När skolregler bryts — av föräldrarna

— Mamma sa att hon skulle ringa och jag vill inte missa hennes samtal, säger Lea och skruvar oroligt på sig. Hon vet att man egentligen inte får ha mobilen på i skolan.

Nej, det här ska inte handla om hur farliga mobiltelefoner eventuellt är eller huruvida de är smarta att använda i undervisningen eller inte. Det här ska handla om hur skolan hanterar föräldrar, resursstarka kompetenta föräldrar, som inte respekterar vad lärare och rektorer säger. Vilka signaler skickar de till barnen när det gäller skolan och vad får det för konsekvenser?

Vi tar några exempel till från verkligheten. Först från en förskola. Av säkerhetsskäl har förskolechefen vid upprepade tillfällen uppmanat föräldrarna att inte lära barnen att öppna grinden. Det finns till och med en skylt, »Låt inte barnen öppna grinden!« Trots det är det flera föräldrar som låter sina barn göra det och visar dem hur det går till.

Samma agerande från föräldrar beskrivs av en rektor vid en F—9–skola. Många föräldrar på skolan skjutsar sina barn med bil. För att komma så nära ingången som möjligt kör de in på en vändplan avsedd för funktionshindrade. Det blir fort trångt på det begränsade utrymmet och inte sällan uppstår farliga situationer med backande bilar bland gående barn. Saken är den att det är förbjudet för bilar utan tillstånd att köra in på vändplanen. Rektorn har påpekat detta i veckobrev efter veckobrev, men föräldrarna kör in ändå.

På en annan skola händer plötsligt något som ställer allt på sin spets. En elev upp­träder illa på en lektion, respekterar inte reglerna i klassrummet, skriker och svär åt läraren. Läraren kör ut eleven i korridoren, skällsord flyger mellan dem som hand­granater. För­äldern polisanmäler läraren för misshandel.

Det är så klart en lång, brant nedförsbacke från förskolans grind till kaoset i högstadiekorridoren. Men om skolans regler inte följs av föräldrarna, varför ska eleverna göra det? Om inte de vuxna runt barnet har respekt för skolan, varför ska eleverna ha det? Vilka andra regler kan man strunta i?

Jan Jönsson, rektor vid Karsby International School i Botkyrka, har jobbat inom skolan i närmare femton år. Först tio år som lärare och de senaste åren som skolledare. Han upplever en tydlig skillnad i föräldrarnas ­attityd till skolan sedan han började.

— Det har skett en förslappning. När barn i lågstadiet kommer fem, tio, ja upp till 20 minuter för sent kan man inte annat än lägga ansvaret på föräldrarna, säger han.

Många föräldrar signalerar att det inte är så farligt att komma försent. Men Jan Jönsson tycker inte att en lärare ska behöva känna att sen ankomst är en småsak. Det är ­demoraliserande och det skapas lätt en norm att skolan inte är viktig. För honom är undervisningstiden helig.

För snart ett år sedan skrev Jan Jönsson en debattartikel i Svenska Dagbladet om just detta, föräldrarnas bristande respekt för skolan. Den fick ett enormt genomslag. I flera dagar svämmade mejlkorgen över av brev och på sociala medier blev artikeln delad och rekommenderad tusentals gånger.

När vi talas vid på telefon är det i mitten av december. Jullovet närmar sig och den senaste tiden har Jan Jönsson ägnat orimligt mycket tid åt att avslå ledighetsansökningar. Det rör sig om allt från tio dagar upp till tre månader.

— Det går inte, skolgången är viktig. De yngre behöver en kontinuerlig läsinlärning och de äldre har sina betyg att tänka på. Max en vecka är okej. Men det spelar ingen roll vad jag beslutar, de flesta föräldrar reser i väg med sina barn ändå, säger han.

Att en del föräldrar inte förmår ta sitt ansvar är en sak, de eleverna ska skolan omhulda allra mest. Men i dag upplever Jan Jönsson att det är familjer med hög kapacitet som visar upp attityden av att det inte spelar någon roll om man kommer för sent eller reser bort en månad. De förväntar sig att skolan ska fixa det för eleverna ändå. I värsta fall kräver de specialstöd för sina barn när de kommer tillbaka efter en lång resa.

Det kan finnas många anledningar till att synen på skolan har förändrats. Den mörka mediebilden av skolan som målats upp de senaste åren till exempel. Att skolan och ­lärarna är så värdelösa att det ändå inte ­spelar någon roll om man är där eller inte. Kanske vet man som förälder rent av bättre än ­lärarna vad och hur barnen ska lära sig?

En annan anledning kan vara läxdebatten, där det bland annat framhålls att barnen måste få vara lediga också, få tid för alla sina fritidsintressen, och därför inte bör belastas med hemarbete.

Jan Jönsson tror också att det delvis är det fria skolvalet som har bidragit till att vi ser annorlunda på skolan i dag. Många betraktar skolan som vilken samhällsinstitution som helst som ska leverera en tjänst.

— Men skolan skiljer sig från en läkar­mottagning eller ett bibliotek. Det krävs ett stort mått av egen ansträngning för att ta del av det som en skola levererar. Visst har skolan ett stort ansvar för att stödja med läxhjälp och liknande men det måste också finnas ett intresse och engagemang från föräldrarna. Ska vi vända skolresultaten måste vi alla förmedla att skolan är viktig.

»Vi alla«, det betyder du och jag, busschauffören, advokaten, affärsbiträdet, ­mannen på gatan. Och »förmedla att skolan är viktig« kan man göra på många sätt. Men finns det något som specifikt är föräldrarnas ansvar? Finns det reglerat någonstans?

I skollagens kapitel 7 § 20 står det:

»Den som har vårdnaden om ett skolpliktigt barn ska se till att barnet fullgör sin skolplikt.«

För rektor Jan Jönsson betyder det att det är föräldrarnas ansvar, deras lagliga skyldighet, att se till att eleverna är på plats. För ­honom är det solklart. Men hur många föräldrar känner till den skrivningen?

Linda Eriksson är ordförande i Föräldra­alliansen Sverige, en intresseorganisation för föräldrar och föräldraföreningar runt om i landet. Hon har koll på lagtexter och styr­dokument, såväl skollagen, föräldrabalken som läroplanen. Och för henne är det självklart att ta avstamp i skrivningarna om att skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling och att det ska ske i samverkan med hemmen. Ordet »samverkan« är centralt i sammanhanget.

— Föräldrar har ett ansvar för att barnen kommer i tid till skolan samt att de har ­sovit och ätit — det står i föräldrabalken. Men skolan har också ett ansvar för att eleverna känner sig välkomna. Det är så lätt att tro att det är föräldrarna som är hopplösa men det måste finnas en dialog mellan skolan och hemmet. Annars finns det risk för att det uppstår konflikter, säger hon.

Alla måste följa de lagar och regler som finns i samhället och det går inte att ursäkta ett beteende där man sätter sen ankomst i system. Men Linda Eriksson menar att det inte är ovanligt att skolan är med och skapar en konflikt i stället för att försöka lösa ­problemet tillsammans med föräldrarna. Hon får ofta höra berättelser från föräldrar som känner att skolan intar en slags upp­fostrande roll gentemot dem, att de blir uppläxade eller till och med att deras barn blir straffade på grund av en dispyt som rör föräldern och läraren.

Linda Eriksson återkommer flera gånger till att det är rektorernas ansvar att se till att samverkan med föräldrarna fungerar.

— Jag menar inte att föräldrarna går fria men skolan har sina önskemål utifrån sin professionalitet. Om man i stället skapar de regler som ska gälla på skolan i samverkan med föräldra- och elevrepresentanterna så bör förutsättningarna för att de efterlevs öka, säger hon.

Föräldrainflytande är viktigt. Bläddrar man i skolans och förskolans styrdokument dyker skrivningar om en fungerande sam­verkan mellan skolan och hemmet upp på flera ställen. Förutom att det är ett uttryck för ett demokratiskt samhälle kan föräldra­inflytandet vara ett stöd för barnens utveckling och lärande. Det finns forskning som visar att föräldrarnas engagemang och deras förväntningar spelar stor roll för elevernas skolframgångar.

Men så här långt in i resonemanget är vi ganska långt borta från ett föräldraengagemang som bygger på intresse för kunskap och bildning. Snarare befinner vi oss mitt i en konflikt mellan ifrågasättande föräldrar som tycker det är okej att göra lite som man vill och en skola som inte har något att sätta emot. Hur blev det så? Vad får det för konsekvenser? Och vad gör vi åt det?

Om vi gör ett snabbt historiskt svep kan vi se att föräldrarnas inflytande över skolan länge var begränsat. Det var först i mitten av 1900-talet, då det fanns en strävan efter likvärdighet, jämlikhet och en samman­hållande skola, som skolporten öppnades på glänt för föräldrarna. Men fortfarande fanns en tydlig gräns mellan hem och skola som delvis byggde på att lärarna hävdade sin profession och sitt läraruppdrag. Föräldrasamverkan har heller aldrig prioriterats på lärar­utbildningen.

Men så införs det fria skolvalet och för­äldrarnas rätt till inflytande skrivs in i styr­dokumenten. I förskolans läroplan står det till och med att: »Föräldrarna ska ha möjlighet att inom ramen för målen vara med och påverka verksamheten i förskolan.«

Och i stort sett samtidigt sker en teknisk utveckling som gör det möjligt för föräldrar att kommunicera obegränsat med lärare och rektorer via mejl, sms och bloggar.

Lars Erikson är lektor i pedagogik vid Örebro universitet. 2004 doktorerade han med avhandlingen »Föräldrar och skola« och har ägnat en stor del av sin forskning åt dessa frågor. Han känner igen beskrivningarna av föräldrar som ifrågasätter det som sker i skolan.

— Om en elev fick ett dåligt betyg förr så skällde föräldrarna på barnet, nu skäller de på läraren, säger Lars Erikson.

Lars Erikson menar att förändringen från en skola där föräldrar blev informerade till en skola där föräldrar tar sig rätten att påverka beror på stora samhällsomvandlingar. Det har skett en individualisering och vi ser oftare till våra egenintressen än till det ­gemensamma.

— Föräldrar bevakar i större utsträckning sina barns skolgång än tidigare och de ut­kräver ansvar. De vill ha inflytande och säga sina mening, till och med över styrdokumenten. Skrivningen i förskolans läroplan ger dem till och med en legitim rätt att påverka, säger han.

Barnens skolgång har blivit en fråga för familjen och den egna personliga utvecklingen snarare än en fråga om att utbilda och fostra medborgare som kan bidra till samhällsutvecklingen. Då kanske det känns helt naturligt att ringa upp rektorn och ifrågasätta ett betyg. Då kanske valet att låta morgon­bestyren ta den tid de tar i stället för att komma i tid är enkelt. Och då kanske en berikande resa utomlands kan verka helt självklar.

Men är det denna typ av engagemang som gagnar barnen, som hjälper dem till goda skolframgångar?

— Ur ett forskarperspektiv är det svårt att mäta föräldrarnas betydelse för elevresultaten men om eleverna känner att föräldrarna och lärarna har en förtroendefull relation så tycks det påverka. Det vittnar inte minst lärarna om. Om det är mycket konflikter är det klart att det har betydelse, säger Lars Erikson.

När föräldrarna blir mer ansvarsutkrävande måste lärarna i större grad göra rätt för sig inför föräldrarna. Och att bli synad och granskad sätter stor press på lärarna. Men precis som Föräldraalliansens ordförande Linda ­Eriksson, tror Lars Erikson att ett ­öppet samtal är den enda vägen framåt.

— Jag tror att skolan måste bli bättre på att tala om vad man gör och varför. Och vara tydlig med vad regelverket står för. Men det viktigaste är att skapa ett förtroende för varandra. Det finns inget enklare sätt, säger han.

Om skolor skickar sms till föräldrarna när eleverna är frånvarande minskar både skolk och sen ankomst. Men så här långt är det ingen som tror på stramare regler för att få föräldrarna att samarbeta med skolan och förmedla att skolarbetet är viktigt. Inte ens rektor Jan Jönsson:

— Det jag skulle kunna tänka mig är att skolmyndigheterna får i uppdrag att informera föräldrar om deras ansvar för sina barns skolgång.

— Själv försöker jag, inför föräldrarna, vara tydlig med att skolan är viktig. Jag försöker också stötta lärarna så att de med självklarhet kan säga att skolan går först. Lärarna ska vara medvetna om att de har ett av de allra viktigaste uppdragen som samhället betalar för.