Ann-Charlotte Gavelin Rydman är ny bas för skolledarna i Lärarförbundet. Hon vill göra en rivstart, men ett våldsdåd har vänt tillvaron upp och ned.
Hon kommer direkt från ett krismöte. Det har bara gått tre dagar sedan Ann-Charlotte Gavelin Rydmans rektorskollega och vän höggs ner med en yxa här i Umeå. Gärningsmannen är en lärare som jobbar på samma skola, och vad som ligger bakom dådet finns bara spekulationer kring. Kollegan ligger fortfarande nedsövd på sjukhus med oklar prognos och krissamtalen har avlöst varandra.
— Jag är lite ofokuserad, känner jag. Det är helt ofattbart det som har hänt, säger Ann-Charlotte Gavelin Rydman försiktigt, samtidigt som hon slår sig ner på en stol i sitt luftiga kontor.
Vi träffas för att hon är nyvald ordförande för Lärarförbundet Skolledare, men den tragiska händelsen sätter förstås sin prägel på hur samtalet börjar. Vi talar om svårigheter som skolledare måste tampas med i sin vardag. Allt för ofta saknas förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb, enligt Ann-Charlotte Gavelin Rydman.
— Det är ett fruktansvärt tufft yrke att vara skolledare i dag. Det är så väldigt mycket du ska hantera. Många hoppar av och blir lärare igen och många byter till andra ledarjobb.
Vad vill du jobba för under dina kommande fyra år som ordförande?
— Att minska arbetsbelastningen, få upp lönen och värna det pedagogiska uppdraget.
Vad innebär det pedagogiska uppdraget?
— Att vägleda lärare. Att ha ett systematiskt arbete kring likabehandling, undervisning och betygsbedömning. Att finnas i verksamheten för att kunna ha en relation till lärare och elever och kunna bygga elevsamtal och utvecklingssamtal utifrån det man ser. Det kan jag ju inte göra bakom en stängd dörr.
Vilka uppgifter borde bort i stället?
— Till exempel att vara byggledare, ansvara för kök, hålla koll på vaktmästeriet — allt som inte hör till uppdragets karaktär. På mindre ställen får rektor och förskolechef göra allt. Där skulle vi kollektivt kunna säga nej, men det gör vi inte.
Är ni skolledare dåliga på att säga nej?
— Jag är i kontakt med många och ser att det finns en mellanchefsrädsla. Man är rädd för att förlora jobbet, att bli svartlistad. Ofta har man vridit och vänt på allt och försökt få det att gå ihop och får ändå höra: »Du måste hålla din budget«. Då vågar man inte gå emot.
När regeringens rektorsutredning nyligen presenterades gick du ut i en debattartikel och krävde en lagändring för att säkra att skolledare får tillräckliga resurser. Varför?
— Huvudmannens ansvar behöver förtydligas. Vi vill att det ska skrivas in i lagen att de ska förvissa sig om att rektor och förskolechef har tillräckliga resurser för sitt uppdrag.
Enligt samma utredning behöver ni skolledare bli bättre på att delegera. Är det så?
— Det kan jag bli så upprörd över. Delegera till vem då? Medarbetare, som också har en hög arbetsbelastning? Man måste antingen göra det skolledartätare, hitta något administrativt stöd, eller någon lösning med biträdande rektorer eller intendenter. Då säger huvudmännen »du kan anställa en biträdande rektor«. Men var ska vi ta pengarna? Från undervisningen?
Lärarförbundet gick nyligen ut, tillsammans med moderaterna, med krav på att rektorsutbildningen ska bli obligatorisk för förskolechefer. Varför nu?
— Vi har varit bärare av den frågan länge, men kanske inte så synligt. Grunden är att det inte är längden på barnen som ska avgöra en skolledares status, lön och rätt till fortbildning.
Vad tror du det spelar för roll för förskollärare om deras chefer kallas rektorer?
— Som förskollärare vill man ju också ha en ledare som är grundad i förskolans uppdrag och får kompetensutveckling för att utveckla förskolan. Det kan också höja statusen, både på förskolläraruppdraget och på förskolechefsuppdraget. Vi pratar mycket om lärarkrisen, men vi kommer också att stå inför en skolledarkris.
Märks den redan?
— Ja, vissa tjänster är svåra att tillsätta. Jag pratade nyligen med en kollega i Stockholm där de inte fick sökande till ett förskolechefsuppdrag. Man får ofta göra omsök på omsök för att hitta kvalificerade.
Vad händer då?
— Till slut kanske man bara tar någon för att tillsätta tjänsten, vilket inte är så bra. Vi ska ju ha de bästa.
Skolledare byter ofta jobb. Hur påverkar det lärarna?
— Jag har själv varit i den situationen och bytt chefer. Det blir omtag på omtag på omtag. Till slut ger man upp. Det blir en sårbarhet i verksamheten som drabbar personalen. På ett eller två år hinner du varken med skolutveckling eller att skapa relationer till dina medarbetare. Om lärarna haft sex rektorer den senaste tiden, hur lätt är det då att skapa tillit och förtroende?
Om rektorsyrket är så tufft – är det en viss personlighetstyp, i värsta fall de kalla och hårda ledarna, som blir kvar?
— Nej, jag skulle mer säga att det är de ihärdigaste som är kvar. De som vägrar ge upp. Men risken finns att det blir de som kan stänga av som stannar. Och det vore ju fruktansvärt.
Till hösten är det skarpt läge för legitimationsreformen. På vissa håll måste rektorer gå in och sätta betyg för att det saknas behöriga lärare. Vad tycker du om det?
— Oftast har du ju inte bara obehöriga lärare, och då går det att lösa inom ämneslaget. Men det blir förstås ytterligare en arbetsbelastningsfråga för rektorerna att organisera det hela. Det blir även en ökad arbetsbelastning för den kollegan som går in och sätter betyg.
Tillsammans med sina kolleger har Ann-Charlotte Gavelin Rydman börjat fundera kring höstens organisation. Det är mycket som behöver falla på plats. Det är svårt att få tiden att räcka till med bara en 40-procentig tjänst i skolan. Övrig tid arbetar hon fackligt.
När vi börjar tala om fritid och hälsa plockar Ann-Charlotte Gavelin Rydman fram en sten ur fickan. Den fick hon av en vän när hon genomgick en tuff cancerbehandling för några år sedan. Nu mår hon bra, men är ännu inte friskförklarad.
Hur har sjukdomen påverkat dig?
— Det har hjälpt mig att njuta av nuet, och se att jobbet är ett yrke. Det är inte livet.
Enikö Koch