2014 — ödesåret för lärarnas löner

Har du hört det förut?

Men nu händer det faktiskt, det som lärarna och lärarfacken har talat om så länge: 2012 gav läraravtalet 4,2 procent i löne­ökning, medan övriga arbetsmarknaden fick avtal på 2,6 procent. Om man dessutom räknar in lokala och individuella påslag ökade lärarnas löner med nästan 5 procent, jämfört med ungefär 3 procent för övriga arbets­marknaden.

Med tanke på att inflationen låg runt 1 procent innebär det att lärarna i fjol fick en reallöneökning (löneökning minus inflation) på 4 procent. Det är den högsta real­löne­ökningen för lärarna sedan 1999.

2013 skulle lärarnas löner öka med minst 2 procent, enligt det centrala avtalet. Men enligt rapporterna från lokalavdelningarna ökar lönerna med ungefär 3 procent. Med ytterligare lokala och individuella påslag inräknade bedömer Lärarförbundet att löner­na i år kommer att öka med 3,5 procent. Det kan jämföras med de 2,6 — 2,8 procent i löneökningar som Riksbanken och Konjunkturinstitutet räknar med för övriga arbetsmarknaden.

Ingela Gardner Sundström (M), ordföran­de i förhandlingsdelegationen för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) förklarar att det är lärarnas tur nu.

— Vi hade kommit till vägs ände. Båda parter har en gemensam uppfattning om att lärare måste ha en bättre löneutveckling och bättre karriärmöjligheter.

Men de sista två åren i det fyraåriga avtalet är sifferlösa. Då finns det inga garantier för några löneökningar alls.

Hur kommer det att gå med lärarnas ­löner då? Och vad händer om lönerna inte ökar tillräckligt? Säger lärarfacken upp det sista året i avtalet och strejkar sig till högre löner?

De frågorna ska vi granska noggrannare i den här texten.

För att få perspektiv på det som ligger framför oss backar vi först tillbaka till 2012 års dramatiska avtalsrörelse.

Larmen om krisen i skolan och fallande skolresultat avlöser varandra och det kommer alltmer oroande siffror om en kommande lärarbrist och att få vill bli lärare.

Lärarfacken bedriver en massiv kampanj för höjda lärarlöner och kräver ett första tydligt steg mot 10 000 kronor mer i månaden. Kampviljan är stor och många lärare är beredda att gå ut i strejk.

Det avtal som till slut manglas fram efter medling blir en besvikelse för många lärare. I nyhetssändningarna och i sociala medier rasar lärare, som tagit fasta på kampanjernas slogan om 10 000 kronor mer.

Men faktum är att det är ett banbrytande avtal, som bröt mot den näst intill heliga industrinormen på svensk arbetsmarknad.

— Jag kan inte erinra mig en större avvikel­se från normen sedan Medlingsinstitutet inrättades år 2000, säger Claes Stråth, generaldirektör för Medlingsinstitutet.

Medlingsinstitutet har stor formell och informell makt över lönebildningen i Sverige. Medlingsinstitutet kan bland annat sätta in medlare vid hotande arbetsmarknadskonflikter, även om parterna inte själv vill detta. Medlarna har rätt att skjuta på konflikter. Och medlarna har i uppdrag att arbeta för en »väl fungerande lönebildning«.

En väl fungerande lönebildning innebär att industrinormen ska styra avtalen för övriga arbetsmarknaden. Det vill säga att de avtal som fack och arbetsgivare kommer överens om inom den konkurrensutsatta industrin ska vara vägledande för övriga yrkesgrupper och deras avtal.

Medlarnas uppdrag att arbeta för den så kallade industrinormen i kombination med den starka samordningen på arbetsgivar­sidan gör det mycket svårt för någon bransch eller yrkesgrupp att avvika från normen.

Ändå lyckades alltså lärarna med detta i 2012 års avtalsrörelse, till skillnad från i de två föregående avtalsrörelserna.

Vad var det som gjorde detta möjligt just nu?

Det handlar om flera samverkande faktorer, enligt experter som Lärarnas tidning har talat med.

• Det fanns ett stort stöd hos allmänhet och politiker om att lärarna nu måste få mer än andra, om de inte ska lämna yrket och om de duktigaste studenterna ska vilja bli lärare.
• Det fanns förståelse bland andra fackliga organisationer för att lärarna skulle få mer. Detta manifesterades bland annat i en uppmärksammad debattartikel där ledande företrädare för de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco förklarade att det är rimligt med höjda lärarlöner.
• Det fanns acceptans hos arbetsgivarna i SKL att lärarna skulle få mer än andra, eftersom lärarna har fått lägst löneökningar av alla kommunala grupper under 2000-talet. De privata arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv hade också förståelse för denna avvikelse från normen. SKL checkade även av med Medlingsinstitutet att ett högt bud till lärarna sent i avtalsrörelsen inte skulle äventyra industri­normen.
• Avtalskonstruktionen var unik, med det långa avtalet på fyra år, som innebar ett högt påslag det första året, ett år med industri­normen och sedan två sifferlösa år.

Läraravtalet visar att industrinormen är fortsatt viktig. Men inte helig.

— Jag tror inte att det tidigare har funnits en sådan enighet i hela samhället om att lyfta ut en grupp som lärarna, kommenterar Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet.

En facklig kritik mot industrinormen är att det är mycket svårt att rätta till felaktigt satta löner hos yrkesgrupper.

— Det är en svaghet i systemet. Det har svårt att hantera relativlöneförändringar, att lyfta en yrkesgrupp över andra. Lärarnas ­avtal blir ett test på om systemet klarar av detta, säger Lars Calmfors.

Inom systemet för en väl fungerande löne­bildning ska det nämligen vara möjligt att lyfta enskilda yrkesgruppers löner mer än andra. Men i så fall måste tre krav vara uppfyllda, enligt en statlig utredning:

• Avvikelsen ska vara resultat av en långsiktig, medveten politik för att justera löneorättvisor.
• Facket ska inte kunna tilltvinga sig löne­ökningen genom konflikt, utan parterna ska vara överens.
• Fack och arbetsgivare måste förankra löneökningen hos andra fack och arbets­givare, så att avvikelsen från normen inte ut­löser kompensationskrav från andra på arbetsmarknaden.

— Lärarna är den grupp som kommer närmast att uppfylla de här kraven, säger Claes Stråth på Medlings­institutet.

Han understryker samtidigt att det är först i efterhand som vi kommer att veta om det sista kravet är uppfyllt eller om andra fack, som också har lågt lönesatta yrkesgrupper, kommer att kräva kompensation.

De två första åren i det fyraåriga lärar­avtalet fanns det centralt bestämda siffror för löneökningarna. Nu ligger två siffer­lösa år framför oss.

Men är det bra eller dåligt med sifferlösa avtal? Ger det mer eller mindre i löneökning än industrinormen?

Ingen vet. Inte ens Medlingsinstitutet har någon bra statistik. Men myndigheten ska ta reda på det, eftersom sifferlösa avtal blir allt vanligare på svensk arbetsmarknad. 2015 kommer ungefär 900 000 löntagare att ha sifferlösa avtal, en fördubbling på bara något år.

Ingenjörer, jurister och ekonomer är exempel på grupper som har haft sifferlösa avtal — och som har betydligt högre löner än lärarna. Fast det finns inget som säger att avtalskonstruktionen är förklaringen till att vissa grupper med sifferlösa avtal har bra ­löner. Snarare handlar det om att de grupperna är hett eftertraktade på arbetsmarknaden.

— Rent allmänt kan man säga att om en yrkesgrupp inte har marknadsvindarna i ryggen så tenderar de sifferlösa avtalen att bli en besvikelse för de fackliga organisationerna, säger chefsekonom Göran Zettergren på TCO.

Alla gillar inte sifferlösa avtal. I höstas sa Finansförbundet upp sitt fyraåriga siffer­lösa avtal. Orsak: Vissa arbetsgivare missbrukade avtalet.

— Många medlemmar har fått väldigt lite i löneökning, vissa har till och med blivit nollade. Det är oacceptabelt för en facklig orga­nisation, kommenterar Finansförbundets ordförande Ulrika Boëthius.

Hon vill inte generellt döma ut sifferlösa avtal.

— De kan fungera bra där det finns en bra dialog mellan fack och arbetsgivare. Men det finns också arbetsgivare som har en naturlig instinkt att ge ut så lite som möjligt och som ensidigt vill välja ut vilka som får löne­ökningar.

Lena Granqvist, ekonom och expert på lönebildning på Saco, tror att sifferlösa avtal i det här läget kan gagna en grupp som lärarna. Dels kan de dra nytta av marknadskrafterna när bristen på utbildade lärare ökar i takt med de kommande årens stora pensionsavgångar, dels har lärarna allas sympati just nu.

— Erfarenheten visar att det är svårt att lyfta hela yrkesgrupper i centrala avtal, efter­som det utlöser kompensationskrav från andra grupper.

Professor Lars Calmfors är inne på samma linje:

— Just att man inte har spikat en nationell siffra i förväg kan möjliggöra lite högre löneökningar för lärarna än för andra. För då sker det mer dolt och blir förmodligen mindre kontroversiellt.

Men lärarna har usla erfarenheter av kommunerna och deras hantering av lokal lönebildning. Under 2000-talet har lärarna fått lägre löneökningar än andra yrkesgrupper.

Och det beror inte på sämre centrala uppgörelser, utan på att lärarna i de lokala förhandlingarna ute i kommunerna har fått sämre lönepåslag än andra kommunala yrkesgrupper.

Bara en gång tidigare — 2007 — har lärar­nas avtal varit sifferlöst. Erfaren­heten därifrån förskräcker.

Det sifferlösa året 2007 fick lärarna lägre löneökningar än andra. I flera kommuner frånträdde kommunerna till och med förhandlingarna och lade ensidigt ut låga påslag. Det lokala påslaget var så dåligt att vissa kommuner, däribland Stockholm, i det kommande avtalet tvingades betala ut löneökningar i efterskott. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén dömde ut sifferlösa avtal och förklarade att »med de erfarenheter vi nu har är det uteslutet att gå med på detta igen«.

Så vad säger att kommunerna agerar annor­lunda under de två sifferlösa åren 2014 och 2015?

— Medvetenheten har ökat hos alla — det finns en utbredd insikt i kommunerna att om vi ska kunna rekrytera lärare bland de bästa studenterna måste vi erbjuda en lön som lockar, säger Ingela Gardner Sundström i SKL:s förhandlingsdelegation.

Detta budskap hamrar SKL just nu in genom att åka på turné riket runt och prata förstånd med toppolitikerna i landets kommuner.

— Under de sju år jag har varit med har vi aldrig arbetat så här intensivt med att få den lokala lönebildningen att fungera. Vi är precis lika angelägna som våra motparter om att det här ska gå bra, säger Ingela Gardner Sundström.

Även om avtaletär sifferlöst de två sista åren finns det redan ett vägledande lönemärke för i år. Det är satt av parterna i Stockholm. När lärarfacken och arbetsgivare i Stockholm kom överens om löneökningar för 2013 enades de samtidigt om att lärarlönerna under 2014 ska öka med 1,5 procentenheter mer än industrinormen, vilken ligger på 2,3 procent i år. Man kan alltså beskriva det som att det finns ett lärarmärke på 3,8 procent satt redan innan de lokala löneöversynerna drar i gång. Ett märke som alla kommuner har att förhålla sig till.

— En sådan kraftfull signal från landets största lärararbetsgivare går inte att överskatta. Stockholm är en stor stad som ger ringar på vattnet i många omgivande kommuner, säger Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström.

2014 är ett valår. Samtidigt är skolan den kanske hetaste politiska frågan just nu, enligt flera väljarundersökningar. Det kommer lärar­facken att utnyttja till max för att under val­rörelsen pressa politiker på både nationell och lokal nivå till att fortsätta satsa på lärarna.

Men fattiga högskattekommuner i glesbygd med utflyttningsproblem har svårt att höja skatten ännu mer. Många, bland annat Lärarförbudet, menar att staten måste skjuta till mer pengar för att hjälpa alla kommuner att höja lärarnas löner.

Lärarförbundets representantskap — förbundets högsta beslutande organ i avtals­frågor — slog i november fast att lärarna måste få mer i löneökning än andra även under 2013 och 2014, precis som de fick under 2012.

Bedömningen huruvida lärarna har fått mer än andra ska göras senast vid årsskiftet. Då kan nämligen lärarfacken säga upp det sista året i det fyraåriga avtalet. Uppsägningsmöjligheten var avgörande för att lärarfacken sa ja till det långa avtalet.

Men vad är hotet om uppsägning värt? Går det att strejka sig till högre löner?

Om vi ser tillbaka på 2000-talet, då Medlingsinstitutet har tagit den svenska lönebildningen i ett järngrepp, har det varit relativt få konflikter på den svenska arbetsmarknaden, både jämfört med tidigare decennier och med andra länder.

— Det finns inte många exempel på att det har lönat sig att strejka i Sverige under 2000-talet, konstaterar Claes Stråth på Medlingsinstitutet.

Den mest påtagliga effekten av Kommunals strejk 2003 var till exempel att minimilönerna höjdes, vilket de flesta som strejkade inte hade någon direkt förtjänst av.

Att det är så svårt att få ut mer pengar genom en strejk förklaras återigen av den massiva anslutningen till industrinormen, inklusive den starka arbetsgivarsamordningen.

— Erfarenhetsmässigt utgår alla medlingar från industrins lönenormerande roll, säger Christer Thörnqvist, som är docent i arbetsvetenskap vid Linköpings universitet och som har doktorerat på svenska arbetsmarknadskonflikter.

Mycket talar därför för att ett uppsagt avtal på lärarområdet och ett eventuellt hot om konflikt leder till att medlare kallas in — och att de lägger ett medlarbud på industri­normen för 2015, det vill säga 2,5 procent.

— Det är ett mycket troligt scenario. Jag tror inte att politikerna i SKL i det avseendet är dörädda för ett uppsägningshot, säger Christer Thörnqvist.

Självklart kan lärarfacken strunta i att accep­tera medlarnas bud och ändå varsla om strejk. Men erfarenheten av den svenska model­len under 2000-talet är som sagt att det inte går att strejka sig till högre löner.

Ingela Gardner Sundström klargör SKL:s inställning:

— Vi kan som arbetsgivare aldrig gå med på att betala högre löner än normen på grund av en strejk. Det ger fel signaler. Då får vi smittoeffekter på hela arbetsmarknaden. Vi är benhårda på den punkten.

Inte ens Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén ser en konflikt som ett effektivt vapen för att nå högre löner.

— Vi har ett regelverk i Sverige som går ut på att om en grupp vill ha mer måste alla vara överens om det. Man ska ha allmänhetens stöd, ha förståelse från andra fack och ha arbetsgivaren med sig. Annars hamnar man på industrinormens märke.

Hotet från lärarfacken om uppsägning handlar därför knappast om strejk, utan om att kommunerna i fortsättningen kan glömma de sifferlösa avtal med lokal lönebildning som arbetsgivarna så hett och så länge har åstundat.

— Klarar kommunerna inte av att hantera ett avtal utan siffror — ja, då ska vi inte ha det i fortsättningen. Därför är 2014 ett otroligt viktigt år för att sätta press på arbetsgivarna, deklarerar Eva-Lis Sirén.

Även kommunerna och SKL inser att 2014 är ett ödesår.

— Vi fattar mycket väl att om vi sköter det här illa blir avtalet uppsagt. Kommunerna måste visa att de har en vilja att fortsätta satsa på lärarnas löner. Det kommer att vara helt avgörande för att vi ska kunna fortsätta med den här typen av avtal, säger Ingela Gardner Sundström.

Men det största hotet för kommunerna är sannolikt varken risken för strejk eller att det sifferlösa avtalet sägs upp. Betydligt allvarligare är om de inte kan erbjuda arbetsvillkor och en sådan lön att tillräckligt många av de duktigaste och mest motiverade studenterna väljer att bli lärare. Då kan den svenska skolan och det svenska samhället vara riktigt illa ute.