden fanns inte förut.

Under det första året blev det väldigt mycket jobb, dels för att arbetsdagarna på skolan blev längre, dels för att vi skulle ta fram mycket nytt material. Det fanns veckor när jag jobbade till fem, åkte hem och åt och sedan jobbade till tio—elva på kvällen plus på helgerna. De fem timmarna med förtroendearbetstid räckte inte alls till.
   Men nu har vi igen mycket av det vi arbetade fram det första året. Det har gjort det lättare att avgränsa arbetet. När jag lämnar skolan känner jag mig ofta ledig, det är en skön känsla.
   Jag vill faktiskt inte byta tillbaka. Men hade du frågat mig i våras så hade jag nog svarat: ‹Ja, det vill jag.›«

Patrik Jason
7—9-lärare i sv/eng, tidigare på Glumslöv skola, Landskrona

»Det finns inga fördelar. Det låter ju bra med att lärarna ska få mer tid tillsammans på skolan och få möjlighet att samplanera och ha pedagogiska diskussioner och allt det där. Men så blev det inte alls.
   De extra timmarna på skolan gick till schemalagda ­möten som skolledningen hade bestämt. Det var det ena projektet efter det andra. Det är ju så med progressiva skolor. Verkar bra i teorin, men i praktiken blir det inte så mycket. All min tid försvann till sådana möten.

Så jag fick lägga sju—åtta timmars extra planeringsarbete hemma. Det var väldigt stressande.
   Nu har jag bytt skola. Arbetstiderna var inte avgörande, men de gjorde det ju inte mer attraktivt att stanna. Jag skulle aldrig vilja ha sådana arbetstider igen.
   Mest samarbete och tid för planering hade man ju när den arbetsplatsförlagda tiden inte var reglerad för 20 år sedan. Jag tror att lärarna och skolan skulle må väldigt bra av mindre arbetsplatsförlagd tid.«

När det gäller arbetsbelastningen är bilden splittrad. Hälften som svarade tycker att arbetsbelastningen har ökat, hälften att den har minskat.
   Så här resonerar en entusiastisk lärare: »40-timmarsveckan ökar samarbetet och minskar stressen av allt som ska hinnas med innan man går hem. Du behöver inte sitta hemma och planera allt själv.«
   Så här säger en kritisk lärare: »Man får fortfarande göra i stort sett all lektionsplanering, rättningar med mera hemma. Den gemensamma tiden på skolan går åt till möten, handlingsplaner, dokumentation med mera.«

En annan missnöjd lärare svarar så här: »Nu arbetar jag 40 timmar med mina kolleger och sedan tillkommer mina egna tio. Ja, tio! Fem räcker inte!«
   Enligt lärarnas kommentarer tycks de som själva huvudsakligen disponerar över sin förtroendetid mer positiva till bytet än de som arbetar på skolor där mötena blivit fler.
   De tillfrågade har själva valt att ändra sin arbetstid. De har fått ett lönepåslag på minst 1 500 kronor i månaden vid bytet.

Häromdagen gick jag förbi en löpsedel som skrek ut att här kunde man läsa hela listan över Stockholms sämsta skolor. De kunde lika gärna ha skrivit: "Här bor Stockholms värsta ungar och här finns stans ­sämsta lärare."

— Jag kollade söktryck och årsredovisningar. Det kändes naturligt för mig som lärare i ekonomiska ämnen, säger hon.

Efter nio år på Göteborgs­regionens Tekniska Gymnasium, som ägs gemensamt av Göteborgs stad och Volvo, ville Malin Ternestedt testa något nytt. Men i gymnasietäta Göte­borg med omnejd har flera skolor lagts ner de senaste åren, både kommunala och fristående.

— Det är inte självklart för någon skola här att få tillräckligt med elever. Det är en chansning att byta jobb eftersom man är sist in som nyanställd.

Malin Ternestedt har precis börjat på Kunskapsgymnasiet i Göteborg. Hon uppfattar de största ägarna — entreprenören Peje Emilsson med familj och Wallenbergkontrollerade Investor — som seriösa och långsiktiga.

— Hade det varit helt ­okända ägare hade jag nog grävt djupare.

Det var ändå inte skolans ekonomi som fällde avgörandet.

— Nej, det var också att jag kan ställa mig bakom Kunskapsskolans värderingar och arbetssätt. Det var väldigt viktigt eftersom jag bytte från en skola jag trivts på.

­Malin Ternestedt har utbildat sig till både musiklärare och civilekonom. Med sin bakgrund har hon kollat upp sin nya arbetsgivare mer än de flesta andra hade gjort.

— Jag tror ändå att de flesta lärare vet vilka skolor som är seriösa och populära. Det är ett alltför ensidigt fokus på ägarförhållandena i debatten, det är även många kommunala skolor som går omkull.

Det ekar allt tommare i gymnasieskolorna. När botten nås år 2015 är antalet gymnasie­elever 80 000 färre än topp­året 2008. Det är en nedgång med 20 procent på sju år.

Hittills har de kommuna­la skolorna tagit den största smällen men nu börjar också de fristående skolorna tappa elever. Vid vårterminens slut gick JB Education i konkurs.

Frågan är hur en lärare som söker jobb ska navigera på denna skakiga marknad.

— Är man osäker på skolans ekonomi finns det möjligheter att kolla upp den, säger Lena Jonsson, ombudsman på Lärar­förbundet.

För aktiebolag som driver skolor eller förskolor finns årsredovisningarna offentliga. De kan beställas av Bolagsverket och finns också tillgängliga på en del sajter mot betalning. På allabolag.se finns nyckeltal från årsredovisningarna som resultat, skulder och soliditet fritt tillgängliga utan kostnad.

Det krävs en viss ekonomisk kunskap för att tolka siffrorna och de säger långt ifrån allt om en skolas eller förskolas ekonomiska status. Särskilt svårt blir det när det gäller koncerner där pengar flyttas mellan olika ­bolag i koncernen.

— Kontakta Lärarförbundets lokalavdelning. De känner till hur det går för friskolorna i området och om de är populära bland elever och föräldrar, tipsar Lena Jonsson.

Elevantalet är den enskilt viktigaste faktorn för en fristående skolas ekonomi, i och med att alla intäkter kommer från antalet elever. På lokalavdelningen finns kunskapen om hur lätt eller svårt skolan har att få elever och om det finns många som står i kö.

— Fråga om elevantalet vid anställningsintervjun. Fråga också om skolan växer eller har svårt att rekrytera elever, säger Lena Jonsson.

I sin ansökan till Skolinspektionen om att få starta en skola beskriver huvudmannen sina planer när det gäller elevantal och verksamhet. De kan vara intressanta att jämföra med hur det ser ut i dag, särskilt om skolan är relativt nystartad.

På Skolinspektionens webb finns alla tillsynsrapporter tillgängliga. Skolinspektionen gör ingen djupare granskning av skolornas ekonomi, men bedömer om elevunderlaget är tillräckligt för skolans stabilitet. Det finns också ofta ett samband mellan skolans ekonomi och verksamhetens kvalitet.

— Får skolan kritik exempelvis när det gäller särskilt stöd till elever kan det vara ett tecken på att det finns för få lärare på skolan, säger Lena Jonsson.

Ett relativt lågt löneläge är en annan varningsklocka. Det kan vara en indikation på att skolan har ekonomiska problem.

För den anställde ger kollektivavtalet en trygghet om det börjar gå knackigt för ­skolan eller förskolan. Exempelvis garanterar kollektiv­avtalet att pensionen betalas in även om arbetsgivaren upphör eller sackar efter med inbetalningarna.

— Var vaksam på att lönen betalas ut i tid eller om det till exempel plötsligt blir orimligt svårt att ta ut semester eller övertid. Ta då kontakt med din lokalavdelning. Lärarförbundet kan begära mbl-förhandling för att få insyn i ekonomin, säger Lena Jonsson.