— Den radikala vänstern menade att lärarna hade ett dåligt inflytande i skolan. De stod för medelklassvärderingar och skulle reduceras till handledare för eleverna, säger Johan Wennström.
Idéerna fick genomslag i läroplanen Lgr 69. Vänsterns angrepp på lärarna följdes av ett motsvarande angrepp från marknadsliberalt håll under 70-, 80- och 90-talen.
— Lärarna anklagades för att vilja maximera skolbyråkratin och utöka sin makt på bekostnad av elevers och föräldrars valfrihet. Inställningen var att lärarna drevs av själviskhet snarare än ett kall.
Hur påverkades lärarrollen av angreppen?
— När både vänstern och högern beskrev lärare som vanliga löntagare med själviska drivkrafter sänktes läraryrkets status, säger Johan Wennström.
Och när professionen sattes ur spel var det fritt fram för detaljstyrning av skolan enligt näringslivsprinciper, så kallad New public management.
— Tidigare fick lärare lägga upp arbetet efter eget huvud men nu blev det i stället ett hårt reglerat yrke. Lärarna förväntades tillbringa mer tid på arbetet, dokumentera mer och agera utifrån ekonomiska drivkrafter, sammanfattar Johan Wennström.
Lärarfacken då, har de stått upp för läraryrkets status?
— Båda lärarfacken har ett väldigt ekonomiskt synsätt på yrket. Nyligen gick de ut i en artikel och krävde höga löneförhöjningar men det stod inget om kall, att det är ädelt att vara lärare.
Vad är problemet med att fokusera på lön?
— Att fackförbunden befäster det synsätt som förts fram av marknadsliberaler och den radikala vänstern: att läraren inte är något mer än en vanlig anställd.