Välkomna till ett nytt år — valåret med skolan högst på agendan. Hårt arbete väntar för att lotsa skolans atlantångare mot lugnare vatten.
I undersökning efter undersökning toppar skolan väljarnas prioriteringar. Senast förra veckan kom en ny mätning där hela 43 procent svarade att skolan är den viktigaste frågan. Det är inte konstigt att utspelsivern är stor. Men det är olyckligt.
Striden om skolan pågår både inom och mellan blocken. Ständigt nya utspel skjutna från höften skapar olust. I ett läge när skolan mest av allt behöver sansade politiker med is i magen möts vi av Pisa-panik och partitaktik.
Debattonen är plågsamt uppskruvad och Jan Björklund har gått i opposition mot sin egen regering genom att kräva ett förstatligande.
I Sverige är regeringen kollektivt ansvarig för besluten. Om ett statsråd torgför en helt annan politik än regeringens blir det omöjligt för väljarna att utkräva ansvar. Därför är det problematiskt att utbildningsministern förespråkar en annan skolpolitik än den regeringen driver. Varken en resursslukande jätteomorganisering, som ett förstatligande, eller detaljstyrning med krav på låsta dörrar kommer att lösa problemen.
Skolan och väljarna förtjänar tydliga besked om hur politiken kommer att se ut. Så länge skolan är ett forum för en dragkamp mellan politiker blir det mycket svårt att ge förutsättningar för skolledare, lärare och elever att förbättra resultaten.
Lärarförbundet har gång på gång uppmanat politikerna att gräva ner stridsyxorna. Självklart vill partierna visa vad som skiljer dem åt vid ett val. Men tonen i debatten är betydligt fränare än vad skillnaderna motiverar.
Jan Björklund brukar säga att det tar tid att vända en atlantångare. Jag konstaterar att även en atlantångare gungar kraftigt när den är ute på stormiga vatten. Och det stormar hårt i skolpolitiken just nu.
Skolan behöver lugn och ro. Lärarna ska inte tvingas lägga sin kraft på att ständigt implementera nya reformer. Det finns en befogad reformtrötthet i skolan samtidigt som status quo är orimligt. Det låter kanske motsägelsefullt men det behöver inte vara så svårt. Reformer som saknar stöd inom forskning och profession bör hamna direkt i papperskorgen. Förbättringar som vi vet är viktiga måste snabbt bli verklighet. Det handlar om att styra resurserna bättre, satsa på lärarna och skapa långsiktigt hållbara spelregler.
Vi välkomnar förslaget om en oberoende skolkommission. Men man kan inte bara stillasittande vänta på nya utredningar, kommittéer och kommissioner — det måste börja med åtgärder som vi redan vet gör skillnad. Andra länder har visat att det går att vända utvecklingen snabbt.
Lärarförbundet ska jobba hårt för att 2014 blir ett år för förbättringar för lärarna och eleverna. Det skulle alla tjäna stort på.