Missbruk i hemmet blir fråga för skolan

Det var något som inte stämde med mamman som for runt i kapprummet för att märka sina barns kläder. Fingrarna var täckta med tusch och det gick inte riktigt att få kontakt med henne.

— Hon var väldigt intensiv och upprepade bara att hon glömt skriva namn i kläderna, minns förskolläraren Olle.

På omvägar visste personalen att den ensamstående mamman hade en historia av missbruk. Och nu verkade det som hon fått ett återfall.

— I det läget kunde vi inte bara låta henne gå hem med barnen, förklarar Olle.

Han bestämde sig för att konfrontera mamman med sina misstankar.

— Jag sa att hon inte var sig lik, att hon inte brukade vara så här och att hon verkade påverkad. Först förnekade hon men efter en stund kom det fram att hon tagit tabletter.

Olle hade befarat att mamman skulle svara aggressivt när han kom med sina anklagelser.

— Men hon verkade faktiskt väldigt lättad. Samtidigt blev hon förtvivlad eftersom hon insåg allvaret i situationen. Hon frågade vad som skulle hända med hennes barn.

Förskolan där Olle jobbar ligger i ett socialt utsatt bostadsområde i en mellanstor svensk stad och han är ganska van att tackla föräldrar i kris.

— Att en förälder kommer påverkad till förskolan finns som ett scenario i vår krispärm. Jag hade en del av rutinerna i huvudet även om det var många andra tankar som cirkulerade i den situationen, säger Olle.

Olle bad kollegerna ringa socialtjänsten och efter en stund dök det upp två hand­läggare som tog hand om mamman. Barnen fick åka hem med en släkting och där fick de sedan bo under en period medan mamman gick på behandling.

— Barnen mådde inte bra av att vara ifrån sin mamma. De ställde mycket frågor och vi kunde bara säga att mamman var sjuk och behövde vila.

I efterhand har Olle och kollegerna diskuterat om mammans missbruk pågått under en längre tid och om de hade kunnat upptäcka det tidigare.

— Det var mycket självrannsakan men det var först med facit i hand som man kunde se signalerna, tror Olle.

Mellanstadieläraren Anna fick ta över en sexa mitt i terminen och fick ingen bakgrundsinformation om eleverna.

— Jag var ny som lärare och visste inte att jag kunde kräva en överlämning från den ­tidigare läraren, berättar hon.

En av eleverna utmärkte sig direkt.

— Han var väldigt utåtagerande. En tuff och kaxig ledartyp som gärna tog rollen som clown i klassen.

Pojkens dagsform varierade också stort.

— Vissa dagar var han lugn och trevlig, ­andra dagar letade han bara efter en ursäkt att få ställa till med något skit, konstaterar Anna.

Pusselbitarna föll på plats när pojkens mamma berättade om pappans missbruksproblem under ett utvecklingssamtal. Och i fortsättningen höll Anna och mamman tät kontakt.

— Hon kunde ringa på morgnarna och berätta att pojken varit hos sin pappa i helgen eller att pappan varit full när han pratat med pojken i telefon.

Då visste Anna att eleven skulle vara orolig den dagen.

— Och jag kunde säga eller visa för honom att jag förstod varför och det hjälpte.

Med den kunskapen kunde hon också bryta igenom elevens hårda barriär.

— Han som annars ville vara stor och tuff kunde öppna sig och bli liten, tillåta sig själv att vara ett barn. När vi hade pratat om jobbiga saker och han hade gråtit blev det svårt för honom att vara lika stöddig.

Samarbetet med eleven blev bättre.

— Vi kunde bli ett team och hjälpas åt i stället för att fastna i ett konfliktläge.

Anna upplevde att hon fick extremt lite stöd från elevhälsan samtidigt som hon var osäker på hur långt hennes egna skyldigheter sträckte sig.

— Man hinner inte med att vara kurator utöver allt annat man ska göra som lärare.

I efterhand undrar jag om det var rimligt att jag lade ner så mycket tid på att försöka reda ut olika problem med föräldrarna.

Det är lätt att tänka sig att missbruk i hemmet påverkar elevens skolarbete, tycker Anna.

— Jag skulle själv inte kunna jobba om jag satt och oroade mig för att någon där hemma skulle ta en överdos eller göra något dumt.

Det var väl känt i den lilla staden att pojkens mamma var gravt alko­holiserad. Och den här kvällen, när hon kom för att hämta sonen på fritids, kunde vem som helst se att hon var berusad.

— Hon snubblade när hon steg ur bilen, pratade sluddrigt och luktade sprit, berättar Sofia som är fritidspedagog.

Sofia var nyexaminerad vid tillfället och blev tvungen att säga till den dubbelt så gamla kvinnan att hon inte fick köra hem med sonen.

— Hon spottade och fräste och tyckte att jag var en lite tösunge som inte skulle tala om för henne vad hon fick göra, minns Sofia.

Och Sofia var själv osäker på om hon fick neka mamman att ta med sig sonen. Men hon tog fasta på att kvinnan tänkte köra bil i be­rusat tillstånd.

— Jag sa att hon fick ta med sig barnet om hon ställde bilen vid skolan. Men mamman blev så arg att hon for i väg i bilen och lämnade barnet kvar.

Sofia ringde polisen som kort därefter tog mamman för rattfylleri. Sedan tog Sofia med sig barnet och gick till en äldre erfaren ­kollega som bodde i närheten för att fråga om råd.

— Inför barnet försökte jag göra det till en rolig grej att vi skulle gå och hälsa på en ­kollega. Vad säger man annars? »Din mamma är för full för att hämta dig«?

Sofia och kollegan fick tag på barnets pappa som kunde komma och hämta sonen.

— Några dagar senare tog pappan mig åt sidan och tackade mig för det jag hade gjort. Mamman kommenterade aldrig händelsen efteråt.

Sofia har varit med om ett par fall där det kommit fram att föräldrar har missbruksproblem. Men det är inte barnen som har berättat.

— Barn är så fruktansvärt lojala. De gör nog allt för att dölja sådant här.

Och hon upplever att det är svårt att ställa frågor till barnen.

— Jag vet inte hur mycket man kan klampa in i familjelivet. Det känns lite som att man nedvärderar föräldrarna i barnens ögon och det är svårt, tycker Sofia.

Fotnot: De intervjuade lärarna heter egentligen något annat.