Lärarna får stöd för kravet på ett rejält lönepåslag från ledande företrädare för LO, TCO och Saco. De betonar också statens ansvar.
De låga lärarlönernas effekt på samhällsekonomin oroar allt fler. Före jul skriver LO:s chefsekonom samt Sacos och TCO:s samhällspolitiska chefer om saken på Dagens Nyheters debattsida. De kräver ett rejält lönelyft för Sveriges lärare och menar att staten måste ta ansvar för en engångshöjning för lärarlönerna med 10—15 procent.
De pekar ut lärarlönerna som en viktig faktor för ökad kvalitet i skolan och avgörande för samhällsekonomisk tillväxt.
Det är viktigt, spännande och roligt att så tunga aktörer börjar diskutera hur man kan ändra lärarnas låga löneläge.
Lärarförbundet har ju under lång tid tydligt visat att lönen är det viktigaste skälet till att inte fler vill vara och bli lärare. Högre lärarlöner är en viktig nyckel till ökad kvalitet och påverkar i längden andra delar av ekonomin. De tre ekonomerna visar detta mycket klokt i artikeln.
De har också insett att den kraftiga nedpressningen av lärarlönerna också är statens fel. Lärarförbundet delar den uppfattningen.
Staten hade ansvaret för den lönenedpressning som skedde under 70- och 80-talen för lärarna. Det är därför rimligt att staten betalar vad det kostar att rätta till det hela.
Samhällsekonomerna föreslår att staten skjuter till statsbidrag till kommunerna motsvarande en 10-procentig höjning av lärarlönerna. Kommunerna fördelar sedan pengarna i förhandlingar med lärarfacken. Det skulle därför inte påverka den svenska lönemodellen med ett normerande märke för löneökningar.
Det är på så vis en smart och realistisk modell som gör det möjligt för alla i samhället att ställa upp för rejält höjda lärarlöner.
I sin huvudledare ställer sig också Dagens Nyheter bakom ett statligt lönelyft även om man vill diskutera metoden.
Regeringen kommenterar däremot inte det breda fackliga förslaget. Det tolkar Lärarförbundet som att regeringen ser de poänger som LO, Saco och TCO för fram. Inte minst att man ser det ansvar som staten bär för lärarlönernas eftersläpning under 40 år.
Debattörerna sätter också med artikeln fingret på att fler måste ta ansvar för den nationella lärarkrisen. De låga lönerna har inte uppstått enbart här och nu, utan är resultatet av mångas försyndelser och agerande.
Att statens ansvar nu pekas ut så tydligt, fråntar inte dagens skolhuvudmän och lärararbetsgivare deras ansvar. Lönenedpressningen har fortsatt under 90- och 00-talen. Som Lärarförbundet gång på gång visat har kommunerna inte följt läraravtalen och lagt sig på lägsta möjliga nivå.
Lönen är det vassaste verktyget för att möta den nationella lärarkrisen. Om lärarlönerna höjdes över hela landet, för alla lärarkategorier, skulle lärarkrisen motas.
Lärare har alltför länge tvingats arbeta för löner som har släpat efter. Det är ett hot mot elevernas resultat och undervisningens kvalitet. Och tyvärr stannar det inte vid det. Uppvärderar Sverige inte lärarna, är det ett hot mot industrins konkurrenskraft och samhällsekonomin.
Dagens Nyheters ledarsida skriver: »Lärare är nyckelpersoner för att forma en ung människa; ett samhälle som vanvårdar sina lärare sätter sin framtid på spel.«