Klasslös särskola stärker eleverna

Känner du igen den här? säger Lena Wahlstedt, lärare i språk och kommunikation och plockar fram en känsellåda.

— Den var lite läskig, va?

Jo, eleven Gustav Odenberg minns men vågar ändå sticka in händerna i lådan och känna på sakerna som ligger gömda för hans blick.

— Nu väljer du en sak men säg inte vad det är, försök att beskriva vad du känner, uppmanar Lena Wahlstedt.

Gustav känner och känner. Är det kallt eller varmt? Hårt eller mjukt? Vad kan det vara, en isbjörn?

— Glasögon, gissar Gustav Odenberg till slut och plockar fram ett par ärtiga 70-tals­bågar som han genast byter ut sina egna mot.

— Jag ser bra! konstaterar han lyckligt.

Att elever är aktiva på lektionen är ingen självklarhet, oavsett skolform. I särskolan kan det vara en extra stor utmaning att få eleverna engagerade. Erfarenheten bland lärarna som undervisar på det individuella programmet på Sankt Botvids gymnasie­särskola är att en del elever blir passiva i vissa ämnen och i vissa grupper. De kan behöva andra gruppkonstellationer för att utvecklas, resonerar lärarna.

Tack vare möjligheterna som den nya timplanen i särskolan ger kan de nu arbeta som de länge önskat göra. Med sex ämnesområden att välja mellan och totalt 3 600 undervisningstimmar fördelade på fyra år är de inte längre låsta vid ämnen och klasser. Om det gynnar en elev kan hen i princip enbart läsa hem- och konsumentkunskap.

— Tidigare när eleverna var indelade i klasser fanns det alltid någon som vi upplevde satt av tiden. Nu utgår vi i stället från elevernas behov och förmågor och delar in dem i olika undervisningsgrupper beroende på ämne. Det är mycket bättre, vi har fått ett annat fokus, säger Hans ­Edgren, ­musikterapeut.

Basen är elevernas mentorsgrupp. Varje morgon börjar med en samling i gruppen för att kolla läget, hur man mår, vad som hänt och ska hända under dagen. Sedan är det dags för eleverna att gå till sina undervisningsgrupper som schemat visar.

Undervisningsgrupperna kan bestå av en eller tio elever. Och de kan variera beroende på ämne. Vilka ska inte ha hemkunskap? Vad ska de ha i stället? Av dem som ska ha hemkunskap, vilka ska gå i samma grupp för att de ska utvecklas bäst? Den bästa gruppen kanske inte består av elever i samma årskurs utan av en blandning av åldrar.

— Vi jobbar utifrån elevernas behov. Man kan säga att vi utvecklat begreppet nivågruppering till att gruppera efter utvecklingsförutsättningar. Är det någon som behöver mycket struktur har vi fokus på det i samtliga ämnen. Om det är någon som precis håller på att knäcka läskoden kan vi skyffla om i schemat så att den eleven får fokusera på det under en period. Det går att frigöra lärare med det sätt vi jobbar, säger Luisa Reinberg, lärare i bild och svenska.

Initiativet att jobba på det här sättet kommer från lärarna själva och de har fria händer att själva lägga schemat. Alla lärare börjar och slutar sam­tidigt på dagarna vilket innebär att de har möjlighet till spontana möten och pedagogiska diskussioner när undervisningen är över klockan två på eftermiddagen.

Att samarbetet mellan lärarna har ökat är en av vins­terna. En annan att lärarna kan se att eleverna utvecklas på bästa sätt.

— I och med att vi känner samtliga elever mycket bättre nu kan vi alla bidra till deras utveckling, det gynnar dem. Vi lärare har haft bra samarbete tidigare också men det här ­höjer oss ytterligare, säger Luisa Reinberg.