Eva-Lis Sirén ser uppvärderingen av lärarna som sin viktigaste framgång. Efter 13 år avgår hon som Lärarförbundets ordförande.
Högarna på det blanka skrivbordet i det spatiösa ordföranderummet ligger i perfekt ordning.
— Ja, jag är inte här så mycket. Det är ju inte precis så att jag sliter ut skrivbordet, ursäktar sig Lärarförbundets avgående ordförande.Vid avskedsintervjun med Lärarnas tidning vill Eva-Lis Sirén hellre visa upp white-board-tavlan, där hon lite hipp-som-happ sätter upp bilder från sina nedslag i olika delar av världen.
— Där till exempel är Barack Obamas utbildningsminister Arne Duncan, säger hon och pekar på en av bilderna.
Men snart ska pappershögarna och bilderna packas ihop i kartonger. En ny ordförande för Lärarförbundet flyttar in i rummet efter kongressen den 11—14 november.
Hur känns det att sluta som Lärarförbundets ordförande efter 13 år?
— Det är fantastiskt att få sluta när det går som allra bäst, när man har jobbat så hårt för en vändning av lärarlönerna. Lärarna har fått mest på svensk arbetsmarknad tre år i rad och ingen annan yrkesgrupp i Sverige har fått de politiska löften om statliga satsningar på höjda löner som vi har fått.
På vilket sätt är det din förtjänst att lönerna nu ökar mer för lärarna än för andra?
— Ja, det gäller ju att hålla på, att hålla i och att hålla ut. Det gäller att aldrig ge sig. Vi har jobbat väldigt målmedvetet med att förändra bilden av lärarnas löner, till exempel genom att jämföra med vad lärare tjänar i andra länder och hur lärare är avlönade jämfört med andra yrkesgrupper.
— Det var vi som myntade uttrycket den nationella lärarkrisen. Och det är klart att jag har varit oerhört drivande att trycka på politikerna att leverera de löften vi fick fram i den här valrörelsen.
Kan man kalla dig lobbyist?
— Jag är absolut en lobbyist! Det finns till och med de som har utnämnt mig till Sveriges främsta lobbyist. Att vara lobbyist handlar om att få politiker att vilja. Och allt jag har gjort har handlat om att påverka politiker att vilja.
Hur arbetar Lärarförbundet i dag med politisk påverkan jämfört med när du tillträdde?
— Det har skett en kraftig utveckling när det gäller arbetet med opinionsbildning, kommunikation och medialt arbete. Jag är jättestolt över vår satsning på påverkan. Dessutom går allt i ett väldigt mycket snabbare tempo än för 13 år sedan och du måste ständigt vara ajour för att vara med i debatten.
Har kampanjer och lobbying blivit ett viktigare medel än förhandlingar för att höja lärarnas löner?
— De politiska lönelöften vi nu har framme, först en miljard kronor till karriärtjänsterna och nu tre miljarder kronor från den nya regeringen, de kommer inte fram vid några förhandlingsbord. Det handlar om att vinna opinionens stöd för att höjda lärarlöner är ett allmänintresse.
Och där har vi haft stora framgångar. De andra fackliga organisationernas ledare är gröna av avund.
Ibland låter det på dig som att det är tack vare Lärarförbundet och dig som lärarna nu uppvärderas. Är inte förklaringen de usla svenska resultaten i Pisa och larmrapporterna från olika aktörer om lärarbrist?
— Pisa-chocken, tillsammans med att lärarkrisen har kommit riktigt nära inpå ansiktet, har fått alla att förstå att vi har ett väldigt allvarligt läge i Sverige. Det blev ju själva bevisföringen för oss.
Under ditt första decennium som ordförande tappade lärarna i lön jämfört med andra grupper. Vad gjorde ni för fel då?
— Det här är ett långsiktigt arbete som vi har hållit på med väldigt, väldigt länge. Går man tillbaka till 2006 handlade valrörelsen om kepsar och mobiltelefoner och att lärarna var dåliga på att hålla ordning. I avtalsrörelsen 2010 skrev diverse skolchefer debattartiklar om att lärarna jobbade för lite. Men i dag talar ingen om juni, juli, augusti eller att lärarna arbetar för lite. Vi har förändrat bilden av lärarna.
Som nyvald ordförande 2001 sa du att ett av dina mål var att lärarna skulle få en »markant bättre arbetsmiljö«. Hur har du lyckats?
— Min bedömning är att lärarna har fått en klar försämring av arbetsmiljön de senaste åren. Bakom oss har vi ju några av de absolut mest reformintensiva år som svensk skola har upplevt. En våg av papper och planer, byråkrati och administration har vällt över lärarna.
— Men nu inser politikerna att det här inte håller. Den nya regeringen ska till exempel se över de nationella provens omfattning.
Många lärare tycker att förstelärarsystemet delar upp lärarna i ett A- och ett B-lag. Varför stöttar Lärarförbundet en sådan splittring?
— Det är absolut inte så att vi ska ha en lärarkår där alla gör samma sak. Vi är inget LO-kollektiv, utan lärare ska vara specialister på olika ämnen och områden. I Sverige har det funnits för små möjligheter att göra karriär i läraryrket. Och när staten skjuter till en miljard kronor till karriärtjänsterna finns det definitivt ingen anledning att tacka nej.
Legitimationsreformen kantas av det ena undantaget efter det andra. Är det bra att reformen urvattnas på det här sättet?
— Legitimationsreformen infördes för fort och slarvigt. Lärarförbundet har kunnat påvisa sprickorna i systemet och därmed påverkat regeringen att förändra reformen på olika sätt. Det är vi glada för.
Men finns det inte en risk att undantagen i reformen urholkar läraryrkets status?
— Vi är för en lärarlegitimation, men vi har varit starkt kritiska till hur systemet har utformats. Vi kan inte ha en legitimationsreform där mängder av lärare trillar mellan stolarna. Den måste fungera i praktiken också.
Johanna Jaara Åstrand föreslås av valberedningen som ny ordförande i Lärarförbundet. Vad tycker du om det förslaget?
— Hon har ett driv i frågorna som man verkligen lägger märke till.
Nu undrar alla — vad ska du göra efter kongressen?
— Ja, tänk om du det visste! Jag har kvar en del uppdrag och är till exempel vice ordförande i Education International fram till kongressen i juni. Jag har fått en del erbjudanden, men har hittills tackat nej. Min framtid ska jag nog fundera på en stund.
Stefan Helte