På Mariehemsskolan i Umeå är det alltid rektorn Clas-Håkan Lindroth som gör orosanmälningarna.
Därmed fungerar han som en stötdämpare mellan pedagoger och föräldrar.
— Att bli anmäld kan vara väldigt känsligt för den som blir anmäld. Och personalen möter ju kanske föräldrarna varje dag. I min roll som rektor har jag en mer neutral roll.
Clas-Håkan Lindroth framhåller att det är viktigt att förklara för föräldrarna att skolan enligt lag är skyldiga att anmäla varje misstanke om att ett barn kan fara illa och att det inte lägger några personliga värderingar i detta.
I 20 år har han varit rektor på Mariehemsskolan, en F—5-skola med ungefär 200 elever.
Han gör ett par orosanmälningar om året och tycker inte att det är någon större dramatik kring detta.
— Sådana här problem dimper sällan ner helt plötsligt. Ofta har vi på skolan redan haft en dialog med föräldrarna. Leder den dialogen inte någonstans kan det innebära att vi måste gå vidare med en orosanmälan.
En gång anmälde han misstankar om att en elev blev slagen av sina föräldrar. Det ledde till ett omhändertagande från socialtjänsten.
Men ibland är det svårt att veta om man ska anmäla eller inte, tycker Clas-Håkan Lindroth.
— Då händer det att jag ringer till socialtjänsten och berättar hur vi funderar, utan att uppge elevens namn.
— Ibland kan det ju vara rätt knepiga avvägningar. Det är inte så enkelt att bara slå till med en anmälan.