Ambitiösa lärare från arbetarklassen kan bidra med nya perspektiv och en annan förståelse på lärarutbildningen. Kanske precis det samhället behöver, skriver Annica Grimlund.
I artikeln Lärarutbildning — bygge i förfall? i det här numret (nr 18/12) konstaterar Lärarnas tidnings reportrar att det inte längre är medelklassens barn som vill bli lärare utan arbetarklassens döttrar som söker sig till yrket.
Vilka konsekvenser får det för lärarutbildningen? Ska utbildningen anpassas efter de nya eleverna och i så fall hur? De nya lärarstudenterna kanske inte längre bär medelklassens kulturella kapital. Är det verkligen ett problem i ett mångfasetterat samhälle?
Artikeln får mig att tänka på det klassamhälle jag befann mig i under 70-talet i Skottland. Då bodde det intellektuella kapitalet på Tree Road. I början av vägen stod rektorns hus, ett ståtligt hus av granit. Längre upp fann man School Cottage, där bodde lärarna. Längst upp, omgiven av en smärre park, bodde läkaren.
Även bankchefen och prästen hade hus med bästa läge. Byns invånare och de som bodde på Tree Road rörde sig inte i samma kretsar. Och de kunde definitivt inte identifiera sig med varandra.
Ambitiösa lärare från arbetarklassen kan bidra med nya perspektiv och en annan förståelse. Kanske precis det samhället behöver.
Lärarutbildningens uppgift och därmed utmaning är att se till att arbetarklassen döttrar utvecklas och får möjlighet att göra en framgångsrik klassresa. Det skulle inte skada med lite nytt kulturellt kapital på Tree Road.