Alice fann tröst i musiken

Det var en fredag som pappa berättade det. Att mamma inte skulle klara cancern. Det var i april för fyra år sedan och doktorn hade sagt att hon möjligen skulle överleva sommaren. Men hon dog redan onsdagen därpå.

— Innan pappa sa så där hade jag inte en tanke på att mamma inte skulle klara det. Allt gick så snabbt. Hon dog hemma, hade vård vid sängen, berättar Alice Nordén, som bor i Bromma i Stockholm.

— Varje dag när jag gick och lade mig eller gick till skolan fick jag ta farväl, på riktigt farväl alltså.

Hon var 10 år då, i dag är hon 14. När mamma dog var hon i skolan. Hon ville gå dit fast situationen var som den var för annars hade hon inte kunnat tänka på något annat än mamma alls. Det var skolsköterskan som kom och hämtade henne från klassrummet. Hon satt som i en bubbla och stirrade ut genom bilfönstret den korta vägen hem.

— Under den första tiden tänkte jag ofta att mamma bara var ute och red och snart skulle komma tillbaka. Hon red mycket. Men hon kom aldrig tillbaka.

Dagen därpå kom klasskompisarna hem till Alice med en massa kort och hälsningar som de hade skrivit. Det kändes bra.

— Min klassföreståndare måste ha tänkt rätt mycket på hur hon skulle hantera det.

Redan på fredagen var Alice tillbaka i skolan. Hon minns att alla tittade på henne på skolgården och att det kändes konstigt.

Första lektionen, som var träslöjd, delade hon ut vykort till kompisarna som hon och pappa hade gjort. Där hade hon skrivit att deras hälsningar betydde mycket för henne.

— Först log de mot mig, sedan såg de så sorgsna ut.

Den där första tidenär som i ett töcken och hon har svårt att minnas. Sorgen kom intensivt, sedan gjorde den uppehåll, sedan rasade den över henne igen. Högtiderna under det första året var hemska. Att mamma plötsligt inte var med. Att ingenting skulle bli som förr.

I skolan frågade klassföreståndaren och en annan lärare ofta hur hon mådde och sa att hon inte behövde känna sig pressad att göra alla uppgifter.

— Det var ju snällt. Men samtidigt ville jag inte bli särbehandlad, säger Alice Nordén.

Kompisarna vågade inte riktigt prata om mamman. Det är egentligen först i dag, när hon går på högstadiet, som Alice har hittat ett gäng som hon kan ringa till och gråta när helst hon behöver.

— De behöver bara lyssna. Jag blir irriterad när folk säger att de förstår för det kan de inte göra. Då känner jag att jag måste förklara för dem att de inte förstår.

Alice Nordéns tips till den som sörjer är att försöka hitta något som kan få en att då och då må bättre. För henne blev musiken viktig.

— Jag började lyssna på glad musik. Sedan började jag spela gitarr. Och sjunga.

I dag uppträder hon ibland.

— När jag spelar är det som om mamma står rakt framför mig i publiken.