Kammaren eller skolan?

Camilla Waltersson Grönvall, en av nu­tidens riksdagsledamöter, visar sin arbetsplats för en grupp moderata partikamrater från Ale kommun. Hon leder dem runt i de två husen på Helgeandsholmen och stannar allt som oftast till för att engagerat lägga ut texten om än det ena, än det andra. I den stolen i finansutskottet brukar Anders Borg sitta när han frågas ut, kanske går det fortfarande att känna värmen efter honom i ryggstödet. Där är hennes bänk i plenisalen. Den delade hon tidigare med sverigedemokraten Erik Almqvist, tills han en kväll gav sig ut på stan »med mindre lämpliga tillhyggen« — alltså järnrör — och försvann.

Ale-moderaterna myser och ryser om vartannat. Camilla ­Waltersson Grönvall kan konsten att fånga sina åhörare, men så är hon också lärare.

Fast nu är det ett tag sedan hon lämnade sina högstadieelever och kolleger i Sjuntorpskolan i Trollhättan. Camilla Waltersson Grönvall har suttit hela mandatperioden i riksdagen och innan dess var hon föräldra­ledig ett år. Arbetet i riksdagen är hennes första politiska heltidsuppdrag, men hon har varit aktiv i Moderaterna i tre decennier. Engagemanget har alltid inspirerats av — och tidigare kombinerats med — skolarbetet.

— Jag gick med i Moderata ungdomsförbundet i åttan, när jag fick höra att jag och flera klasskamrater skulle få fyror i betyg i något ämne, eftersom femmorna inte räckte till. Då tände jag till på politik. Jag ville ha ­fokus på kunskap och valfrihet — och att alla i en klass skulle kunna få femmor, säger ­Camilla Waltersson Grönvall.

Nästa skolfråga som fick henne att ilskna till rejält var lärarutbildningen. Efter gymnasiet arbetade hon några år som lärarvikarie. Högstadiet tjusade mest. Hon började plugga i Karlstad, men bytte snart till Göteborg eftersom det underlättade det politiska arbetet på hemmaplan i Lilla Edet.

— Men poängen jag tagit i Karlstad godtogs inte i Göteborg. Utbildningen ansågs för flummig. Och det var den. Undervisningen kändes ofta irrelevant. Vi skulle bland annat gestalta och dramatisera ämnen som döden. En hel lektion ägnades åt vilka färgpennor man skulle använda på svarta respektive vita tavlan. Då undrade jag om jag verkligen ville bli lärare.

Men det blev hon, i svenska och engelska, på nyöppnade Sjuntorpskolan i Trollhättan. Där har hon stannat, tills hon valdes in i riksdagen för fyra år sedan. Det kom oväntat, för hon trodde sig inte stå på valbar plats. I stället hade en kommunalrådspost hägrat för den dåvarande ordföranden i utbildningsnämnden.

— Jag var faktiskt besviken, och skräck­slagen. För hur skulle jag rådda hem det här? Min dotter var ett år och fyra månader och vi hade ingen barnomsorgsplats.

Lösningen blev att ta med flickan till Stockholm, där hon fick plats på riksdagens barnverksamhet. Maken och de äldre barnen stannade i Lilla Edet. Men den första hösten blev tuff. Camilla Waltersson Grönvall hade mycket att lära, samtidigt som dottern varje morgon gjorde klart att hon ville tillbringa dagen med sin mamma.

Efter nyår vände allt. Dottern började trivas på förskolan och Camilla Waltersson Grönvall fick nya och större uppgifter i utbildningsutskottet, där hon till sin glädje placerats trots att traditionen säger att ledamöterna helst inte ska ha för stark personlig och professionell koppling till ärendena i sitt utskott.

— Sedan drog jag en vinstlott när vi moderater fördelade arbetet och jag fick ansvar för förskolefrågorna. Jag började hitta min roll och mitt nätverk i riksdagen och allt blev bara roligare och roligare.

Numera är Camilla Waltersson Grönvall full av entusiasm över sitt uppdrag.

— Det är fantastiskt att som lärare få arbeta med utbildningsfrågor på den här nivån, där min erfarenhet och mitt engagemang faktiskt påverkar politiken. Vi i alliansen får kritik för att resultaten i skolan ännu inte förbättrats, men då glöms det bort att 2011 var det största reformåret sedan 1842 när folkskolan infördes. Det tar tid innan alla förändringar får genomslag.

Riksdagsarbetet utförs tre dagar i veckan i Stockholm. Måndag och fredag jobbar ledamöterna på hemmaplan, ofta genom att göra studiebesök eller läsa in handlingar.

Tisdag morgon tar Camilla Waltersson Grönvall ­flyget från Trollhättan till Bromma, för att hinna till veckans första möte i utbildnings­utskottet. Där behandlas alla regeringens propositioner och ledamöternas motioner som rör skolan. Majoriteten och oppositionen arbetar fram olika förslag till beslut. Resten av tiden i huvudstaden ägnas bland annat åt möten med den moderata riksdags­gruppen, de övriga allianspartiernas leda­möter, ledningen på utbildningsdepartementet och ­andra med åsikter om skolpolitiken.

— Jag har stor nytta av min lärarbakgrund. Den ger mina åsikter legitimitet. Men yrkeskunskaperna kan ibland göra att man ställer sig frågande till saker som alla andra tycker är bra. Små klasser är ett exempel. Alltför många elever är naturligtvis tufft, men blir klasserna för små kan dynamiken i stället försvinna. Men det är bara att acceptera att man inte alltid får som man vill.

Just möjligheten att bestämma själv är annars något som Camilla Waltersson Grönvall framhåller när hon jämför hur det är att jobba i riksdagen och skolan.

— Som ledamot har man en väldig frihet att själv utforma sitt uppdrag och disponera sin tid. Som lärare är du mer bunden, förutom lektionerna krävs också förberedelse och efterarbete.

En annan stor skillnad är ersättningen. ­Camilla Waltersson Grönvalls riksdagsarvode är 59 800 kronor i månaden, dubbelt så mycket som hon hade som lärare.

— En gång sattes arvodena i relation till vad en lärare tjänade, så här finns en historisk koppling som visar att det hänt något alldeles bedrövligt. Lärarnas löner måste upp.

Men det finns också likheter — stressen till exempel.

— Du känner ständigt att du inte räcker till, både som lärare och riksdagsledamot. Det finns alltid mer feedback att ge och fler saker att läsa på. Arbetsdagarna kan vara hur långa som helst.

Just denna dagär en torsdag, vilket innebär ännu ett möte i utbildningsutskottet. Camilla Waltersson Grönvall är först på plan men får snart sällskap. Miljöpartiets Jabar Amin släntrar in. De skämtar om gårdagskvällens seminarium på Vetenskapsakademien. ­

I vanlig ordning har hans namn under presentationen blivit omkastat och feluttalat »nästan värre än av talmannen«.

Innan mötet inleds hinner Camilla Waltersson Grönvall också jämföra sin kalender med alliansvännerna och byta några ord med Vänsterpartiets Rossana Dinamarca. De har varit politiska motståndare sedan tiden i respektive ungdomsförbund, men blivit personliga kompisar i utskottet. Ibland pendlar de med samma flygplan mellan Trollhättan och Stockholm och som småbarnsföräldrar i riksdagen har de haft en hel del att prata om.

Mötet är kort och Camilla Waltersson Grönvall skyndar vidare till receptionen, där moderaterna från Ale väntar. Hon lotsar dem genom säkerhetskontrollen och visar runt i husen. Besökarna fotograferar flitigt med sina mobiler. I plenisalen, där moderaterna förevigar varandra i talarstolen, tar rund­turen tillfälligt stopp. En anställd ger Camilla Waltersson Grönvall en uppsträckning för att hon släppt in dubbelt så många gäster som de tillåtna tio — och för att några av dem satt sig i bänkarna och bläddrat i handlingarna som lagts fram inför dagens beslut. Camilla Waltersson Grönvall leder snabbt ut styrkan, men bara för en taktisk omgruppering. De som inte hunnit upp i talarstolen får snart tåga in igen.

Kanske drömmer några av dem om att en gång stå där och argumentera i en riktig debatt. Det har i så fall Camilla Waltersson Grönvall full förståelse för. Hon fortsätter gärna en ny mandatperiod i riksdagen.

— Fast det skulle innebära att jag inte får vara i ett klassrum på fyra år till. Det är en jobbig tanke. Men jag är privilegierad. Går det bra i valet blir jag jätteglad, går det dåligt har jag det bästa jobbet i världen att gå tillbaka till.