Han återerövrar pekpinnen

»Tyst!« Klockar Svartling stöter pekpinnen i golvet. Sexåriga Klara Gulla har kallat Gud för »Jan« och åhörarna fnissar. Klara Gulla rodnar och får tårar i ögonen.

Bengt Söderhäll, universitetslektor och lärar­utbildare vid Högskolan i Gävle, bläddrar i sitt vältummade exemplar av Selma Lager­löfs »Kejsarn av Portugallien«.

Hans licentiatavhandling om hur lärares yrkes­utövande skildras i skönlitteraturen blir förhoppningsvis klar till sommaren. I den beskriver han det arbetssätt han har haft under mer än 40 års lärar­gärning och på alla nivåer i skolsystemet: att snabbt skapa gemensamma referenser genom scener ur de berättande böckerna och få eleverna och studenterna att tänka på djupet.

De senaste 19 åren har det handlat om att få blivande och verksamma lärare att fundera över sitt yrke.

— Det är den omdömesgilla undervisningskonsten jag är ute efter, idealen om man så vill.

Ta klockar Svartling. Han förklarar att det går utmärkt att tänka på sin pappa som Fader vår. Åhörarnas okänsliga fnissande upphör och Klara Gulla räddas från skammen.

— Vi skulle alla kunna vara Klara Gulla. Därför kan man säga att Svartling återupprättar hela mänskligheten. Jag börjar nästan gråta när jag pratar om det, säger Bengt Söder­häll.

»Jag kämpar för att få en naiv syn på till­varon. Också.« Det egentillverkade citatet pryder väggen i det överbelamrade arbetsrummet som Bengt Söderhäll delar med en kollega.

— Skönlitteraturen kan användas som ingång till vetenskapen. Vi kan till exempel börja med avsnittet där Pippi följer med Tommy och Annika till skolan och undrar varför fröken frågar om saker som hon ­redan vet. Sedan pratar vi om hur och varför vi ställer frågor till barn. Från den diskussionen kan vi gå vidare till Dewey och Vygotskij.

Han ser läraryrket som en konstart och jämför med ishockeyspelaren Peter Forsbergs omtalade förmåga till split vision. Skickliga lärare läser rummet och gruppen, har ögon i nacken och ser i varje stund vilket agerande som är bäst.

— Som Svartling hos Lagerlöf. Han förstår när han erbjuds en handling som går utöver det vanliga och som räddar situationen.

Måluppfyllelsen då? Pisa-resultaten? Det finns ingen motsättning, enligt Bengt Söderhäll. När Klara Gulla lär sig att det inte var fel att säga pappans namn, bara ett annat sätt att tolka Herrens bön, vidgas hennes tänkande. Och det bereder väg för all senare kunskapsinhämtning.

När han började forska för drygt tre år sedan hade han ett enormt material. Nu återstår tre verk: Lagerlöfs Kejsarn, Stig Dagermans novell »Ett parti plånboksschack« och Kerstin Ekmans roman »Händelser vid vatten«.

Förhoppningsvis blir det en bok av lic-avhandlingen, en bok som kan inspirera fler. Arbetsnamnet är »Pekpinnen«. Den vill Bengt Söderhäll återerövra eftersom det inte finns något annat bra attribut för lärarna.

— Den goda pekpinnen drar in världen i klassrummet och unga människors med­vetande. Den är inte till för att bestraffa utan för att upplysa.