Livet är fullt av val. Den tanken slog mig när jag satt på Lärarförbundets kongress för drygt en vecka sedan.
Under en kongress kan man bli vald, men trots engagemang och kompetens kan man också bli bortvald. Eller så väljer man att avgå, som Eva-Lis Sirén nu har gjort.
Johanna Jaara Åstrand är grundskolläraren som tar på sig rollen som ordförande för Lärarförbundet. Hon har valt och blivit vald till att ägna all sin tid och kraft åt Lärarförbundet de kommande fyra åren (sid 12).
Eija Hetekivi Olsson är gymnasieläraren som valde att också bli författare och debattör. »Det finns inga svaga elever, bara svaga system«, menar hon i sin senaste bok (sid 32).
Per-Ola Valastig, lärare i kärnämnen på en gymnasiesärskola, har valt att utbilda sig till speciallärare, trots att Lärarlyftet slukar både pengar och fritid (sid 6—7).
Lena Hallengren (S) är lärare och ny ordförande i utbildningsutskottet, trots att hon inte själv valt den rollen (sid 10—11).
Senast jag träffade Lena Hallengren hade hennes parti valt henne till förskoleminister. Då var hon nybliven mamma och hennes lilla dotter Klara kröp, till allmän förtjusning, runt bland papperen vid ett rundabordssamtal.
Men nu lider supervalåret mot sitt slut. Jag måste erkänna att det känns ganska skönt att slippa läsa om alla val en stund.