Hur skapa arbetsro i svenska klassrum?

Behövs det mer ordning och reda i svenska klassrum och hur skapar lärare i så fall det på bästa sätt? Det är frågan som denna text ska resonera kring.

Metta Fjelkner är tidigare ordförande ­i Lärarnas Riksförbund och regeringens utredare i frågan. Hon betonar att problemformuleringen inte kommer från regeringen utan från OECD.

– Efter Pisa–rapporten bad Sverige om en snabbanalys. Pisa-chefen Andreas Schleicher påpekade då att studiero är en av de viktigaste frågorna för Sverige att ta tag i, säger hon.

Så vad är arbetsro i ett klassrum, går det att definiera?

– Det är en intressant frågeställning och något som vi ska titta på. Upplevelsen av arbetsro varierar förstås, men bara det att många lärare upplever brist på arbetsro gör att det finns en mycket stor anledning att utreda detta, säger Metta Fjelkner.

Att arbetsro är ett problem behöver vi inte gå till OECD eller Pisa för att konstatera. Flera nya, oberoende rapporter målar upp samma bild:

Nästan åtta av tio lärare instämmer i påståendet »Det ska vara mer ordning och reda i skolan«. Mellan 30 och 40 procent av eleverna uppger att de aldrig eller nästan aldrig har arbetsro i klassrummet. På högstadiet är den siffran över 50 procent. 38 procent av eleverna utan arbetsro har svårt att somna minst en gång i veckan. 20 procent av dem har ont i magen varje vecka. 16 procent av alla lärare drabbas av hot och 7 procent av direkt våld.

Var fjärde lärare uppger att de inte har tillräcklig kompetens för att kunna motverka mobbning och annan kränkande behandling. Lika många uppger att det är en störande hög ljudnivå på fler än hälften av deras lektioner (Källor: SCB, Skolverket, Lärarnas Riksförbund och Arbetsmiljöverket.)

Problemet är långt ifrån nytt. Under en tioårsperiod i mitten av 1900-talet försvann två kraftfulla instrument för »disciplineringen« av svenska elever. Skolagan förbjöds 1958 och betyget i ordning och uppförande avskaffades med 1969 års läroplan. Med dessa reformer följde en intensiv debatt om ordningsproblemet i den svenska skolan.

Skollagen slår fast att »utbildningen ska utformas på ett sådant sätt att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero«. Vi kan alltså konstatera att många huvudmän bryter mot lagen i detta avseende.

– Det här är en överlevnadsfråga för Sverige som kunskapsnation, säger Magnus Blixt. Han är lärare, skoldebattör och ledamot ­i Lärarnas ansvarsnämnd. Han anser att ­Sverige är inne i ett para­digmskifte när det handlar om ordning och reda i skolan.

– Ansvaret för att det blivit som det blivit delas av många; politiker, flumpedagogprofessorer, lärare, skolledare och föräldrar. Men nu är det viktigare att se framåt. Vad som kommer att krävas är tydlighet, struktur, lärarledarskap och fungerande under­visningsrelationer, säger han.

Som ett led i ansträngningarna för ett bättre klassrumsklimat har regeringen be­slutat att satsa på minskade klasstorlekar. Men frågan är om det är där problemet ligger. Enligt Världsbanken är det bara fyra av världens länder som har en högre lärartäthet än Sverige: San Marino, Liechtenstein, Georgien och Montenegro.

Magnus Blixt tror inte heller att det är rätt satsning att göra för att skapa arbetsro i klassrummen.

– Det är plakatpolitik.

I stället vill han ge lärarna större befogenheter och mandat att utföra sitt uppdrag. En sådan befogenhet är att få lyfta ut en elev som stör ur klassrummet. Nyligen drev Barn- och elevombudet (BEO) ett fall där läraren fysiskt avlägsnade en elev från klassrummet när denne vägrade att sluta såga med sin linjal i bänken under en provsituation. Eleven fick röda märken på handlederna och föräldrarna krävde genom BEO 15 000 kronor i skadestånd.

Kommunen friades. Hade domen varit fällande säger Magnus Blixt att han antingen skulle behövt sluta som lärare eller börja »käka valium i lärarrummet«.

– Jag är engagerad och tänder till när elever kränker varandra eller bidrar till att göra vår gemensamma arbetsmiljö sämre. Om jag slutar med det kommer eleverna förstås att kränka varandra mer, men jag blir i alla fall inte anmäld.

Här får Magnus Blixt medhåll av Martin Karlberg, lektor i didaktik vid Uppsala universitet, som undervisar lärarstudenter i ledarskap.

– Jag vill å det bestämdaste betona att en lärare måste ha rätt att fysiskt avlägsna en störande elev från klassrummet. ­Annars kan vi lika gärna lägga ned skolan. När ­lärare skickar ut en elev så utgår jag ifrån att det är en sista utväg. Men det är en kortsiktig lösning och eleven får inte lämnas utan tillsyn.

För att skapa arbetsro i klassrummet anser Martin Karlberg att lärares ledar­kompetens måste förändras. Lärare behöver reflektera mer över och lära sig att utvärdera sin ledarstil.

– Kollegialt utbyte med feedback i klassrummet har i studier visat sig effektivt. Många lärare tycker att det är jobbigt och pinsamt, men det är något de måste vänja sig vid.

Att lärare på vissa håll fungerar som handledare eller coacher åt eleverna är direkt negativt, anser Martin Karlberg.

– Det är en kontraproduktiv utveckling. Lärare ska vara ledare, både när det gäller elevernas kunskapsutveckling och deras trivsel. Forskningen visar att det är en liten klick av högpresterande elever som gynnas av ­arbetssättet med läraren som handledare, medan det är ett svek mot de två tredjedelar av eleverna som behöver en ledande lärare med goda ämneskunskaper och engagemang.

Den tyske pedagogikprofessorn och ungdomskulturforskaren Tomas Ziehe betonar att regler, ramar och ritualer är nödvändigt i skolan, att ungdomar behöver rutiner och struktur för att känna sig trygga.

– Ungdomar både tycker om och behöver pålitliga strukturer. Om läraren är diffus och aldrig har några regler eller ritualer under lektionen blir det tråkigt för eleverna, säger han i en intervju i tidningen Uttryck.

Den inflytelserike ryske utvecklings­psykologen Lev Vygotskij formulerade i sin bok »Tänkande och språk« att ett barn föds in i ett kaos och omedelbart börjar strukturera världen utifrån sitt perspektiv. Men barnet behöver hjälp att göra detta utifrån vad som är acceptabelt enligt samhällets normer. Barn är i behov av och vill ha struktur men är oförmögna att på egen hand skapa en ordning som är positiv för alla.

På samma sätt vill elever ha arbetsro, men behöver hjälp med att strukturera ramar för att garantera detta. Ann S Pihlgren är lågstadielärare, lärarutbildare och forskare i pedagogik. Hon menar att målet ska vara att eleverna har självkontroll nog att ta ansvar för arbetsron i klassrummet, men att det är något som de med hjälp av läraren kan lära sig först efterhand.

– Läraren ska vara garant för att varje elev känner sig säker att ta intellektuella risker. När läraren inte sätter tydliga ramar blir det lätt så att subgrupper tar över och skapar ett osäkert klimat, något som i förlängningen kan leda till trakasserier och mobbning.

Förr var det mycket enkelt att ha ordning i klassrummet. Genom att hota med våld ­eller med Gud och ideologi i en troende värld kunde man kuva barn till blind lydnad. Det är förstås varken möjligt eller önskvärt i dagens skola. Läraren har inte längre någon given auktoritet.

Från att ha varit regelstyrd och kraftigt hierarkisk har den svenska skolan de senaste decennierna utvecklats till en målstyrd verksamhet med större inslag av elevinflytande. Det har naturligtvis förändrat lärarrollen.

Trots detta är arbetsro en lika stor likvärdighetsfråga som tidigare. I en undersökning bland lärare genomförd 1962 konstateras att: »Ju fler elever i klassen från hem med låg teoretisk utbildningstradition, desto större disciplinsvårigheter« (Lärartidningen nr 1–2 1965).

I en rapport från Statistiska centralbyrån (SCB, 2012) konstateras att det är vanligare att barn till föräldrar utan eftergymnasial ­utbildning och barn till ensamstående för­äldrar tycker att det inte är lugnt i klassrummet jämfört med barn till föräldrar med eftergymnasial utbildning och barn till sammanboende föräldrar.

Enligt Ann S Pihlgren så är dessa likheter ingen tillfällighet. Hon jämför dagens skola med när realskole- och läroverkslärarna på sin tid skulle ta emot helt nya grupper av elever i samband med att grundskolan ­infördes.

– Samhället har i dag betydligt större mångfald än tidigare, med ett annat urval av elever. Tidigare gemensamma normer finns inte kvar. Gamla inkörda regler fungerar inte när eleverna inte är lika varandra eller lärarna.

Detta kanske kan förklara varför många föräldrar som aktivt väljer att utnyttja det fria skolvalet lockas av skolor där eleverna är lika deras egna barn och där fokus tydligt ligger på ordning och reda.

Flera av de attraktiva friskolorna med högst söktryck (vissa så högt att inte ens en kötid med start på BB garanterar plats) verkar försöka återerövra gamla normer och lärarrollens givna auktoritet i en slags ny­konservativ trend, där lärarna tilltalas med efternamn och eleverna står upp vid sina bänkar när lektionen börjar.

– Dessa trender framstår ju som rätt gammeldags och kan säkert få vissa att gå i taket, men jag ser pragmatiskt på det. Ger det mer arbetsro och eleverna trivs — varför skulle man då inte kunna göra på det sättet? säger lektor Martin Karlberg.

Ove Sernhede är sociolog och professor vid utbildningsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Han varnar för att försöka lösa problem med arbetsro genom att gå tillbaka till en mer traditionell typ av pedagogik.

– Det är problematiskt. Eftersom vi inte har detta auktoritetsmönster i övriga sam­hället så kan det vara svårt att upprätthålla det i skolan.

I stället anser Ove Sernhede att under­visningen måste svara mot de behov och intressen som eleverna har i dag, vilket ­kräver en kunskap och förståelse för vad som händer inne i deras huvuden.

– Jag möter hela tiden lärare som gör detta mycket bra. De skapar en rytm i undervisningen som eleverna är mottagliga för, som kopplar ihop innehållet med elevernas kunskapsbehov.

Ove Sernhede hävdar att läraryrket har blivit tekniskt när det i stället bör betonas att det också handlar om kreativitet och lust. ­Professionaliteten har tonats ned till förmån för tester och dokumentation, vilket är en lärar­roll som inte samspelar med ­eleverna.

– En lärare i dag bör kunna plocka fram artisten i sig. Det ställer oerhörda krav på att du kan ditt ämne och är trygg som person.

Skolpsykologen Björn Gislason skriver i boken »Psykologi för lärare« att elevers gränsöverskridande kan ses som ett rop på hjälp att hantera bristande självkontroll. ­Genom att störa, testar eleven om läraren är att lita på som gränssättare.

Om eleven i detta läge inte får reaktioner på sitt gränsöverskridande kan det upplevas som att inte bli sedd och att vuxenvärlden sviker, menar Björn Gislason.

Å andra sidan ska man som lärare akta sig för att ge störande elever alltför mycket uppmärksamhet, anser Martin Karlberg.

– Om de störande eleverna får väldigt mycket läraruppmärksamhet så kan elever som är på glid lockas till normbrytande beteende. Läraren bör i stället systematiskt uppmärksamma normföljande beteende och visa på goda exempel, säger han.

I sin avhandling kom Martin Karlberg fram till att det sällan är konstruktivt att tjata på elever. I stället bör man försöka ta dem på bar gärning när de gör något positivt som är värt att uppmärksamma.

– Lärare bör hela tiden utvärdera hur de strukturerar sin undervisning, säger Martin Karlberg.

Även Ann S Pihlgren betonar att strukturen är viktigare än metoden för att skapa arbetsro.

– Det spelar mindre roll om läraren är ute efter att själv ha kontrollen eller jobbar för att eleverna ska få självkontroll. Båda systemen kan fungera, men måste vara tydliga. När det blir oroligt i klassrummet så är det för att systemet är otydligt och oförutsägbart för eleverna, säger hon.

Samtidigt menar hon att det inte går att komma ifrån att förmågan att skapa arbetsro i ett klassrum bygger på erfarenhet.

– Att strukturera ett lugnt klassrums­klimat handlar om yrkesskicklighet som kommer med erfarenheten. Arbetsron avgörs ständigt av en stor mängd mikrohändelser som läraren måste fatta beslut om på några sekunder.

Att fatta rätt beslut i steget och på volley är svårt. Mycket svårt. Men det krävs för att få ett bra klassrumsklimat med trygga elever som vågar vara sig själva. Där det är högt i tak för att prova nya tankar och idéer. Där det finns tydliga gränser men är fritt från förnedring, trakasserier och hån. Där det inte måste vara tyst och lugnt men där läraren alltid står upp vid gränsen för det acceptabla i det myller av olika och unika konfliktsituationer som dagligen uppstår i ett klassrum.