»Oroande att skolan blir satt i väntrum«

Bokhyllan är tom. Johanna Jaara Åstrand har just flyttat in i ordförande­rummet på våning sju i Lärarnas hus i Stockholm och förklarar att hon ännu inte har hunnit »Johannifiera« det. Men på en byrå står två skolfoton i svart ram på barnen Theodor och Jelina. De väntar hemma i Örnsköldsvik, 53 mil bort.

Det är några veckor efter kongressen, där en omtumlad Johanna Jaara Åstrand valdes till Lärarförbundets tredje ordförande ­genom tiderna.

Nu finns ingen tid att pynta rummet. Hon fick en rivstart i stället för en mjukstart. Den alldeles nya ordföranden kastades direkt in i det största inrikespolitiska kaoset på ett halvt sekel, med en nyss fälld regeringsbudget och ett nyval runt hörnet.

— Det är bara att haka på. Det finns inte så mycket att välja på, konstaterar hon.

Hur ser du på det nya politiska läget?

— Vi har fått ett sargat politiskt landskap. Men utmaningarna för skolan är desamma. Det är mycket allvarligt att eleverna, lärarna och skolan blir satta i väntrum, när vi skulle ­behöva kraftiga insatser från politikerna.

Vilka konsekvenser får den fällda regeringsbudgeten för skolan och lärarna?

— Det allvarligaste är att vi nu befinner oss i ett mycket osäkert läge. Det finns ju skolsatsningar även i Alliansens budget för nästa år, skillnaden är kanske en halv miljard kronor.

— Men den avgörande skillnaden är att ­Alliansens budget helt saknar satsningen på tre miljarder kronor i höjda lärarlöner 2016. Det är mycket oroväckande att den nu är borta; det är verkligen något som lärarna har efterfrågat och som vi i Lärarförbundet säger är helt nödvändigt.

Vad är det första du vill göra som ny förbundsordförande?

— Den absolut viktigaste frågan just nu för skolan och Sverige är att få fler att vilja bli lärare. Annars kommer vi att stå inför en fullständig lärarkris inom en nära framtid.

— ­Lärarna är på tok för arbetsbelastade. Det krävs mer resurser, så att lärarna kan vara de lärare de vill vara och så att eleverna kan få det stöd de behöver. Och lärarna måste få betalt för det ansvar de har.

De tre senaste åren har lärarna fått mer i löneökningar än andra och den rödgröna regeringen vill skjuta till tre miljarder kronor för höjda lärarlöner 2016.

Är det inte sjuksköterskornas, barnmorskornas och socialsekreterarnas tur nu?

— Visst, lärarna har fått mer än andra, men det räcker inte. Löneskillnaden mot andra yrken som kräver lika lång utbildning är fortfarande för stor. Vi säger inte att lärarna är värda mer än andra, men vi säger att allt börjar med en bra lärare. Har vi inga lärare i skolorna får vi inte heller några civilingenjörer eller sjuksköterskor.

Allt börjar med en bra lärare, säger ni. Men allt börjar väl egentligen med en bra barnmorska?

— Jajamän! Men hur bra jobb barnmorskorna än gör måste barnen tas emot av förskollärare på förskolan och lärare i klassrummen. Klarar vi inte det är Sverige som kunskaps­nation hotad, liksom vår välfärd. Högre löner till lärarna är inte ett särintresse, det är i ­högsta grad ett samhällsintresse. Och detta har allmänheten förstått.

Kongressen skärpte skrivningarna om ­vinster. Men varför kräver inte Lärarförbundet att alla vinster i den skattefinansierade skolan ska återinvesteras i skolan?

— Ett totalt vinstförbud skulle bara öppna för andra metoder att plocka bort pengar. Jag tycker att det vi kom fram till på kongressen är riktigt bra. Så länge elever inte får det stöd de behöver, undervisningens kvalitet måste förbättras och det finns en orimlig arbets­belastning för lärarna ska ägarna inte kunna plocka ut vinst.

Kongressen beslöt också att kräva nationella riktlinjer för gruppstorlekar i förskola och fritidshem. Vill Lärarförbundet ha ett nationellt tak?

— Det är svårt att ange en exakt siffra. Den kan slå fel, eftersom det ser olika ut på olika förskolor och fritidshem. Hur riktlinjerna i detalj ska se ut kan jag inte säga nu.

Förbundsstyrelsen har förklarat att ­Lärarförbundet är »mitt inne i en rekryteringsstrid« om medlemmar med Lärarnas Riksförbund. Kan du beskriva den striden?

— Jag har kongressbeslut på att jag ska ena alla lärare i en organisation. Men det vill inte Lärarnas Riksförbund. Därför måste vi lägga upp strategier för hur vi ska nå det målet.

Du hade inte en enig kongress bakom dig. 60 av de 255 ombuden röstade på förbundsstyrelseledamoten Sandra Wahlström som ny ordförande. Vad betyder det för din ställning?

— Det är inget konstigt om mer än en av 232 000 medlemmar är beredd att kliva fram och ta ett nationellt ansvar. Men jag är jättenöjd att jag har en så tydlig majoritet bakom mig.

Ett av kongressombuden hävdade att du är ett oskrivet kort när det gäller arbetsrättsliga frågor, att verka för bra kollektivavtal och att vara kampvillig. Hur kommenterar du det?

— Att det ombudet uppenbarligen inte vet tillräckligt mycket om mig. Den beskrivningen stämmer helt enkelt inte.

Hur kommer en vanlig medlem märka att ­Lärarförbundet har en ny ordförande?

— Jag hoppas att medlemmarna kommer att känna av en ny energi. De kommer att se ett nytt ansikte på en yngre ordförande, men med lång facklig erfarenhet.

Vad är skillnaden mellan dig och förra ord­föranden Eva-Lis Sirén?

— Det finns säkert många skillnader, men det är inget jag kan eller vill uttala mig om. Det blir inget radikalt annorlunda för att man ­byter ordförande. Jag tar helt enkelt vid det som Eva-Lis har påbörjat.

Vad har du fått för råd av henne?

— Hon har stärkt mig i att det finns en anledning till att jag har blivit vald och rått mig att helga familjen och hitta balansen.

Vem är Johanna Jaara Åstrand egentligen?

— En obotlig optimist, som står med båda fötterna på jorden. Jag har lätt för att engagera mig i saker, är vetgirig och otroligt intresserad av andra människor. Umgås mycket med vänner och familj, tränar en del och har ett förflutet som fotbollsspelare.

Var du målgöraren i fotbollslaget?

— Ja, faktiskt. Min syster på mittfältet dribblade och passade till mig. Jag var snabb och gjorde målen.