Både fint och funktionellt

Klass 3B borrar hål i träbitar och limmar ihop träbitarna till lådor.

— Det är bara att trycka och vrida åt sidan. Det är kul, säger nioårige Winston sammanbitet.

Ska det vara fint eller funktionellt? Helst både och. Det gäller både treornas pennställ och de ombyggen och nybyggen av skolor som pågår runtom i landet.

Alf Bjälnes har jobbat på Lovisedalsskolan i Vallentuna sedan 1998 och har aldrig haft det så bra på jobbet som nu. Hans slöjdsal har fått fler ­kvadratmeter, metallrummet är mycket större, det finns ett grupprum och själv har han fått ett eget arbetsrum.

Annat var det när byggfirman rev inomhus och bilade bort sju centimeter betong i ett rum några meter bort.

— Det dundrade och skakade så att tarmarna rörde sig. Under sex veckor gick alla runt med gröna hörselkåpor, berättar han.

Nu står hyvelbänkarna som köksöar i salen med vertikala rör för el och spånutsug ovanför varje ö.

— Det är väldigt praktiskt. Förut fanns det eluttag bara vid väggarna, säger Alf Bjälnes.

Han är lokal- och skyddsombud för Lärarförbundet på skolan. Arbetsmiljön har blivit bättre, för barnen och inte minst för honom själv som vistas i slöjdsalen hela dagen.

— Vi har fått en jättebra luftrenare som suger upp de allra minsta partiklarna, de som hamnar i lungorna annars. Förr kände jag av det när jag var lite förkyld. Det gör jag inte längre.

När Lovisedalsskolan skulle byggas ut med högstadium passade man på att bygga om även befintliga delar. Först fick lågstadiet mer glas i dörrar och väggar, sedan var det dags för matsalen och mellanstadiedelen, där man lyckades klämma in två våningar i den gamla gymnastiksalen. Därefter korridoren med salar för slöjd, bild, musik och hemkunskap samt entréhallens kafeteria.

Nybygget kom sist — en flygel i två plan för högstadiet samt en helt ny sporthall.

En styrgrupp med politiker och chefen för barn- och utbildningsförvaltningen har tyckt till om allt som kostat pengar. Inga-Lill Jarnemark, arbetslagsledare i år F—3, har varit byggkoordinator på halvtid och kontaktperson mellan bygget, personal och föräldrar.

— Jag har suttit i möten, administrerat flyttkaruseller och tagit ställning till var vi ska äta och ha fritids. Jag har informerat barn och föräldrar om vad som pågår, till exempel att de inte kan parkera när betongbilen är på ingång. Jag har fått byggarna att förstå att de ska tänka på hur de bemöter eleverna och ­lärarna att de ska framföra sina synpunkter via mig, berättar hon.

Det krävdes fingertoppskänsla. Och tid. Hon tycker att halvtiden borde ha varit en heltid i ett så omfattande projekt.

De anställda på skolan har fått sitta med i grupper, tycka till och ha förslag till arkitekterna. Även i ett senare skede, när bygget var i gång, kunde de påverka till viss del.

— Platschefen kunde ringa mig och säga att de upptäckt något ogenomtänkt på ritningen, till exempel åt vilket håll dörrarna skulle gå. Då bad jag om synpunkter från den berörda personalen och vidarebefordrade det till bygget, berättar Inga-Lill Jarnemark.

Det var mycket diskussioner om elev­flöden och hur 100 högstadieelever skulle ta sig till matsalen. Skulle de gå ute eller inne?

— Elever på högstadiet vill absolut inte ta utevägen och därför har vi nu kvar lite ­korridorer.

Högstadiet lyser. De brandgula inbyggda skåpen reflekterar solstrålarna så att eleverna skulle bländas om de lyfte blicken från paddor och mobiler.

Flera har gått här sedan sex års ålder. De är påtagligt stolta över sin skola och nöjda med omgörningen och att de kan gå kvar ända till nian.

— Kafeterian, svarar de unisont på frågan om vad de gillar mest.

Den har blivit skolans hjärta. Ett stort öppet utrymme med dubbel takhöjd i ena halvan, hel- och halvmåneformade bord som kan pusslas ihop till större, färgglada stolar i rutformad plast samt blå plexiglaslampor ­ i taket. Pingis- och biljardbord samt en ­servering som är öppen ibland.

Eleverna har själva valt stolarna och de två stora sofforna med plats för många tonåringar.

Men somligt har fått göras om eller kommer att göras om. Några exempel:

• NO- och bildsalarna har, till skillnad från slöjden, inga rör med eluttag ovanför ­bänkarna.
• Det tidsstyrda låssystemet i sporthallen var designat för de föreningar som hyr efter skoltid. Det innebar att elever kunde springa ut och in som de ville på dagarna eftersom lärarna inte kunde låsa med egen nyckel.
• I matsalen placerades serveringsytorna så högt att sexåringarna inte nådde upp när de skulle ta mat.

— Det har varit lite såna grejer som gör att man tänker »hur ska det här gå«, säger Inga-Lill Jarnemark.

Transparens, öppenhet och flexibilitet är ord som återkommer i texter om dagens skolarkitektur. Men hur bra är det med glasväggar och öppna ytor där folk rör sig kors och tvärs? Kritikerna menar att det kanske fungerar för elever som klarar att jobba självständigt men att det sannolikt är sämre för barn med koncentrationssvårigheter.

— Det är nog både mode och kostnadsmotiv som ligger bakom utformningen av de nya skolorna. Arkitekter vill designa något annorlunda och kommunpolitiker gillar multifunktionella lokaler som sparar ut­rymme. Men när jag besöker de nya skolinteriörerna undrar jag hur lärare och elever orkar arbeta där, säger Maria Nordström, miljöpsykolog vid Stockholms Universitet.

På Lovisedalsskolan har varje stadium fått klassrum, grupprum och en större öppen yta. På lågstadiet disponeras den öppna ytan av fritids. På mellan- och högstadiet är den studiehall — med arbetsplatser, datorer och soffor. Det blir mer glasväggar ju högre upp i åren man kommer. Mellanstadiet har på begäran fått draperier att dra för när det behövs.

— I början var det nog många som tänkte att det skulle bli jobbigt med insynen. Men det har blivit tvärtom — mycket mer ljus och en helt annan atmosfär. Efter en vecka ­slutade eleverna vara nyfikna på vad som hände utanför, säger Inga-Lill Jarnemark.

Och öppenheten är bra som mobbningsförebyggare, enligt henne. Det var en tanke som fanns med redan på ritningsstadiet. Många elever vill dra sig undan i fritids­klubbens lokaler i källaren, men det får de inte utan en vuxens tillsyn.

— Vill de snacka kan vi släppa in dem i något grupprum. Eftersom det är glasat har vi koll.

På några glasväggar har elever och lärare gått på tvärs mot projektets intentioner om ljus och insyn: med klassfoton, scheman, elevarbeten och affischer uppsatta med grå häftmassa.

Dessa collage, liksom avsaknaden av el­uttag, kan vara en konsekvens av Vallentunas val av entreprenadform. Det ledde till att skolhuskunniga projektörer inte var med hela vägen, menar Lars Lindstaf på Cedervall arkitekter. Han sitter också i styrelsen i Skolhusgruppen, en ideell förening som har som syfte att främja och sprida information om bra skolhusplanering.

Cedervalls var med och tog fram under­laget för anbudsförfrågan på Lovisedalsskolan, samrådde med personalen och gjorde ritningar där skalet och alla rum fick sin form. Vallentuna använde dessa ritningar för att handla upp en totalentrepenad av en byggmästare. Denna hade sedan egna arkitekter som ritade skolan färdigt på detaljnivå.

— Om man valt att arbeta med en så kallad generalentreprenad hade vi varit med hela vägen. Då hade kommunen haft kvar sin elkonsult som kanske gjort eldragningen annorlunda. Och vi hade föreslagit att man skulle komplettera alla glasväggar med en rullgardin, säger Lars Lindstaf.

Men han tillägger att en del av de detaljer han har synpunkter på är sådant som arkitekter, men ingen annan, ser.

Teckningar täcker hela golvytan i rummet bredvid bildsalen. Soroor Kiyarashi saknar plats för alla elevarbeten. Några hyllor längs ena väggen förslår inte långt för en bild­lärare som undervisar klasser från årskurs 3 till 9.

— Det här känns feltänkt. Jag skulle vilja ha mer yta och volym, säger hon.

Hennes elever blir störda. Det beror på att det är en ständig ström av folk i korridoren utanför och på att dörren av någon outgrundlig anledning inte bytts ut till en ljuddämpan­de, som andra dörrar på skolan. Framför allt de yngre blir splittrade av allt som händer utanför.

Den nya musiksalen har fått den rymd, skåpmängd och akustik som Soroor Kiyarashi drömmer om. I taket många meter upp hänger stora gröna åttkantiga lampor. De är snygga, ser lika designade och dyra ut som möblemanget i kafeterian.

Den fysiska skolmiljön signalerar vilket värde samhället tillmäter elever, lärare och undervisning. Det menar bland andra den norska arkitekten Birgit Cold. Om skolbyggnaderna är fula och nedgångna är det inte att undra på om prestationsviljan inte är på topp, anser hon.

Inga-Lill Jarnemark håller med. Efter lite diskussioner med kommunen fick skolan ny inredning till högstadiedelen och slapp plocka ihop möbler som redan fanns.

— Det är viktigt att det ser fint och fräscht ut. Då är eleverna rädda om miljön, då trivs de och vill inte gå hem.