»Styr platsantalet på lärarutbildningarna«

Margareta Åberg tar plats framför den väggprydande ljuddämpa­ren med Josef Frank-tyg i Riksrevisionens funkispalats på Östermalm i Stockholm.

På förmiddagen har hon presenterat en granskning av aktivitetsersättningen till unga. Om ett par dagar ska hon åka till Kapstaden i Sydafrika för att hjälpa systermyndigheter söder om Sahara att bli bättre på revision. En lärargärning om man så vill.

Tillgången på lärareär viktig för riks­revisorn som tillträdde den 1 juni förra året. I höstas presenterade hon granskningen ­»Statens dimensionering av lärarutbildningen — utbildas rätt antal lärare?« Svaret på frågan i titeln är nej.

Riksrevisionen vill att staten ska styra lärarutbildningen mer. Varför då?

— För att det är brist på lärare på flera kritiska områden. Det är väldigt få sökande till vissa utbildningar där behovet på arbetsmarknaden är stort, till exempel i naturvetenskapliga ämnen och moderna språk.

Nu vill regeringen bygga ut lärarutbildningen med tusentals nya platser de närmaste åren. Det ger väl fler lärare?

— Det räcker inte för de inriktningar där student­intresset är litet. När få söker blir planerade kurser inte av och dagens brist riskerar att öka. Det är någonting som inte fungerar här.

Vad är det som inte fungerar?

— Incitamenten är kontraproduktiva. När universitet och högskolor bestämmer antalet platser på olika utbildningsinriktningar ska de utgå både från studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov.

— Men eftersom de får sina pengar utifrån hur många som påbörjar och tar examen från en utbildning får studentintresset mycket större genomslag än behoven på arbetsmarknaden. Man satsar på utbildningar som många söker.

Hur borde det gå till i stället?

— Väg in dimensioneringsaspekten i tillståndsgivningen. I dag räcker det med att läro­sätet uppfyller de formella kvalitets­kraven.

— Universitetskanslerämbetet (UKÄ) skulle kunna säga »nu är det 15 lärosäten som redan har precis den här inriktningen och efter­frågan på sådana lärare är väldigt liten, alltså blir det inget examenstillstånd«.

Men om ingen vill bli matte- och NO-lärare? Enligt UKÄ är det ekonomiskt ohållbart att starta utbildningar som få söker.

— I dagens resurstilldelningssystem ja, men kanske inte i ett framtida system. Vi föreslår att högskolor som anordnar lärarutbildningar där det är brist får lite mer betalt. Och om dessa utbildningar bara ges på ett eller två ställen i landet kanske antalet sökande dit blir så stort att de går att genomföra.

I dag har 28 universitet och högskolor lärarutbildning. Är det för många?

— Man bör fundera över det. Vi tycker att lärosäten ska specialisera sig och kunna gå samman om olika inriktningar. Men det är svårt i ett system som bygger på att de konkurrerar med varandra.

Enligt lärarutbildningsutredningens betänkande är lärarstuderande mindre benägna än andra studenter att flytta på sig. Det talar väl emot en koncentration till färre studieorter?

— Jo, fast ingen vet hur det skulle se ut om möjligheten att läsa på hemmaplan inte fanns. Det är inte givet att alla utbildningar ska erbjudas överallt. Läkarutbildningen ges till exempel bara på sju platser i landet.

I regleringsbreven till högskolor och universitet står det att de ska samverka i dimensioneringsfrågan med skolans huvudmän i regionen. Görs det?

— Lärosätena och kommunerna träffas regelbundet för att prata om lärarutbildningen men det handlar om andra saker än antalet platser på de olika inriktningarna.

— Vår granskning pekar också på att de fristående skolhuvudmännen deltar i väldigt liten utsträckning. Eftersom dimensioneringsfrågan är så viktig är det konstigt att den inte står högre upp på agendan.

Men har huvudmännen så mycket att tillföra? Uppföljningar av legitimationsreformen visar att många kommuner inte själva vet vilka lära­re de har och behöver.

— De måste göra läxan bättre. Det hjälper inte att säga att man kommer att behöva 25 lärare på tio års sikt om man inte vet av vilken sort. Men här är inte skolan på något sätt unik.

— Det behövs bättre kartläggningar av framtidens rekryteringsbehov inom alla branscher.

I början av maj presenterade OECD sin slutrapport om det svenska skolsystemet — »Improving schools in Sweden«. Organisationen hänvisar till Riksrevisionens granskning och drar samma slutsatser: lärarutbildningen är splittrad, utan fokus och dåligt matchad mot arbetsmarknadens behov.

OECD tycker att Sverige ska minska antalet lärarhögskolor och jämför med Finland, som har åtta, och Singapore, som har en.

I Sverige har lärarförbundens student­organisationer gett sitt stöd till Riksrevisionens slutsatser.

Hur kommer det sig att varken regeringen, UKÄ eller högskolorna har jublat över era förslag?

— Som jag har uppfattat det vill man att högskolorna ska ha kvar en väldigt självständig ställning och få bestämma om utbildningarna och forskningen så långt som det bara går. Det handlar om den akademiska friheten. Och om ekonomiska intressen från lärosätenas sida.

Regeringen tycker att det är bättre att göra läraryrket mer attraktivt, till exempel genom att höja lönerna. Vad säger du om det?

— Att vi måste jobba på alla tänkbara fronter samtidigt. Det ena utesluter inte det andra.

I sitt yttrande skriver regeringen också att den inte vill särbehandla en utbildning framför andra.

Tycker du att lärarutbildningen skiljer ut sig när det gäller behovet av statlig styrning?

— Ja, för det är en samhällskritisk utbildning. Finns det inte utbildade och duktiga lärare får vi inte heller alla de andra utbildade människor som kan utföra alla de samhällsuppgifter som behövs. Utan kunniga människor fungerar ju ingenting.