När eleven tog sitt liv i nionde klass hade Marie varit hans lärare i tre år. Tiden före självmordet fanns det gott om tecken på att eleven mådde dåligt. Han vårdades inom psykiatrin och gick i skolan på deltid, berättar Marie.
— Han hade sagt att han inte ville överleva sin 16-årsdag och tog sitt liv några dagar innan han fyllde 16.
Marie upplever att hon och andra vuxna inte vågade konfrontera eleven och verkligen fråga vad det var som tyngde honom.
— Vi var rädda att vi skulle säga något fel och att han då skulle ta sitt liv. Ingen av oss vågade och alla trodde att någon annan skulle hjälpa.
Före självmordet hade personalen från psykiatrin varit och besökt skolan. Men Marie upplevde att de inte var intresserade av vad lärarna visste om eleven.
— När han sedan tog sitt liv kände jag att vi skulle ha bråkat mer och krävt att få bidra med information.
Det Marie har lärt sig av händelsen är att man ska gå på sin magkänsla.
— Om du som lärare känner att du vill berätta något för den som utreder en ungdom, tveka inte att göra det.
Marie minns att det var tungt att trösta skolkamraterna efteråt. Kompisarna hade varit oroliga för pojken före självmordet men lärarna hade försökt intala dem att det skulle bli bra.
— Vi sa att vi vuxna skulle ta hand om det och att psykiatrin är bra på sådant här.
Hon berättar att skolan nu har köpt in en bok om självmord men personalen har inte börjat arbeta med den.
— Vi är nog fortfarande lite kvar i det här att man inte ska prata om självmord. Men jag tycker att vi borde göra det. Samtidigt är det svårt eftersom den döda pojken har ett syskon som går kvar i skolan.
Fotnot: Den intervjuade läraren heter egentligen någonting annat.
Per Hagström