Jessica Jensens autistiska dotter fick hjälp av en blå prick
Ångest, press, åtgärdsprogram, tårar, utanförskap …
De starka berättelserna från föräldrar, elever och lärare som har samlats i boken »101 berättelser om en skola som inte är för alla«, har mycket gemensamt. Och de flesta saknar lyckliga slut. Men för Jessica Jensens tioåriga autistiska dotter Signe har skolan äntligen börjat få en mening, tack vare att skolan anställt en specialpedagog, utbildad inom Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF).
Hon beskriver förändringen i boken:
»Plötsligt rymmer inte mitt barn hem mer. Plötsligt gör mitt barn tre läxor i veckan. Plötsligt räknar mitt barn matte. Plötsligt har mitt barn favoritämnen…»
— En specialpedagog inom NPF borde vara en självklarhet på varje skola. Det skulle spara många möten, tårar och underkända ämnen och elever, säger Jessica.
Signe fick diagnosen autism som femåring. Innan dess hade familjens liv varit kantat av hundratals vårdbesök hos BVC, logopeder, sjukgymnaster, läkare, med flera.
— Vi fick åtskilliga tips och råd som inte fungerade. Men när Signe väl fick diagnosen kunde vi äntligen få hjälp att arbeta med rätt verktygslåda, både på förskolan och hemma.
När Signe skulle börja i förskoleklass vägrade hon först att lämna mamma Jessica i korridoren. Skolmiljön liknade inte alls förskolan som hon var van vid. Alla nya intryck virvlade runt: människor, saker, lukter, färger och ljud.
— Men när läraren bjöd in henne till klassrummets samling genom att säga »kom till den blå pricken«, visste hon precis vad som förväntades av henne, säger Jessica Jensen.
Plötsligt fanns en konkret uppgift för Signe att fokusera på i stället för den ocean av intryck som upptagit hennes tankar. Hon gled snabbt ur Jessicas famn och sprang in till den blå pricken på golvet i klassrummet och satte sig. För ett barn med autism kan en sådan enkel åtgärd avgöra om stunden känns som ett smärre kaos eller något som barnet kan hantera.
Den blå pricken fanns där tack vare kunniga specialpedagoger som hade väglett personalen i klassen inför att Signe skulle börja.
Förskoleklassen fungerade ganska bra. Men från första klass slog skolan ihop två förskoleklasser, samtidigt som en extraresurs togs bort. För Signe blev förändringen för stor. Och läraren hade inte tillräckliga resurser för att möta hennes behov i undervisningen. Resultatet blev att Signe inte ville vara i klassrummet längre och tappade studiemotivationen. Hon sprang mest ute i korridoren eller rymde hem. Hennes två första år i skolan flöt iväg. Det var först i tredje klass som hon kunde börja delta i klassrummet igen.
En specialpedagog med särskild kompetens anställdes inför fjärde klass. Då vände det äntligen för Signe. Och det är inte bara Signe som gynnas av det nya arbetssättet. Alla elever i klassen får del av den pedagogik som gagnar henne eftersom man arbetar med så kallad omvänd inkludering.
— Det gör att barnen i klassen får en bättre struktur på lektioner och läxor och får arbeta med mer visuell inlärning, som exempelvis bildschema eller språkglosor i bilder.
Fotnot: Signe är ett fingerat namn.