En statlig satsning på lärarlönerna får inte bli en ursäkt för kommuner och fristående skolor att slippa ta ansvar.
Nu krävs en genomtänkt reform som får avsedd effekt.
Förra veckan presenterade Lärarförbundet på Dagens Nyheters debattsida hur en avbetalningsplan för lärarlönerna kan utformas. Att höja lärarlönerna är inte som att ge en extra slant i veckopeng. Ska satsningen ge resultat krävs att alla parter tar sin del av ansvaret och att lönegapet minskar jämfört med andra grupper.
Lärarförbundet har länge efterlyst en statlig lärarlönesatsning. Men att bara bidra med pengar räcker inte.
Staten måste också säkerställa att kommuner och fristående skolor tar sin viktiga del av ansvaret för lärarlönerna.
En statlig satsning får inte leda till att huvudmännen lutar sig tillbaka och avstår från egna satsningar. Det skulle bli ett nollsummespel som vare sig förbättrar lärarlönerna eller yrkets attraktivitet.
Genomförandet av en statlig lärarlönesatsning bör vila på följande principer:
1. Ansvaret för lärarlönernas finansiering är delat. Både stat, kommuner och fristående skolor måste ta ansvar. Det finns en risk att kommuner och fristående skolor avstår från att satsa om staten bidrar med finansiering utan motkrav. Lösningen är att staten i utbyte mot finansiering ställer krav på ett trepartsavtal, där kommuner och fristående skolor tecknar avtal med facken om höjda löner.
2. Lärarna ska få mer än andra grupper. Det viktiga är inte bara att lärarna får mer — utan att de får mer än andra. Om andra grupper får lika stora procentuella löneökningar urholkar det den statliga satsningens värde. En miniminivå i ett trepartsavtal bör vara att lärarna ska få minst 1 procentenhet mer än arbetsmarknadens genomsnitt under flera år, utöver den statliga satsningen.
3. Långsiktiga spelregler. Om kommuner och fristående skolor uppfattar den statliga satsningen som tillfällig, finns det risk för att det blir tillfälliga lönetillägg i stället för löneökningar, vilket vi sett när det gäller förstelärarna. Såväl lärare som huvudmän måste kunna lita på att lönepengarna finns kvar.
Alliansen föreslår examenspremier och karriärtjänster, vilket är välvilligt men otillräckligt för att långsiktigt säkra en stark lärarkår. Betydligt bättre vore det om partierna kunde enas över blockgränserna om breda satsningar. Det skulle skapa långsiktiga spelregler och skicka ett tydligt budskap till huvudmän och lärare.
Förra veckan när jag berättade om Lärarförbundets förslag i Sveriges Televisions morgonsoffa fick jag frågan »varför ska lärarna ha mer än de som jobbar inom till exempel vården?«. Svaret är att utan lärarna faller alla andra sektorer. Om vi inte har lärare, vem ska då utbilda sjuksköterskor, civilingenjörer och innovatörer?
Det är mycket glädjande att vårt budskap har nått fram. Det finns all anledning till optimism inför en kommande lönereform. Men vi ska inte lägga oss på sofflocket och låta andra ta över stafettpinnen. Vi ska driva på hela vägen tills den lönesatsning som läraryrket så väl behöver är i hamn.