Små steg har hejdat skolflykten

Tidigare valde många elever bort Vårbyskolan när det var dags att lämna de första skolårens trygghet på de närliggande låg- och mellanstadieskolorna. De valde skolor med fler svenska elever, med bättre studieresultat och skolor som skulle vara mindre bråkiga och stökiga.

Men trenden är bruten. Allt fler elever väljer att gå vidare på sin högstadieskola i hemma­förorten. Skolan tvingas nu till och med säga nej till elever som har ångrat sig.

— Det är första gången vi har behövt göra det, säger rektor Lena Sjögren.

De senaste tre åren har 20 elever bytt ­skola. Elva av dem har kommit tillbaka och fyra har velat återvända men inte fått plats.

Vad är det som ni har gjort på Vårbyskolan?

— Vi har arbetat aktivt för att få bort det dåliga ryktet och för att visa att vi är ett bra alternativ, säger Lena Sjögren. Det handlar om många förändringar, i stort och smått.

NO-läraren Christina Åslund vandrar fram och tillbaka i klassrummet, tuggar på sitt tuggummi och artikulerar orden tydligt, nästan övertydligt.

— Ni måste göra en ordentlig affärsplan. För det är ett riktigt företag ni ska starta. Det är inget skoj. Det är på riktigt!

Hon introducerar nyföretagsprojektet för eleverna i 7B, där hon är mentor. Ett projekt som ska utmana elevernas kreativitet och stärka deras självkänsla.

Hon har följt eleverna i klassen sedan årskurs 5 på Vårbackaskolan, bara några stenkast bort. Det var elever därifrån och från Grindstu­skolan som tidigare valde bort Vårbyskolan när de ­skulle gå vidare till högre årskurser.

Att låta lärare från låg- och mellanstadieskolan följa eleverna upp till högstadieskolan vid skolbytet är en av de saker ledningen har satsat på för att få fler att välja Vårby­skolan.

— Det ger en trygghetskänsla att få följa med sin lärare. Det är ändå så mycket nytt när man ska börja på en ny skola, säger Christina Åslund.

Hälften av eleverna i hennes klass funderade på att välja en annan skola än Vårbyskolan inför sexan, på grund av skolans rykte.

— Då bestämde jag mig för att gå till botten med vad som var så dåligt med Vårbyskolan. Föräldrarna och eleverna svarade: »Alla säger det«. Men de kunde inte berätta vad som låg bakom ryktet.

När det stod klart att Christina Åslund skulle följa med klassen högre upp i årskurser­na valde nästan alla till slut ändå Vårbyskolan.

Joanna von Zedtwitz-Liebenstein har just startat en mattelektion för åttondeklassarna. De ska räkna på lån och räntor i sina matteböcker. Det surras lite här och där i bänkarna och det är svårt att hinna med att släcka alla små uppblossande oroshärdar. En elev måste till och med vändas med ryggen mot övriga klasskamrater för att kunna fokusera.

Men Joanna von Zedtwitz-Liebenstein får bistånd av specialpedagog Lena Bengtsson. Ideligen flyger händer upp i luften. Många vill ha hjälp med ränteberäkningarna.

— Jamen, så kan du också göra. Summan, räntan och tiden. Strålande! säger Lena Bengtsson och pekar på uppställningen som en elev har gjort.

Efteråt konstaterar hon att »man håller sig varm en sådan här lektion«.

Många elever på skolan har behov av särskilt stöd. Tidigare plockades de eleverna ut ur klasserna och sattes i mindre undervisningsgrupp eller i studiegården. Men sedan några år tillbaka inkluderas eleverna i klasserna. Samtidigt sätts specialpedagoger in, som kan hjälpa både den som har svårt och den som behöver ytterligare utmaningar.

— Ingen mår bra av att exkluderas. Man trivs bättre och man anstränger sig mera om man ingår i en fungerande grupp. Jag tycker att det har blivit lugnare på skolan sedan vi har med eleverna i klassen, säger Lena Bengtsson.

Hon har redan fått sällskap av fler special­pedagoger. Huddinge kommun har ändrat den socioekonomiska viktningen av skolpengen, efter påtryckningar från bland ­annat Vårby rektorsområde. Det innebär att Vårbyskolan får mer pengar och kan anställa mer personal. Rektorn har anställt två special­pedagoger, en matematikutvecklare och en ekonom. Tre speciallärare och en skoladministratör ska också anställas.

Lena Bengtsson har arbetat här nästan 20 år och hävdar att skolan har blivit mindre stökig de senaste åren.

— Förut fanns det gängbildningar som hade anknytning till halvkriminella element i Vårby centrum. Det kunde inträffa en del intermezzon och andra på skolan drogs med. Men de eleverna har slutat. Och alla i personalen jobbar medvetet för att skapa lugn. Nu är det en väldigt trevlig stämning på skolan och det råder studiero.

Vårbyskolan rustades för några år sedan. Lokalerna är ljusa och fräscha. Elevskåpen lyser i rött och lila och grönt, utan allvarligare skråmor. Eventuellt klotter saneras genast. Av klottraren själv, om denne är känd.

På väggarna i den elevdrivna kafeterian hänger inramade foton på lokala kändisar. En radioprofil, en löpare, en fotbollsmålvakt, en godis­entreprenör.

Det är »Wall of Fame«. En vägg med porträtt på elever från Vårbyskolan som har lyckats i livet. Någon gång per år bjuds före detta elever in för att berätta om sina framgångar.

— Det fanns väldigt liten framtidstro bland eleverna när jag började här. »Wall of Fame« är ett sätt att visa att det kan gå hur bra som helst för den som har gått på Vårbyskolan, säger rektor Lena Sjögren.

Plötsligt bryts det vanliga lugnet i korridoren av ett gäng bullrande pojkar. En grabb med neddragen luva för ansiktet kliver fram till en glasdörr och stirrar in i ett klassrum.

Efter en stund rycker läraren upp dörren, pekar mot utgången och ryter, allt mer irri­terat: »Gå! Gå! Gå!«

Grabben med nedfälld huva lyder inte. Provokativt tar han ännu ett steg fram mot läraren. Några sekunder av stilla maktkamp. Sedan vänder han om och släntrar i väg, medan kompisarna flabbar åt scenen.

Tania Ahmed, 7B:s representant i elev­rådet, skäms lite för uppträdet och suckar:

— Den där killen går inte ens i vår skola.

Vårbyskolan har fortfarande stora ut­maningar. Ungefär var femte elev är nyanländ, det vill säga har kommit till Sverige under de senaste åren. Eleverna pratar 34 olika språk. I princip 100 procent av eleverna är berättigade till modersmålsundervisning. En del nyanlända elever har inte ens gått i skolan tidigare och vissa kunde varken läsa eller skriva när de kom till Sverige och Vårby. Många elever har föräldrar utan arbete och sjuktalen är höga.

Förra läsåret var 36 procent av nionde­klassarna behöriga till gymnasie­skolans högskoleförberedande program, jämfört med 86 procent i riket. Men rektor Lena Sjögren tycker att sådana statistiska jämförelser — som tidningarna älskar att göra löpsedlar på inför skolvalet — är meningslösa, med tanke på elevers olika förutsättningar. Därför jobbar Vårby­skolan med en modell som visar hur mycket eleverna har förbättrat sina resultat. Ännu ett sätt att tvätta bort det gamla dåliga ryktet.

Det stora problemet för Vårbyskolan i dag är inte det fria skolvalet, enligt rektorn. Det är boendesegregationen. Den gör att skolan hela tiden fylls på med nyanlända samtidigt som många elever lämnar skolan för att familjerna flyttar bort från Vårby Gård, eftersom det mest finns små hyreslägenheter här. Den stora elevomsättningen påverkar klasserna och innebär tuffa utmaningar för lärarna.

Ioanna Ammouri i 8B har just bakat muffins på hemkunskapen. Hon har bråttom till nästa lektion, eftersom det är genomgång av ett nytt moment i svenskan, men jag haffar henne i korridoren. Hon har alltid haft lätt för sig i skolan och tänker på sikt plugga vidare till »något som har med ekonomi att göra«.

Inför sjätte klass valde hon en annan skola än Vårbyskolan.

— Jag ville lära känna nytt folk. Och mina föräldrar tyckte att jag borde gå i en skola där det var fler svenskar och fler elever som var på samma nivå som jag.

Men skolvalet blev en besvikelse.

— Jag kände ingen i den nya klassen. Och de höll på med en del saker om medeltiden som vi ännu inte hade kommit till och andra saker som vi redan hade läst.

Efter bara tre veckor bytte hon. Till hemmaplan och till kompisarna på Vårbyskolan.

— Det kändes jättebra att komma hit. Här kommer alla från olika länder och vi känner oss som en stor familj på skolan. Och lärarna är bra, de använder surfplattor och olika studietekniker för att alla verkligen ska lära sig.

Ionna Ammouri packar ihop sin väska för att inte missa mer av lektionen. Och så ser hon mig i ögonen och säger:

— Jag är glad att jag gav skolan en andra chans.