Kämpar för kulturskolan

Lösningen på många av skolans problem finns redan i 284 av landets 290 kommuner. Kulturskolan! Men just för att den är kommunal ser rikspolitikerna inte potentialen.

Det menar Katarina Fast Ehrlén, som med boken »Skolan som inte finns — men som alla älskar!« drar en lans för ett tätare samarbete mellan grundskola och kulturskola. Efter många år som bildlärare och skolledare i den vanliga skolan jobbar hon sedan fem år tillbaka som biträdande rektor på kulturskolan i Solna.

— Det var en ny och stark upplevelse att komma hit. Eleverna är fulla av glädje, kraft, engagemang, stolthet och lust.

Katarina Fast Ehrlén stärker sin tes genom att visa runt på sin arbetsplats, en mer än 100 år gammal före detta folkskolebyggnad. I det ljusa trapphuset skyndar elever till lektioner och i ett annex böljar unga streetdansare fram och tillbaka över golvet. Katarina Fast Ehrlén gör glatt ­leende några moves till den höga musiken.

— Kulturskolan är diamanten i byrålådan. Det är bara att plocka upp den, säger hon och förklarar att ädelstenens värde till stor del ­ligger i de estetiska lärprocesserna.

— Den som dansar, målar eller spelar teater eller ett instrument får på köpet träna sin förmåga till koncentration, målinrikning, impulskontroll, samarbete och finmotorik. I skolan förutsätts eleverna klara det, men många behöver övning. Det insåg jag inte riktigt när jag själv jobbade i skolan. Där är allt så styrt och det finns så lite tid.

Samarbetet skulle kunna se olika ut — allt ifrån att lokaler delas till att estetlärare jobbar halvtid i skolan och halvtid i kulturskolan. Det viktiga är att alla barn som vill får ta del av kulturskolans utbud.

— Det förutsätter att vi finns på skolorna, för våra egna lokaler räcker inte till. Redan en sådan samverkan skulle gynna den vanliga skolan, eftersom vi arbetar med samma elever. Men kulturskolans lärare skulle också kunna utveckla skolans pedagogik, genom att visa hur dans och musik kan användas inom ämnen som matematik och svenska.

Att driva samarbetet ända till en sammanslagning vore dock att gå för långt, tycker hon.

— Det är en finess att vi är olika skolor och att kulturskolan är frivillig. Den måste behålla sin själ — att vara en arena där konstformer möts. Vi är en fristad för många unga som har det jobbigt i sina klasser.

Katarina Fast Ehrlén sticker inte under stol med att ett organiserat samarbete även skulle gynna kulturskolan. Det skulle ge en stadga och likvärdighet som saknas i dag när villkoren skiftar från kommun till kommun. Hon efterlyser ett nationellt uppdrag, där det anges vad kulturskolorna minst ska erbjuda och mest får ta ut i avgift.

Det är just avsaknaden av statliga riktlinjer hon syftar på med första delen av titeln på sin bok — »Skolan som inte finns«. Den andra delen — »men som alla älskar!« — är inte helt sann, för lokala politiker och tjänstemän ställer sig ibland frågande till verksamheten.

— Men kulturskolorna är sällan hotade på allvar, för elever och föräldrar älskar oss. Och de är röststarka, eftersom det främst är medel­klassens barn som går i kulturskolan. Det är samtidigt en utmaning. Med ett nationellt uppdrag och i samarbete med skolan skulle vi kunna nå alla.