Den svenska skolan tar inte vara på elevernas lust att lära. − Skolan klarar varken att stötta de svagaste eleverna eller att utmana de starkaste, vilket leder till bristande motivation hos alla, säger Joanna Giota, docent vid Göteborgs universitet.
På uppdrag av Vetenskapsrådet och Skolverket har Joanna Giota sammanställt en forskningsöversikt om individualiseringen i skolan. Översikten bygger på avhandlingar och artiklar inom utbildningsvetenskap, publicerade mellan 2000 och 2010.
− Den viktigaste slutsatsen är att trots att ledstjärnan i läroplanerna under denna tid har varit att ta vara på elevernas lust och inre motivation, är det just detta som får allra minst utrymme i skolan, säger Joanna Giota.
Hon menar att lusten att lära endast kan bevaras genom att varje elev möts med respekt och på den nivå de befinner sig. Läroplanerna belyser detta genom begrepp som individanpassning och individualisering.
− Men i praktiken verkar individualisering ha tolkats mer som ett arbetssätt snarare än ett förhållningssätt, säger Joanna Giota.
Forskningsöversikten visar att eget arbete har blivit en allt vanligare arbetsform. Eleverna är mer utelämnade åt sig själva och sin egen förmåga att söka kunskap för att nå läroplanens mål.
− Alla elever klarar inte av att planera sitt eget lärande. Om de inte får stöd är risken stor att de tappar lusten att lära, säger Joanna Giota.
Hon menar att det inte finns några omotiverade elever. Däremot kan skolans förhållningssätt få dem att tappa lusten. Något som drabbar både elever som behöver mer hjälp och elever som behöver mer stimulans.
− Olusten hänger med andra ord inte nödvändigtvis ihop med intellektuella förutsättningar, säger Joanna Giota.
När utbildningsminister Jan Björklund kommenterade de sjunkande Pisa-resultaten häromdagen nämnde han eget arbete som en bov i dramat. Istället vill utbildningsministern se mer katederundervisning. Samma retorik använde han när han nyligen presenterade regerings satsning på ett läslyft.
Men någon katederundervisning tror inte Joanna Giota på.
– Den form av förmedlingsundervisning som man tänker på när man hör om katederundervisning bygger på att alla elever lär sig lika mycket och på samma sätt. Så är det inte. Katederundervisning kommer inte att öka kreativiteten eller intresset att lära hos eleverna och inte prestationerna heller, säger hon.
Istället tror hon att lärarna måste ges mer tid till varje elev. Det skulle kunna få fler att behålla sin lust och motivation att lära.
– Lärarna behöver mer tid för att hinna sätta sig ner och komma underfund med hur varje elev tänker och hur deras lust att lära kan tas tillvara på bästa möjliga sätt för att de ska kunna uppnå målen. Fanns den tiden skulle kanske Pisa-resultaten kunna vända, säger hon.