Regeringens utspel om ett lågstadielyft och möjligheter till minskade klasser tas emot med försiktig glädje bland lärare. Men behoven för de yngre skolbarnen är stora och de gäller inte bara i klassrummen, påpekar de.
Ulvsundaskolanär en liten ”lågstadieskola” med 100 elever i Stockholm. Där har man cirka 25 elever i varje klassrum på en lärare och en fritidspedagog, vilket är ett ganska vanligt elevantal i många svenska grundskolor.
– Men man är ändå ganska ensam som lärare med 25 elever i klassrummet, säger Clara Osslind.
Clara är klasslärare i år 1 Räven på Ulvsundaskolan. Hon läste om regeringens utspel om ett lågstadielyft i Dagens Nyheter innan hon gick till jobbet. Hon reflekterar över förslaget utifrån sin egen skolvardag.
För det är ändå hon som har ansvaret för lektionerna, att göra bedömningar av elevernas kunskaper, sköta utvecklingssamtalen och kontakten med föräldrar.
– Man märker ifall några är sjuka i klassen, då blir läget mer hanterbart. Vid 20 elever har man bättre möjligheter att se alla elever och deras enskilda behov, säger Clara Osslind.
Hon tycker därför att det är viktigt att klasserna blir mindre. Samtidigt ser hon att det skulle behövas mer specialpedagoger och speciallärare som både handleder lärarna och stöttar barn med svårigheter.
– Hos oss har vi en halvtidsarbetande specialpedagog på 100 barn. Vi skulle både behöva mindre klasser och mer specialkompetens, konstaterar Clara Osslind.
Hon ser också hur fritidspersonalen har en extremt tuff arbetssituation. De är med barnen hela dagarna och slits än hit än dit.
– Jag har hört att en del känner sig som marionetter i ett system där det bara är vi lärare som har behov och att de blir behandlade lite som trälar, berättar Clara Osslind.
Hon kan förstå den frustration det skapar för personalen som vill göra en bra verksamhet på fritidhemmen. Och hon ser hur viktigt fritidstiden är för barnen.
– Där lär de sig massor som vi på skoltid inte hinner eftersom vi har ett sådant fokus på kunskap, säger hon.
Solweig Löwenborg arbetar både halvtid som biträdande rektor på Ulvsundaskolan och halvtid som pedagog. Hon är också kritisk till att politikernas fokus bara ligger på skoltiden och att man inte alls satsar på fritidshemmen.
– Där händer ingenting! Trots att alla barn finns även där med sina särskilda behov så växer bara barngrupperna. För tjugo år sedan var man sju barn per vuxen nu är man närmare 20. Så visst finns det hål att stoppa pengarna i, säger Solveig Löwenborg.
När det gäller regeringens förskolelyft anser hon att pengarna skulle göra mest nytta ifall de satsades på speciallärare och specialpedagoger.
– Det skulle förbättra arbetssituationen mer, för såväl lärare som elever i klassrummen, än om man generellt satsade på mindre klasser, tror Solveig Löwenborg.
Hon berättar att i Stockholms stad krävs det ganska omfattande behov för att få tilläggsanslag för en elev som har särskilda behov. Och skolpengen räcker inte till för att ge barnen det extra stödet som behövs i en vanlig klass.
– Självklart ska barn med särskilda behov inkluderas men då krävs det resurser. Man kan inte bara stoppa in en elev med exempelvis Asperger i en klass utan stöd. Det fungerar inte, säger hon.
Lenita Jällhage