De få speciallärare som finns hinner inte med. Det är förödande för varje elev som drabbas och ett misslyckande för samhället.
Behovet av särskilt stödär stort — mer än var femte pojke i årskurs 9 hade förra året ett åtgärdsprogram. Samtidigt skriker skolan efter speciallärare/specialpedagoger. Nära 1 200 personer behöver rekryteras årligen, men bara 500—600 utexamineras. Inom ett par år väntar stora pensionsavgångar — 80 procent i dessa lärargrupper är 50 år eller äldre.I Lärarförbundets nya rapport om speciallärare/specialpedagoger svarar nio av tio lärare att kvaliteten ökar när en speciallärare/specialpedagog deltar i arbetet.
Samtidigt menar hälften av de tillfrågade att stödet sällan eller aldrig är tillräckligt. Det är uppenbart att det krävs riktigt stora politiska krafttag för att säkra denna så viktiga kompetens — både för de svagaste eleverna och för lärarnas möjlighet att hinna stötta varje individ.
Regeringen måste ändra skollagen och stärka elevernas rätt till lärare med specialpedagogisk vidareutbildning. Dessutom måste politikerna göra mycket mer för att möta efterfrågan.
Lärarförbundet har krävt en dubblering av antalet utbildningsplatser och en särskild lönesatsning på speciallärare/specialpedagoger för att locka fler att utbilda sig. Det ligger i samhällets intresse att den specialpedagogiska spjutspetskompetensen finns, och det måste självklart vara lönsamt att specialisera och vidareutbilda sig.
Skolhuvudmännen måste också ta fullt ansvar för att eleverna får det särskilda stöd de har rätt till.
I en tidigare undersökning från Lärarförbundet svarar 80 procent av grundskolerektorerna att kommuner och friskoleägare inte försäkrar sig om att rektorerna har resurser till särskilt stöd. Detta leder osökt in på nästa rapport som presenterades i förra veckan, om skolledarnas arbetssituation.
Hur ska skolledare kunna vara pedagogiska ledare när de inte har de resurser och den tid som krävs?
Två tredjedelar av skolledarna har mindre tid för pedagogiskt ledarskap — när det borde vara tvärtom. Samtidigt har arbetsbelastningen ökat för nästan åtta av tio. De främsta orsakerna är att fler arbetsuppgifter överförs från huvudmannen, ansvar för mer personal/större organisation och sämre ekonomiska förutsättningar. Rektorerna har också fått fler elever som behöver särskilt stöd.
Trots att hela 97 procent i grunden trivs med skolledarjobbet har 55 procent av rektorerna och 43 procent av förskolecheferna övervägt att lämna yrket det senaste året. Så kan det inte fortgå — regeringen måste snarast tillsätta den utredning om skolledarnas arbetssituation som man tidigare aviserat.
Skolans pedagogiska uppdrag för skolledare och lärare trängs undan av administration, byråkrati och en ständig kamp att få budgeten att gå ihop. Det håller inte.
Politiker och huvudmän måste säkerställa att resurserna finns och når eleverna. Och det gäller att hålla tassarna borta och ge skolledare och lärare chansen att göra sitt jobb.