Alla högskolor måste lära studenterna hur de ska bete sig på nätet, kräver forskaren Jörgen Lundälv.
Det behövs ett rejält förebyggande arbete mot kränkningar och näthat, även inom lärarkåren. Respekt måste införlivas i de nya medierna för att det goda samtalet ska kunna äga rum. Därför borde all högskoleutbildning införa mediehantering och etik på schemat.
I vårt välfärdssamhälle har ett nytt fenomen uppmärksammats under senare år. Det handlar om kränkningar och så kallat näthat. Det är i de sociala medierna som det fula språket, kränkningarna, näthatet och även beteenden som påminner om stalkningsbrott äger rum.
I mycket höga hastigheter sprider vår tids samhällstroll (till exempel oetiska bloggare) oro i samhället. Många tycks tro att det är fritt fram att ogenomtänkt skriva vad som helst, och publicera texterna tillsammans med bilder i de sociala medierna. Det kan handla om Facebook, bloggar eller mikrobloggar (twitter).
Det synes vara så att alla vill vara publicister och följa sin egenetik. Texter skrivs för att håna, kränka och skada medmänniskor. Få tycks inse vilka konsekvenser dessa kränkningar får för dem som drabbas.
Vem ska betala för dessa skador? Vem ska ta hand om dem som drabbats av alla kränkningar på nätet?
I press, radio och tv har journalister under senare tid granskat kränkningar i sociala medier, bland annat Flashback Forum. Sådana granskningar är alltid bra.
Kränkningarna och näthatet kommer nämligen aldrig att upphöra av sig själv. Det behövs därför utbildning i de här frågorna. Som forskare menar jag att all högskoleutbildning i Sverige måste ge studenterna kunskap i nätetik och hantering av sociala medier.
Jag blev förvånad i min granskning när jag fann att välutbildade lärare, läkare, sjuksköterskor, socialarbetare, poliser och präster använde de nya medierna i tjänsten på ett otillbörligt och kränkande sätt. I boken Blogga tryggt — nya medier i tjänsten (2015) har jag försökt beskriva vad som händer när egenetiken tar överhanden och en yrkesverksam person börjar blogga eller twittra efter eget gottfinnande.
Kränkningar blir ibland ärenden hos disciplinnämnder vid högskolor och universitet men allt anmäls säkerligen inte. Mörkertalet måste tas på allvar.
Men vad ska vi göra av erfarenheterna från de olika kränkningsfallen? Jag menar att de mycket väl kan användas i utbildningen så att liknande händelser inte uppstår i framtiden.
Säkerligen är det lätt för många att bli både förblindade och fartblinda inom de nya medierna.
Vem som helst kan ju börja blogga under arbetstid och publicera inlägg och fotografier som står helt och hållet i strid med den anställdes kritikrätt.
Det behövs med andra ord mer kunskap om hur sociala medier ska hanteras och vilka etiska system och krav som man måste förhålla sig till.
För att professionsetiken ska kunna utvecklas inom det här området är det också viktigt att yrkes- och professionsförbunden följer med i utvecklingen och följer upp sina policys om sociala medier.
Det finns inget som i dag talar för att hastigheten i de sociala medierna kommer att minska. För att reducera hastigheten i själva användandet av medierna fordras att det finns tid för etik och reflektion. Där måste den högre utbildningen vid högskolor och universitet gå i fronten och bygga upp en god utbildning.