Lärarutbildning — bygge i förfall?

Lärarutbildningen har sedan den blev en del av högskolan 1977 varit Sveriges överlägset största utbildning. Nästan en femtedel av alla som studerar på högskola eller universitet i dag gör det i syfte att bli lärare. Antalet utbildningsplatser på lärarutbildningen ökade med 130 procent mellan 1989 och 2003.

Följdriktigt har antalet lärare ökat dramatiskt. 1960 fanns det 81.000 yrkesverksamma lärare i Sverige. 2005 var den siffran uppe i 285.000, en ökning med över 250 procent (inberäknat samtliga lärarkategorier).

På 1980-talet var det tio sökande per plats på ämneslärarutbildningen. I dag har en genomsnittlig utbildningsplats på lärarutbildningen 1,2 sökande. Och vissa inriktningar kan inte ens fylla alla stolar i seminarierummen. Konsekvensen blir att nästan alla som söker kommer in.

Så långt ingenting nytt. Men vad som sällan diskuteras är den fundamentala förändringen av studenternas förutsättningar som detta medför. Att andelen män har minskat på alla inriktningar utom förskollärarutbildningen, där den varit konstant låg, känner de flesta redan till. Mindre känt är att dagens lärarstudenter, jämfört med såväl tidigare år som andra utbildningar, har lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga, sämre ledaregenskaper, i större utsträckning rekryteras från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med annat modersmål än svenska.

Dessutom lägger lärarstudenterna ned minst tid på självstudier av alla. Det är, kort sagt, inte längre lärarnas, läkarnas eller kulturarbetarnas barn som blir lärare.

Med en gedigen lärarutbildning skulle eventuella brister och kunskapsluckor kunna täppas till. Men samtidigt som de blivande lärarnas betygspoäng sjunkit har antalet lektioner på utbildningen minskat rejält. Någon officiell statistik finns dock inte att tillgå. Lärarnas tidning har därför tagit del av en intern rapport från Högskoleutredningen 1992 som visar att en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka. 1990 hade den genomsnittliga schemalagda undervisningstiden sjunkit till 14 timmar.

Och 20 år senare, 2010, fick enligt TCO:s mätningar en klar majoritet av lärarstudenterna mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.

Sammantaget innebär det att undervisningstiden för en stor grupp lärarstudenter har minskat med minst 60 procent på 30 år.

Vad får den förändrade rekryteringsbasen och den nedbantade lärarutbildningen för konsekvenser — för lärarutbildningen, för skolan och för samhället? Vi börjar med att ställa frågan till en nestor på området.

Ulf P Lundgrenär professor emeritus i pedagogik. Han anser att lärarutbildningen inte tillräckligt har kompenserat för den nya sortens lärarstudenter. Man borde tydligt uppmana dem att studera mera själva, tycker han.

— Lärarutbildningen tillhör inte på det sättet den akademiska kulturen.

För att kompensera för studenternas sämre förutsättningar vill han ha högre krav på lärarutbildningen, krav som är tydliga och följs upp.

— Forskningen visar att ett utbildnings-system som är tydligt, med klara regler och krav är det bästa för elever som kommer från mer studieovana hem.

Rekryteringen till lärarutbildningarna har förändrats så mycket att vissa forskare talar om en proletarisering lika mycket som en feminisering. Att Sveriges största utbildning har tagits över av arbetarklassens döttrar.

Forskargruppen Sociology of Education and Culture (SEC) vid Uppsala universitet har under ledning av professor Donald Broady tagit fram ett omfattande statistiskt underlag som visar på en tydlig förskjutning av lärarstudenternas förutsättningar. De så kallat lågpresterande har ökat markant. Andelen lärarstudenter med gymnasiebetyg under meritvärdet 12 har tredubblats sedan början av 1990-talet, och utgör numera mer än en femtedel.

SEC-gruppen använder sig i sina analyser av begrepp från den franske sociologen Pierre Bourdieu. Och med hans analysverktyg grusas bilden av lärarstudenten som en särskilt allmänbildad och samhällsintresserad person. Exempelvis är andelen studenter som regelbundet läser dagstidningar lägst på lärarutbildningen, tillsammans med sjuk-sköterskorna.

Donald Broady hymlar inte med att han anser att det är negativt, både för utbildningen och för skolan, att lärarstudenterna rekryteras från mindre kulturellt bemedlade familjer.

— Lärarutbildningen blir sämre. Lärosätena anpassar utbildningen till studenterna och sänker ribban. Eftersom i stort sett alla som söker tas in vill man få dem igenom utbildningen på något sätt, säger han.

Han menar att detta kommer att få negativa följder för skolan i ett samhälleligt perspektiv som inte bara handlar om kvaliteten på undervisningen.

— Ett växande antal skolor kommer att framstå som oacceptabla för överklassen och en stor del av medelklassen när de fylls med lärare som framstår som alltför okunniga. Så snart föräldrarna får hem det första felstavade veckobrevet kommer de att gå till rektorn och säga: »Denna lärare får inte komma i närheten av mitt barn.« Konsekvensen blir att den svenska skolan klyvs socialt.

— Min förutsägelse är att de bemedlade finner egna utbildningsvägar, särskilda skolor för eliterna, som egentligen är det normala i de flesta andra länder.

Ett resultat av detta blir enligt Donald Broady att det även i Sverige kommer att bli viktigare på vilken skola du har gått än vilket program du har läst.

— Frågan om denna utveckling är bra eller dålig kan bara besvaras om man frågar: bra eller dåligt för vem? Somliga eliter har fördelar att vinna. En nackdel är att sociala klyftor skapas.

I skrivande stund får han stöd för sin hypotes genom att en stiftelse aviserar att den vill starta en privat lärarutbildning, med kapital från näringslivet och det uttalade syftet att locka duktiga studenter genom lämplighetstester och intervjuer.

Ett sätt att höja nivån menar Doland Broady är att släppa in fler universitetsämnen i lärarutbildningens allmänna delar.

— Låt jurister undervisa i skoljuridik och psykologer och neurovetare i lärande. Dessutom måste man syssla med undervisningskonsten. Där har lärarutbildningen mycket att lära, inte bara av duktiga skollärare utan även av de estetiska högskolorna, av regissörer, dirigenter och andra.

Emil Bertilsson, som forskar vid Uppsala universitet, skriver en avhandling om lärarutbildningens förändrade rekryteringsbas. Han vill inte dra några paralleller mellan lämplighet som lärare och egna skolbetyg.

— Däremot är det ett problem om man vill höja utbildningens status, som präglas av de studenter den rekryterar. Utbildningar som har en mer selektiv antagning gör att de som blir antagna ges en känsla av utvaldhet. Och de med flest valmöjligheter, det vill säga med höga betyg och bra resultat på högskoleprovet, väljer bort lärarutbildningarna i större utsträckning. Det blir en ond cirkel, säger Emil Bertilsson.

Parallellt med den förändrade rekryteringen drabbas lärarutbildningarna av stora avhopp. De lärarutbildningar som startade 2001 förlorade exempelvis mer än en tredjedel av studenterna på vägen mot examen. Det skulle vara enkelt att förklara de stora avhoppen med den förändrade rekryteringen, att många helt enkelt inte klarar av studierna. Och att detta i sin tur är ett kvalitetsbevis för utbildningarna.

Men enligt Emil Bertilsson kan det vara precis tvärtom.

— Det kan vara så att studenter som har höga studieambitioner väljer att lämna en utbildning som upplevs som bristfällig. Det finns studier som visar att de mest studiebegåvade inte väljer bort lärarutbildningen på grund av att man anser att lönen är för låg eller att arbetsvillkoren för lärare är för hårda, utan för att man upplever utbildningen som kravlös.

Detta väcker trots allt ett visst hopp. Kan det vara så att lärarutbildningarna kan höja sin egen status utan att behöva förlita sig på att politikerna ska börja uppvärdera lärar-yrket lönemässigt? Och vad är det i så fall som behövs? Kan den senaste reformens återgång till stadielärarsystemet, med ökat fokus på olika lärarkategoriers skilda professionella yrkesroller eller kunskapskärna, vara ett steg i rätt riktning?

— Det var ju en av ambitionerna med reformen, och till skillnad från tidigare reformarbeten såg man den förändrade rekryteringen som ett allvarligt problem. Men det återstår att se vad effekten blir. I Uppsala har vi sett ett ökat söktryck i år. Men om det är kopplat till reformen är för tidigt att svara på, säger Emil Bertilsson.

Låt oss för ett ögonblickåtervända till det paradoxala faktum att blivande lärare är de studenter som själva har mest bristfälliga skolmeriter, och ställa oss frågan: Måste detta nödvändigtvis vara negativt? Enligt Emil Bertilsson beror det på vilket perspektiv man har.

— Man kan säga att det ger en lägre nivå på lärarutbildningarna när studenterna har sämre förkunskaper eftersom man måste anpassa undervisningen till de studenter man har. Men man skulle också kunna säga att det blir bättre för att man får in nya perspektiv i utbildningen med mer blandade studentgrupper. Då blir det i stället en tillgång.

— Det viktigaste är ändå engagemanget, inte vad man har för studiemeriter och skolbakgrund, säger Emil Bertilsson.

Finns det något att vinna på en breddad rekryteringsbas till Sveriges största arbetsplats? Ekonomerna vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Erik Grönqvist och Jonas Vlachos, undersökte 2008 hur lärares mätbara förmågor påverkar elevernas studieresultat. Utgångspunkten var att nyblivna lärares kognitiva förmågor och ledaregenskaper har minskat kraftigt sedan 1980.

Studien visar att elever med hög kapacitet gynnas av lärare med hög kognitiv förmåga, medan samma lärare har en negativ inverkan på lågpresterande elever. Det tyder på att lärare med låg kognitiv förmåga bättre lyckas nå de lågpresterande eleverna, menar rapportförfattarna. Det visar sig också att lärare med goda ledaregenskaper särskilt gynnar elever med utländsk bakgrund. Slutsatsen är att olika slags lärare passar olika slags elever.

Jan Sjunnessonär skolledare och lärarutbildare vid Stockholms universitet. Han anser att huvudproblemet inte är studenterna utan den utbildning de möter. Han framhåller det orimliga i att studenter med allt sämre förkunskaper och utan en stabil teoretisk grund möter en »progressivistisk” lärarutbildning, som väjer för en kunskapssyn där betoningen av grundfärdigheterna sätts i förgrunden.

— Dessa studiesvaga studenter ska till-godogöra sig skollärarens elementa, det vill säga en utvecklad läs- och skrivkunnighet samt förmågan att organisera och leda. Samtidigt som de av lärarutbildarna förväntas ta avstånd från dessa grundfärdigheter. Ofta hoppar de över det första steget och går direkt på att kritisera katederundervisning, säger Jan Sjunnesson, inte utan sarkasm i rösten.

Nya studentgrupper ställer nya krav, som han menar inte kan hanteras inom ramen för nuvarande lärarutbildning.

Lösningen, enligt Jan Sjunnesson, är högre intagningskrav på utbildningarna samt en extra termin av intensiv studie- och skrivvägledning parallellt med ordinarie studier. Dessutom vill han ha en mindre men mer kvalitativ lärarutbildning.

— Högskolorna vräker ut massutbildade, halvdåliga lärare i stället för att satsa på kvalitet.

En enkel statistisk jämförelse ger vid handen att det kan finnas ett samband mellan mängden lärare och yrkets status. Under samma period som läraryrkets popularitet och status sjunkit har även antalet lärare, vilket vi konstaterade inledningsvis, ökat dramatiskt. Detsamma gäller lärartätheten. Från att det gick 20 elever per lärare 1971 gick det 10 elever per lärare 2005 i grundskolan.

I Finland, där läraryrket åtnjuter hög status, har lärartätheten inte ökat på samma sätt, från 22 till 16 elever per lärare under samma period. Och i Sydkorea, där lärarutbildningen rekryterar bland elitstudenterna, det vill säga de 5 procent med bäst studieresultat, går det 24 elever på varje lärare.

Dessa länder går naturligtvis inte att jämföra rakt av, då de har helt annorlunda utbildningssystem än Sverige. Men vad Skolverket konstaterar i en undersökning är att det trots den höga lärartätheten finns ett stort ordningsproblem i svenska skolor, som leder till en bristfällig arbetsmiljö för både elever och lärare. Detta problem anser Jan Sjunnesson att lärarutbildningarna ignorerar.

— Över hälften av eleverna i Skolverkets undersökning uppger att de aldrig har arbets-ro i skolan. Det är hårresande siffror. Och

i stället för handfasta råd om hur man får ordning i klassrummet får lärarstudenterna lära sig om identitetskonstruktioner och att det är fel att säga till stökiga elever. Det enda som kan rädda dessa blivande lärare är om de har turen att få en bra vfu-handledare.

Pedagogikprofessorn Ulf P Lundgren efterfrågar tydligare och mer varierade examinationsformer på lärarutbildningen.

— Examinationsformerna måste utformas så att studenterna inte kan smita undan och att lärarna får signaler i tid när det inte fungerar. I dag händer det att studenter med exempelvis dålig språkbehärskning upptäcks för sent under utbildningen.

Han anser att lärarutbildningen ska använda sig av fler lärare och forskare från andra utbildningar.

— På universitetet blir det lätt vattentäta skott mellan institutionerna. Men det finns fullt av forskning på andra institutioner som är användbar och viktig för lärarna, säger Ulf P Lundgren.

Även han ser positiva tendenser i den nya lärarutbildningen som drog i gång för ett år sedan.

— Attityderna håller på att ändras. Man diskuterar examinationsformerna och tar in litteratur på engelska. Det finns också en starkare knytning till de akademiska ämnena och en tydligare styrning av vad den utbildningsvetenskapliga kärnan ska innehålla, som läroplansteori, utbildningshistoria samt betyg och bedömningsfrågor.