»Lärarlöner måste bli en valfråga«

I denna ingår Mathias Åström, förhandlingschef på Lärarförbundet sedan sju år och en av nyckelspelarna om lärarnas löner.

I ett litet oansenligt kontorsrum möter jag honom, bekvämt tillbakalutad i en blå fåtölj. Han sträcker sig efter en av dagens 15 koppar kaffe. På soffbordet trängs dotterns gröna stickade Barbapapa med Medlingsinstitutets årsrapport för 2013.

Lärarna ska ha mer än andra, säger du. Hur har det gått, nu när vi har avverkat halva ­perioden av det fyraåriga avtalet?

— Vi vet att lärarna har fått 2 procentenheter mer än andra 2012 och 1 procentenhet mer 2013. Det är exceptionellt mycket mer än andra på en arbetsmarknad där lika är norm och där det ska oerhört mycket till för att få något mer än andra.

Men lärarna jublar inte. Varför inte?

— Jag hör ju att många av våra medlemmar har märkt att det varit bra påslag i deras plånböcker de två senaste åren. Men vi är inte framme än.

Kampanjsloganen om 10 000 kronor mer – skapade den orealistiska förväntningar som nu leder till besvikelse?

— Det är möjligt. Men det var nödvändigt att tydliggöra för allmänheten att om det skiljer 10 000 kronor i medellön mellan en lärare och en civilingenjör så finns det skäl för den unga människan att välja civilingenjörsyrket. Det handlar om detta, att etablera en bild av en skillnad som måste hanteras.

Varför går det så långsamt att höja lärarnas löner?

— Det tog kanske 40—50 år att montera ned lärarlönerna. I det perspektivet är två år en oerhört kort tid.

Kommer det alltså att dröja 40 år till innan lärarna får en rimlig lön igen?

— Nej, det måste gå mycket, mycket snabbare. Vi är otåliga, men det kommer att ta några år.

Går det inte att gå snabbare fram i det svenska förhandlingssystemet?

— Förhandlingssystemet — där alla bevakar alla — har sina begränsningar, så även ekonomin. Därför måste kommunerna och staten ta ett gemensamt ansvar för att finansiera lärarlönerna. Det måste in mer pengar i lärarlönesystemet, det är det ingen tvekan om.

Nu börjar 2014 års lokala löneöverläggningar. Dessutom är valrörelsen i full gång. Hur viktigt är 2014 för lärarlönerna?

— Det här året är otroligt viktigt. Dels för att vi ska se om kommunerna fortsätter att prioritera lärarna, dels för att det är valår. I val­rörelsen har partierna på den nationella nivån möjlighet att visa att det är de som satsar på lärarna.

Vad bör partierna göra?

— Sätta av fem miljarder kronor för ett engångs­lyft av lärarlönerna.

Arbetsmarknadens parter brukar ju varna staten för att lägga sig i lönebildningen. Gäller inte det på lärarområdet?

— Det är en inblandning i finansieringen av skolan och lärarlönerna, ja. Men det är inte en inblandning i lönebildningen, för den hanterar fack och arbetsgivare i de vanliga överläggningarna.

Kan inte detta leda till kaos, om andra grupper med rättmätiga krav på lönelyft kräver att regeringen griper in där också?

— Det finns en skillnad i den meningen att det är i skolan allt börjar.

Fast barnmorskorna kan ju hävda att det är där allt börjar?

— Men deras utbildning börjar i skolan.

De två sista åren i läraravtalet, 2014 och 2015, är sifferlösa. Hur går det då?

— Det återstår ju att se. Men vi vet att politikerna i SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) är väldigt fokuserade på att kommunerna ska lyckas ta ansvar för två år utan centralt fastställt garanterat utfall.

Förra gången lärarna hade ett sifferlöst avtal – 2007 – gav det väldigt dåligt resultat. Vad säger att kommunerna ger mer nu?

— Det finns i dag en helt annan enighet om att skolan är landets viktigaste arbetsplats och att läraren är elevens viktigaste resurs. Nu är skolan valets utan jämförelse viktigaste fråga. Att då säga »vi vill inte satsa på skolan« är otroligt politiskt inkorrekt.

Måste man inte ha förståelse för att en del kommuner inte har råd att satsa på lärarna?

— Vi menar att det går att prioritera skolan även i kommuner med sämre ekonomi. Men detta är också ett skäl till varför staten behöver gå in och investera. Lärarlönerna kan inte bara vara tillväxtkommunernas ansvar, utan det behövs också ett nationellt ansvarstagande.

Lärarfacken kan säga upp avtalet det sista året i det fyraåriga avtalet. Hur avgörande var det för att Lärarförbundet skulle säga ja till avtalet?

— Det var det som gjorde det möjligt för oss att säga ja till ett avtal med två år utan nationellt garanterade utfall. Därför är de lokala löne­rundorna för 2014 så viktiga, för att se att kommunerna inte missköter sig och inte utnyttjar möjligheten att ge lärare mindre än andra.

Ser du en risk för att kommuner utnyttjar den möjligheten?

— Än så länge hör vi att kommunerna pratar om att lärarlönerna i år ska öka i paritet med andra yrkesgrupper eller mer än andra. Jag har ännu inte hört någon säga att de ska ligga under andra.

Vad avgör om Lärarförbundet säger upp avtalet eller inte?

— Förbundets representantskap har konstaterat att lärarlönerna ska ha ökat mer än för andra under 2012, 2013 och 2014. Vi ska se på den samlade bilden och där har representantskapet inte bestämt en fix siffra.

När kommer ni att ta ställning till en uppsägning?

— Mot slutet av 2014, när vi har hela kartan klar för oss.

Vad är hotet om uppsägning värt?

— Om arbetsgivarna inte har satsat på lärarna blir det givetvis en väldigt besvärlig avtals­rörelse våren 2015. Då finns naturligtvis risken för strejk där, som i alla avtalsrörelser. Men framför allt är en besviken lärarkår på landets viktigaste arbetsplats ingenting som Sverige har råd med.