Maria är ganska ny som förskollärare. Men hon har redan varit med om att lämna in tre orosanmälningar till socialtjänsten.
— Det är bättre att anmäla en gång för mycket än en gång för lite. Vårt uppdrag är att stå på barnens sida, säger Maria.
En gång berättade ett barn att pappan agerade våldsamt när sonen hade kissat på sig. En annan gång handlade det om ett barn som var nedstämt, ofta hade för lite kläder och där föräldrarna bråkade om vårdnaden.
— Lagen säger att vi ska göra en anmälan så fort vi har en oro för att barnet far illa. Det ligger ingen personlig värdering i detta och det är inte vår sak att bevisa att barnet far illa.
På de förskolor där Maria har arbetat är det förskolechefen som har skrivit under och lämnat in anmälan.
— Vi kolleger har pratat ihop oss och varit eniga i vår bedömning. Det känns som en trygghet.
De orosanmälningar Maria har varit med om har inte kommit helt oväntat.
— Det har märkts på barnen att de har det tufft. De är oroliga, tyr sig gärna till vuxna och efterhand har barnen börjat berätta hur de har det hemma, att de inte mår bra.
Hon förklarar att det är otroligt smärtsamt att ta del av barnens berättelser.
— Samtidigt kan inte jag börja gråta inför barnet, när han eller hon äntligen vågar yppa sig. Då kanske han eller hon aldrig vågar berätta något igen.
När avvägningarna har varit kniviga har förskolans personal kunnat vända sig till socialtjänstens jourtelefon.
— De lyssnar och kan ge råd om vi bör göra en anmälan eller inte. Det har varit till stor hjälp.
Maria har haft kolleger som sagt att barnet nog överdriver eller att det behövs mer bevis, eftersom en anmälan kan skada relationen till föräldrarna.
— Tyvärr tror jag att många drar sig för att göra en anmälan.