Lita på att lärarna vet bäst

Utbildningens betydelse kan inte över­skattas och det är därför lärarkrisen är så oroande. Man skämtar inte om en brist på 43 000 lärare, kanske uppemot 50 000. Detta är allvar!

Skickliga lärare med tillräckligt med tid och resurser är nummer ett för en kunskaps­nation. För att Sverige åter ska stå starkt krävs ett högre värderat yrke som attraherar unga och får erfarna lärare att vilja stanna kvar och fortsätta utvecklas. För låg lön, för hög arbetsbelastning och för lite tid till kärn­uppdraget är en ekvation som inte går ihop.

Att lärare i grundskolan bara har en kvart till för- och efterarbete av en lektion förklarar varför så många lärare vittnar om samvetsstress. Arbetsbelastningen är också en orsak till att många väljer bort yrket. Men för de allra flesta är det lönen som avgör. Lärare som slutat, lärare som funderar på att sluta, studenter som kunnat tänka sig att bli lärare men valt en annan utbildning — alla uppger lönen som den främsta förklaringen.

Lönefrågan handlar inte bara om vad var och en förtjänar att ha i plånboken. Den handlar om värderingen av yrket. Vad är det värt att utbilda dem som ska bära sam­hället? Vad är det värt att förse samhället med sjuksköterskor, läkare, civilingenjörer och konstnärer? Den som tar på sig ett av de allra tuffaste och viktigaste samhällsupp­dragen måste självklart få uppskattning för det. ­Lönen är den yttersta symbolen.

Regeringens satsning »Nationell samling» handlar om hur Sverige ska lösa lärarkrisen. De tre miljarder kronor som är avsatta till höjda löner måste sätta fart på de reguljära löneökningarna framöver. Staten, kommunerna och de fristående skolorna har ett delat ansvar och de måste vara beredda att ta det under många år. Lärare i hela skolsystemet måste få del av miljarderna och parterna ska förhandla om fördelningen.

Regeringens satsning är väldigt efter­längtad, men vi har mycket framför oss innan läraryrket är rätt värderat. Vi i Lärarför­bundet måste ha mycket tålamod, fokus och uthållighet. Vi ska inte nöja oss förrän vi ser konkreta resultat — i plånboken och i ansökningarna till lärarutbildningen.

Ser man sig om i världen finns det en sak som förenar framstående kunskapsnationer, förutom att de har lärare förstås. Det handlar om autonomi. Lärarna driver själva utvecklingen av professionen och de står fria från påtryckningar och detaljstyrning. De har helt enkelt makt över vad som händer i de ­pedagogiska rummen.

Den makten måste svenska lärare också ha. Vi ska inte vara utförare, styrda av politiker och självutnämnda förståsigpåare. Vi är experter på undervisning och barns lärande. Vi löser skolans utmaningar — från elevens första år i förskolan, hela skoldagen och ­genom hela utbildningssystemet.

Professionens makt är ingen enkel sak att förändra. Maktförhållandet mellan lärare—politiker och lärare—föräldrar är inte och ska inte vara skarpt reglerad någonstans. Därför går det heller inte att med ett enkelt beslut ändra på det. I grund och botten handlar det om förtroende och tillit.

Förtroende måste vara en utgångspunkt för politiken. Varje gång ett beslut fattas som rör utbildningspolitik måste politikerna fråga sig: Minskar det här förtroendet för lärarna? Innebär det här förslaget detaljstyrning? Tidigare betyg, fler nationella prov, obligatoriska bedömningsstöd, mer dokumentation och administration — försämrar det lärarnas möjlighet att vara självständiga i sitt yrke? Undergräver vi läraryrket om det bara går att göra karriär i vissa delar av skolan och inte i förskolan och fritidshemmen?

Om svaren på dessa frågor är ja, då måste politikerna tänka ett varv till.

Det finns en växande insikt om att det är en stark lärarkår med bra förutsättningar som kan lösa kunskapsutmaningarna. Men att inse är bara första steget. Nu gäller fullt fokus på att lösa lärarkrisen och ge oss lärare tid för eleverna och makt över under­visningen.