En nazistisk symbol klottrad på en bänk eller i en lärobok är naturligtvis en beklaglig syn. Och även om jag inte skulle säga att det är en vanlig incident, så är den inte heller unik. Även när jag gick i skolan ritades det aningslöst svastikor, drivet av den förbjudna lockelsen i det onda. Ändå har jag återkommande tänkt på denna episod, nu i skrivande stund mot bakgrund av de mordiska dåden mot tecknare i Frankrike.
Jag ropade in eleven, vi satte oss ned. Ett allvarssamtal i den situationen är naturligtvis varje lärares både givna plikt och självklara impuls. Eleven satt med hängande huvud och trummade med en penna mot bänken. Jag tog fram kartboken, pekade på de ilskna svastikor som ritats med blyerts runt Israel i uppslaget över Mellanöstern, bad eleven sudda och markerade sedan min avsky.
Jag tog förstås för givet att jag hade en övertygad nazist framför mig, en vilseledd själ som antingen förnekade Förintelsen eller hyllade konsekvenserna av den. Min utläggning blev både lång och arg. Eleven suddade lydigt och försökte ibland skjuta in ett »men…«, vilket jag klippte av med ett »Inga men…«, för att sedan fortsätta. En bit in i min utläggning slog eleven plötsligt häftigt ihop kartboken.
— Israel gör ju som nazisterna! slängde eleven fram.
Min monolog avbröts. Jag hade inte en övertygad nazist framför mig, visade det sig, utan en övertygad antinazist, som också var övertygad i sin uppfattning att Israels behandling av palestinierna var en historisk parallell till Nürnberglagarna.
Vi kom över i en politisk argumentation, för lång att återges här. Jag tror att vi till slut kom fram till att den historiska och politiska frågan kan ses ur olika perspektiv, både palestinskt och israeliskt. Och att jag lyckades klargöra min poäng om det osmakliga i att använda nazistiska symboler för att argumentera i frågan, att reducera ofattbar ondska på det viset.
Att klottra hakkors i en kartbok skrämmer och kränker. Det är helt enkelt hänsynslöst, det faller inom ramen för vad min skolas likabehandlingsplan definierar som kränkande beteende.
Det här samtalet har sedan återvänt i mina tankar när medierna rapporterat om olika händelser, från Jyllandsposten till Charlie Hebdo.
Dessa tidningar skulle knappast klara kraven i skolans likabehandlingsplan. Vore de skoltidningar skulle de läggas ned med omedelbar verkan. De är hänsynslösa och kränkande. De väcker frågor: Vad vi ska tillåta oss i diskussioner i gränslandet mellan villkorslös yttrandefrihet och hänsynsfullhet mot andra? Vilka bilder vi får rita? Hakkors eller profeten Mohammeds rumpa? Jag har inget bra svar.