Kompetent och professionell, måste jag ju vara. Ödmjuk men utstråla självförtroende. Kanske rolig också? Vitsa om furste och förste? Njae, en förstelärare skämtar nog inte i onödan. Men positiv förstås. Foten i kläm, jajamen!
Jag försöker att formulera mitt första utskick till kommunens svensklärare efter att jag blivit utsedd till förstelärare och trots att det inte handlar om något märkvärdigare än en inbjudan till en ämnesträff känner jag pressen. Att göra intryck. Eller åtminstone inte bort mig.
Inga semikolon på fel plats, inga särskrivningar eller, Gud förbjude, ordet bedöma stavat med två m. Och inget annat som någon kan reta sig på eller bli upprörd över. Helst.
Bland mottagarna finns lärare som sökt tjänsten och inte fått den, lärare som tycker att de borde vara förstelärare men inte sökt tjänsten av princip och lärare som inte är intresserade över huvud taget och undrar varför de ska komma på en ämnesträff en sen eftermiddag i december.
Tror jag. För vad vet jag egentligen? Dessa spöken har min hjärna skapat utifrån min egen prestationsångest. Mitt förstelärarskap har ännu bara varat i ett par månader och vad som ska rymmas i mina tio procent är långt ifrån glasklart.
I kommunens förstelärargrupp upprepas mantrat att »vi har fått uppdraget för det vi redan gör« för att övertyga oss själva om att vi duger, att vi gör rätt för varenda krona av de femtusen som vårt tidsbegränsade uppdrag ger i lönepåslag. Men vi har twittrat, facebookat och bloggat lite om vad vi gör också. För säkerhets skull.
»Tänk på vilket ansvar ni har« har en facklig representant sagt medan hon spänt ögonen i oss. »De där femtusen är inte en övertidsersättning. Om ni jobbar för mycket kommer alla förstelärare framöver att tvingas göra det. Kom ihåg det.« Och vi har nickat och lett och förstått. Och sedan har vi skyndat hem för gilla något smart som någon annan i förstelärargruppen har länkat.
Efter att ha sovit på formuleringarna i inbjudan till ämnesträffen loggar jag in för att skriva färdigt och upptäcker till min förvåning att flera svensklärarkolleger redan har svarat. Och undrat. Så upptagen med att verka duktig har jag av misstag skickat i väg det ena tomma mejlet efter det andra till varenda lärare på min sändlista och dessutom till alla föräldrar i en klass jag hade för flera år sedan.
Jamendåså. Eftersom jag kan glömma att framstå som proffsig och kontakten redan är etablerad kan jag lika gärna sätta i gång med mitt egentliga uppdrag.
Det som inte handlar om att verka vara superhjältelärare utan om att öka elevernas måluppfyllelse i svenska.