Vad har hänt med elevens inre driv?

»Kan barnen säga nej om de inte vill? Hur tvingar man dom?«

»Lita aldrig på Pisa, gammalt lärarrumsordspråk.«

Föräldrakonversationen på Facebook i mitten av februari illustrerar frågan: Hur får man en tonåring att vilja göra sitt bästa på ett prov där eleven inte ens får veta sin individuella poäng? Kan man lita på resultatet? Är bristande motivation rentav en förklaring till Sveriges tapp i Pisa?

Just nu är det dags igen. Pisa 2015 görs av omkring 6 600 svenska elever på 230 skolor under perioden 2—27 mars.

Det väcker den större frågan om ungas motivation över huvud taget, i och utanför skolan. Vad spelar lusten och plikten för roll? Lärarna? Går det att göra någon ­annan moti­verad eller är det en hjärngympa individen måste fixa själv?

Hanna Eklöf forskar om provmotivation vid Institutionen för tillämpad utbildnings­vetenskap vid Umeå universitet. Utgångspunkten är frågan om provresultaten är ett rent mått på kunskap eller om det finns ­andra aspekter som man bör ta hänsyn till vid utvärderingen.

— I intervjuer svarar en del elever att de alltid försöker göra sitt bästa, även när det inte påverkar deras betyg. De vill göra så bra de kan för att studien ska visa rätt. Men det finns också elever som tänker i banorna »what’s in it for me«.

— Den senare gruppen blir större med ökande ålder och provvana, säger hon.

I en av sina studier har hon jämfört gymnasieelever i Sverige, Norge och Slovenien som deltog i matematiktestet i Timss Advanced 2008. Eleverna i alla tre länderna rapporterade en låg grad av motivation att delta i provet men de svenska eleverna var mest negativa.

Bara 32 procent av svenskarna svarade att de arbetat med alla frågor och fortsatt även när uppgiften verkat svår. Motsvarande ­andel var 52 procent för de slovenska eleverna och 44 procent för de norska. Resultatmässigt gick det bäst för Slovenien (458 snitt­poäng på mattetestet), följt av Norge (440). De svenska eleverna gjorde sämst ifrån sig (415 poäng).

— Både mina egna och andras studier visar att elever som uppger att de har varit motiverade och ansträngt sig presterar signifikant bättre än elever som säger att de varit omotiverade, säger Hanna Eklöf.

Ordet motivation kommer ur det latinska ordet för rörelse. Den är bränslet som sätter i gång oss och får oss att fortsätta med ett målinriktat beteende. Det finns flera olika motivationsteorier inom psykologin men ofta talar man om yttre och inre motivation.

Den inre motiverade vill lösa ett matteproblem, excellera i hockey eller undervisa elever för att det är roligt. Yttre motivation handlar om pengar och betyg, men också om självbild och rädsla för straff eller misslyckande.

För Åke Pålshammar, neuropsykolog och universitetslektor vid Uppsala universitet, känns uppdelningen i inre och yttre rätt menings­lös. Allt hamnar nämligen i huvudet, i hjärnans belönings- och aktiveringssystem.

— Vi gör vad vi kan för att komma bort från det som är negativt och ångestframkallande och uppnå det som känns positivt och bra. Då får vi en dopaminkick, säger han.

När dopaminet frisätts i synapserna sker en positiv förstärkning av beteendet, eftersom hjärnan vill uppleva samma sak igen. Det är så ett drogberoende uppstår eller ett intresse föds. VAD man fastnar för beror på läggning, kognitiva och fysiska förmågor, erfaren­heter och rena tillfälligheter.

— Om dina föräldrar har pratat mycket om matematik hemma och läraren sedan säger något om detta på ett trevligt sätt, kan det räcka för att det ska säga tjong i belöningssystemet. Det blir roligt att räkna, en guldkantad väg. Medan andra ämnen kan vara fullständigt ointressanta, säger Åke Pålshammar.

Inom motivationsforskningen pratar man om »need for achievement«, behovet av att nå framgång jämfört med andra.

— Ligger du över känns det bra, ligger du under känns det inte alls bra. För en sådan person kan det vara väldigt viktigt att bli bäst i klassen eller chef medan andra inte alls bryr sig om sådant.

Plikt och ansvar då? Förmågan att göra saker som inte ger omedelbar belöning?

Här är det, enligt Åke Pålshammar, bra att ha lite koll på tonårshjärnan och veta att de delar som har med drifter, känslor och intelligens att göra mognar mycket snabbare än kontrollfunktionerna i pannloberna. Det är de senare som ska få oss att göra de tråkiga saker vi bör men inte vill och låta bli de lustbetonade saker vi vill men inte bör.

Det är bara det att frontalloberna inte är färdigutvecklade förrän tidigast vid 20 års ålder.

— Därför är det en läggnings- och träningsfråga hur mycket en tonåring förmår prestera utan att tycka att det är kul, säger Åke Pålshammar.

För att hjälpa elever att bli intresserade, eller i varje fall tillräckligt motiverade för att ta itu med inlärningen, gäller det att hitta rätt aktiveringsnivå i hjärnan.

Vissa har stort behov av stillhet och rutiner. De kan behöva hjälp att lugna hjärnan genom att få sitta avskilda och ha mycket kontakt med en lärare. Andra måste ha mycket stimuli.

— När de stör på en lektion kan det vara för att den känns så monoton att de måste väcka hjärnan. Den blir nästan medvetslös annars, säger Åke Pålshammar.

Ett barn ritar teckningar och ger till morfar, som säger: »Åh, vad fin!« Ungen blir glad och ritar nästa. Om morfar sedan ger en slant börjar barnet plötsligt producera massor med teckningar, nu för att få pengar. Sedan slutar morfar ge slanten och då blir det inte mer ritat. Den korta berättelsen illustrerar att lärare och föräldrar inte bör döda ett gryende intresse med yttre belöningar.

— Så fort du tar bort en positiv förstärkning som pengar försvinner intresset, om det inte har hunnit få fäste i belöningssystemet som en stolthetsfaktor. Därför är det bättre att satsa på att bygga upp den inre stoltheten och glädjen, säger Åke Pålshammar.

Det är sannolikt bara en mycket liten del av Sveriges totala Pisa-tapp som kan förklaras med minskad provmotivation. Det anser Magnus Oscarsson, projektledare för Pisa i Sverige.

— Få länder har tappat så mycket som vi. Det tyder på att vi har hittat på en del dumheter med skol­systemet, säger han.

Motivationen är viktig men måste ses i större skolsammanhang, enligt Magnus Oscarsson. Det finns andra länder som liknar Sverige kulturellt som också har försämrat sina resultat, om än inte lika mycket. Till exempel Finland, Nya Zeeland och ­Australien.

— Unga har inte lägre IQ nu än förr. Men något gör att de inte längre orkar, vill eller kan lösa problem av den karaktär som finns i Pisa. Skolan kanske inte klarar att matcha moderna unga, säger han.

Ja, det finns något i skolan som motverkar motivationshöjande insatser. Det antyder resultaten från ett forsknings- och utvecklingsprojekt vid Umeå universitet.

Forskarna följde skolutvecklare i Vännäs som hade fortbildning i formativ bedömning med lärarna i matematik. Men trots att de arbetade målmedvetet i över två år, och trots att lärarna omsatte det de lärde sig i klassrummet, sågs inga positiva effekter på elevernas motivation.

— Tvärtom minskade deras matteintresse från årskurs 6 till 9, säger Mikael Winberg, universitetslektor i matematikens och naturvetenskapernas didaktik, som hjälpte till med utvärderingen.

Nu hoppas han kunna ta reda på varför. Så gott som samtliga skolor i Vännäs och Örnsköldsvik, med elever från årskurs 5 till första året i gymnasiet, deltar i ett nytt flerårigt projekt.

Ämnet är kemi, det ämne som högstadieelever brukar rapportera minst kompetens i och minst intresse för.

— Vi ska observera undervisningen och mäta hur deras kunskaper, motivation och syn på sitt lärande utvecklas över tid, säger Mikael Winberg.

En förklaring till att intresset för att bemästra skolämnen, i vart fall matte och natur­vetenskap, tycks minska med åldern kan vara att identitetsutveckling och pubertet tar över. En annan att skolan blir mer inriktad på prestationer, betyg och tävlan.

— Lärarkommentarerna från vår första studie tyder på att det hade blivit mer fokus på summativ bedömning och att det mot­verkade eventuella positiva effekter på elev­intresset av den formativa bedömningen, säger Mikael Winberg.

När han tittade på kemistudenter på universitetets A-nivå hade de som drevs av en vilja att utveckla djupare kunskap svårt att hinna med kursen och klara av sina tentor. De ville förstå det de höll på med innan de gick vidare till nästa moment. Följden blev att ganska många hoppade av.

— Vi vill ju gärna att eleverna utvecklar ett genuint intresse för sina ämnen men som skolan ser ut i dag behövs även strategier för att lära sig saker snabbt. En kombination av prestationsinriktning och intresse är inte fel, säger Mikael Winberg.

En motiverad lärare ger motiverade elever. Det hävdar Tomas Jungert, docent i psykologi vid Lunds universitet, som forskar om motivation hos yrkesverksamma, studenter och gymnasieelever.

— Ju mer engagerad läraren är i sin undervisning och sina elever, desto större är chansen att de hittar sin inre motivation. Därför krävs det att man också jobbar med stöd till lärarna, säger han.

Tre grundläggande behov måste tillgodoses om man ska tycka att ett arbete är roligt och meningsfullt. Det gäller lärare, elever och alla andra.

— Det första behovet är att få känna sig kompetent. Det behövs bra återkoppling, säger Tomas Jungert.

Det andra är att få känna samhörighet i en tillåtande grupp. Då kan någras engagemang smitta av sig även på dem som sviktar.

Behovet av autonomi verkar vara allra viktigast. Den som själv får lägga upp sitt arbete inom vissa ramar känner en högre grad av inre motivation.

— För lärarna kan det handla om att få välja att sitta hemma och jobba, och att få förståelse från arbetslaget och rektor i det valet, säger Tomas Jungert.

En bra lön, eller åtminstone en rättvis, och ett gott anseende betraktar han som nödvändiga villkor för att känna sig tillfreds på jobbet, men de är inte tillräckliga för drivet och engagemanget.

Även när det gäller Pisa och Timss är lärar­na viktiga. Det syns i motivationsforskaren Hanna Eklöfs studier.

— Lärare som lyckas entusiasmera inför proven får sannolikt elever som presterar bättre än lärare som upplever Pisa som något besvärligt, säger hon.

Om elever och lärare i alla länder betedde sig på samma sätt kanske det inte skulle spela så stor roll att motivationen och entusiasmen inte är på topp. Men i Sverige är individualismen stark och viljan att göra som auktoriteter säger troligtvis mindre än på många andra håll. Hanna Eklöfs studie av Timss Advanced 2008 pekar på att det finns skillnader, även i jämförelse med ett så kulturellt näraliggande land som Norge. Åtminstone i vad unga ­SÄGER om sin motivation.

— Fast skillnaderna skulle ju också kunna bero på hur ärliga svaren är, säger hon.

Hanna Eklöf lägger nu sista handen vid ett uppdrag från Skolverket där hon tittar på Pisas »ansträngningstermometer« som eleverna ombeds besvara efter själva kunskapsprovet. Där får de ange hur mycket de ansträngde sig och hur mycket de skulle ha ansträngt sig om provet hade påverkat ­betyget.

Trots att ansträngningstermometern har ingått sedan mätningen 2003 har svaren varken analyserats eller kommenterats av OECD eller deltagande länder. Skolverks­rapporten med Hanna Eklöfs resultat kommer i april. Kanhända får vi då veta mer om hur stor del av resultatskillnaderna mellan länder som beror på skillnader i motivation. Dagens Nyheter kom i en granskning av svaren i den senaste termometern fram till att de svenska eleverna underpresterade mest av alla i Pisa 2012.

Oavsett vad svaret är står det klart att många svenska högstadieelever är provtrötta och omotiverade. Åtminstone för skolarbete. Till en del hör det till åldern. Men ett intresse kan också dö av brist på rätt sorts återkoppling. Eller bli till en jakt på prestationer och yttre belöningar som inte bär i längden.

Åter till Kalle, föremålet för Facebook-konversationen. Det finns tre klasser i årskurs 9 på hans skola. Tio elever i varje klass blev utlottade att delta i Pisa 2015 och han är en. Vid ett möte fick gruppen informationsmaterial och se en film.

— Budskapet var att de var utvalda och skulle känna sig speciella, vilket min son uppfattade som larvig propaganda. Dels är Sveriges ära inget att han går i gång på, dels är det inte sant att han är utvald för att han är han. Man har ju bara lottat, säger Kalles mamma på telefon.

Kalle har lätt för sig i skolan. Han gör ­provet i dagarna och det tar en hel dag i anspråk. Han tycker att det ska bli »skittråkigt«.