Den vinterkvällen för fyra år sedan fastnade gymnasieläraren Gunnar i ett hav av ilskna pendlare i tunnelbanan. Det var totalstopp i trafiken och ingen kunde ta sig hem.
Morgonen därpå fick trafikstörningarna sin förklaring. Skolans rektor drog honom åt sidan när han kom till jobbet. Det visade sig att en elev i Gunnars klass hade tagit sitt liv genom att kasta sig framför tåget. En kvart senare hade Gunnar lektion med klassen.
— Det var med bävan jag gick in i klassrummet. Jag tänkte att nu är det nog bäst att jag bara berättar rakt av.
Eleverna satt totalt stumma efter dödsbudet, minns Gunnar.
— De sa inte ett ljud på säkert 20 minuter. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag bara stod där när jag hade sagt mitt.
Till slut kom han på att eleverna kunde skriva brev eller rita något till den döda flickan.
Att eleven ville ta sitt liv kom som en fruktansvärd överraskning för både lärare och klasskamrater, enligt Gunnar.
— Det fanns inga tecken på att hon var ledsen eller upprörd. Kompisen som hon varit med strax innan självmordet hade inte märkt något och klasskamraterna fattade ingenting.
Men när tragedin var ett faktum så reagerade skolan föredömligt, enligt Gunnar. Krisgruppen aktiverades och krispärmen följdes steg för steg. Ett minnesrum skapades redan på förmiddagen där eleverna kunde sitta och prata med en diakon. På eftermiddagen hölls en ceremoni med minnestal och ett porträtt av den döda flickan visades.
— De hade hittat en väldigt bra bild på henne där hon hade ansiktet vänt mot kameran samtidigt som hon såg ut att vara på väg bort. Det hade en väldig effekt på eleverna. Det var en ledsnad utan gräns, minns Gunnar.
Att skolan snabbt skapade platser där eleverna kunde sörja minskade trycket på honom som lärare.
— Det hade varit tungt att vara med klassen hela dagen och dra hela lasset själv, konstaterar han.
Fick du själv något stöd för att hantera händelsen?
— Stämningen och samlingen som utvecklades på skolan hjälpte även mig. Men jag fick inga terapisamtal och det hade jag inte heller räknat med.
Fotnot: Den intervjuade läraren heter egentligen någonting annat.