Första kollosommaren har gett blodad tand. Leopold Bejke, Stina Cnattingius och Maya Alexander vill återvända till Barnens Ö.
Vi har åkt på hajk och grillat hajkbanan med choklad i, säger Stina Cnattingius, 10.
— Vi har badat med kläderna på, tillägger Maya Alexander, 10.
— Det roligaste är att alla får vara med. Det finns en regel för det, säger Leopold Bejke, 9.
De är på kollo för första gången. Maya och Stina går i samma klass hemma i Stockholm men Leopold kände ingen när han satte sig på bussen med 30-talet andra barn i lågstadieåldern för att åka till Barnens Ö på Väddö norr om Norrtälje.
Bergängens knattekolloär några gula trähus vid en vik av Bagghusfjärden. En stor gräsplan med lekattiraljer och H2O-bar i blå snickarglädje. Ett magiskt träd med kulörta lyktor som drivs av solenergi och lyser på natten.
Här samsas de i sexbäddsrum — Mayas och Stinas heter Saltkråkan och Leopolds Nangijala. På morgnarna bäddar de sina sängar och plockar undan kringslängda kläder, kvitterar ut frukostkort och äter kockens goda mat. Sedan är det planerade aktiviteter och fri lek. På kvällarna har de samling med täcken, skickar runt en sten och berättar om sina bästa minnen från dagen.
— Det är mysigt, säger Stina.
Kollo är en värld utan tävlan, med en egen mytologi. Magin kan bestå i att ninjor väcker barnen med jättehög musik eller att fiskmåsarna bytt skepnad till flygande kaskeloter. Viktigast på Bergängen är Lauri, bossarnas boss. Han bor i himlen och bestämmer allt. Till exempel vädret som får betyget »bra«.
— Ibland har det regnat men det har inte ösregnat så mycket. Och 17 grader i vattnet är tillräckligt varmt, säger Maya.
För Stina tog det tre dagar innan kollomagin började verka. Innan dess längtade hon hem. Nu sover hon med ett brev från pappa under kudden. Även Maya och Leopold har haft hemlängtan, mest på kvällarna.
— Första gången jag fick brev blev jag så ledsen att jag började gråta, berättar Leopold.
Som tur är finns de tolv ledarna som tröstar och får hemlängtarna att blicka framåt. Förutom alla nya kompisar är det nog ledarna de kommer att minnas allra mest.
— Nu vill man bara stanna, säger Stina.
Hon har lärt sig en del — en massa nya djurarter och att göra armband. Och hon är inte så rädd för getingar längre.
Maya vet numera hur hon ska göra om det börjar brinna.
— Det var så många som inte lyssnade på brandövningen att vi fick göra om den flera gånger.
Leopold har lärt sig simma bättre — och att stå i badled.
— Det är när badvakten blåser i visselpipan. Då ska alla springa upp och ställa sig med höger hand på axeln på den framför. Det är för att ledarna snabbt ska kunna räkna oss och upptäcka om någon drunknat.
En annan lärdom är att det går att vara utan mobiltelefon, dator och tv. Hemma spelar de digitalt varje dag. Här blir det pyssel, kortspelet Finns i sjön och fotboll. Vill de prata med familjen får de skriva upp sig på en lista och ringa från ledarnas telefon.
— Först trodde jag inte att det var möjligt att klara sig utan mobilen men det har gått bra faktiskt, säger Leopold.
I dag är den nionde dagen. I kväll blir det avslutningsmiddag, talangshow med disco och i morgon åker de hem. Då ska de gråta (Maya) och fira farfar som fyller år (Stina).
Även Leopold har planerat sin hemkomst:
— Jag ska ladda telefonen.