Stöd in i det nya

Anh, Dalaa och Rahaf smyger in med några minuters mellanrum.

Det är deras första respektive andra dag och de är avvaktande, på gränsen till rädda. Men Eva Dustler och Ulla Björk, båda förskollärare, och Jida Mazhar, arabisktalande språkresurs, tar emot både barn och medföljande mammor med van och varm hand.

Alla sju barn som är här i dag är nya utom två. Alla utom ett är flyktingar från Syrien. Här finns både asylsökande och barn som har fått sina fyra sista siffror.

— Det finns ingen garanti för ny­anlända att få uppe­hållstillstånd. Vi har haft barn som försvunnit från den ena dagen till den andra, säger Ulla Björk.

Vi befinner oss på Tornérhjelms förskola på Söder i Helsingborg. Här har det funnits barn i 76 år, ända sedan arbeterskorna på gummi­fabriken Tretorn hade sina spädbarn här. »Hälsingborgs daghem för barn« står det fortfarande på den gulputsade fasaden. I dag har Tornérhjelms plats för 120 barn på sex avdelningar, varav introduktionsförskolan är en.

Eva Dustler berättar vad som skiljer verksamheten för nyanlända från vanliga förskolor.

­— Vi tar hand om hela familjen, stöttar föräldrarna och hjälper dem in i samhället.

Omhändertagandet kan bestå i att:

• informera om hur förskolan och skolan fungerar, till exempel att familjer får välja var barnen ska gå, om det finns plats.
• förmedla svenska koder, som att föräldrar gärna ska komma in i lokalen vid hämtning och lämning för att se vad barnen gör.
• tipsa om var familjen kan hitta oömma och billiga ytter­kläder som lämpar sig för utevistelse i ur och skur.

— Föräldrar kan komma med ett brev de fått från någon myndighet eller fråga hur de ska göra för att få busskort. En pappa ringde från akuten och ville veta vilken nummerlapp han skulle ta. Sådana små, men viktiga, saker, säger Ulla Björk.

Den andra stora skillnaden är den arabiska språkresursen. När andra förskolor får ta in tolk på timme är Jida Mazhar, som också är barnskötare och Montessoripedagog, fast anställd och på plats jämt.

Själv från Jordanien tolkar hon inte bara språket utan hjälper även sina arbetskamrater att förstå vad som är kulturkrockar i mötet med föräldrarna. Som när en pappa inte ville att hans son skulle sitta bredvid flickor på samlingen. Eller när en av mammorna inte vill ta Lärarnas tidnings manliga fotograf i hand.

— Med barnen pratar jag svenska. Det är bara när de verkligen inte förstår som jag översätter, säger Jida Mazhar.

»För Dalaa hon är här och Leen hon är här, hipp hurra för att Eva är här …«

Sången följs av fruktstund och småprat. Mammorna fotograferar flitigt med mobilerna.

Dalaa är stolt över sin katt-tröja. Snart hittar gruppen andra katter i rummet, alla ­jamar och får sjunga Lille katt. Ulla Björk berättar att så här gör man varje dag, så det är lika bra att alla lär sig sångerna på en gång.

Rutinerna är viktiga och gör det tryggt för barnen.

I första hand tar introduktionsförskolan emot 4—5-åringar. Det beror på att de har närmast till skolstart och inte så mycket tid på sig att komma in i det svenska.

— Vi vuxna pratar, pratar och pratar. Vi är med som deltagare i rollekar och benämner allt. Vi har fått fortbildning i hur man kan använda enklare kropps- och teckenspråk, säger Eva Dustler.

Efter 1—1,5 år går barnen vidare till 5-årsavdelningen i huset eller till någon annan förskola där de bor.

»Måste de vara ute när det är kallt och is?«

»Vad händer om barnet blir sjukt?«

»Om hon bajsar, ser ni till att hon tvättar sig då?«

Alla andra har gått ut för att leka men Eva Dustler och Jida Mazhar har stannat inne. En mamma, som vill vara anonym i tidningen, ska skriva in sin dotter och frågorna är många.

Förskolan går igenom det viktiga: Kontaktuppgifter. Mat och allergier. Vikten av att hålla överenskomna tider. Mamman får beskedet att hon måste säga till sin sfi-kurs att inskolningen kommer att ta hela veckan. Minst.

— Det är viktigt att din flicka har det bra här. Hon känner sig inte trygg än, förklarar Jida Mazhar och försöker få veta lite om vad barnet har med sig i bagaget, utan att lägga sig i för mycket.

Mamman berättar att familjen kommer från Aleppo i Syrien. Maken flydde över Medel­havet för två år sedan, fick uppehållstillstånd och för fyra månader sedan kom övriga familjemedlemmar med flyg från Turkiet. Nu bor de sex personer i en tvåa i ett av de invandrartäta områdena. Dottern har varit orolig på förskolan i två dagar nu.

— Vi fick släpa hit henne med tvång för hon trodde att hon skulle till tandläkaren. Kriget har påverkat henne jättemycket, hon är rädd för allt. Så fort hon är osäker börjar hon skaka och dra sig undan, tolkar Jida Mazhar.

Det händer att barnen som flytt krig och förföljelse blir rädda av höga ljud eller av att gå över gatan. Ändå är de flesta förvånansvärt harmoniska och glada, enligt Eva Dustler. Förskolan är en fristad.

Introduktionsförskolan har funnits i 20 år. I oktober räknar man med full grupp på 20 barn och fyra i personalen. Förra året hade man 24 barn.

Helsingborg får nu lika många nyanlända på en månad som under hela 2010. Förra läsåret tog grundskolan emot 350 nyanlända elever och man räknar med lika många det här läsåret. För förskolan finns ingen samlad statistik eftersom den inte är obligatorisk.

— Vi har ingen kunskap om hur många barn som inte deltar i verksamheten. Men ­eftersom trycket är så enormt måste det finnas en beredskap för att ta emot nyanlända på alla förskolor, säger Birgitta Jönsson, chef för nyanländas lärande i kommunen.

Man utgår från aktuell forskning i utvecklings­arbetet kring barn med annat modersmål. Samtliga kommunala förskolechefer utbildade sig förra läsåret i flerspråkighet och språkutvecklande ­arbetssätt. Nu ska förskol­lärarna och barnskötarna — 1 000 personer — få samma fortbildning.

— Vi behöver också utreda hur organisationen ska se ut i framtiden. Jag vet inte i dag om det kommer att innebära några förändringar för introduktionsförskolan, säger Birgitta Jönsson.

Kristianstad och Motalaär två andra kommuner med introduktionsförskolor. Rinkeby i Stockholm startar en under hösten.

Andra undrar varför man ska segregera mer än man måste och tycker att det är bättre att barnen börjar i vanliga grupper direkt och får språkstöd där.

Det resonemanget skulle personalgruppen i Helsingborg kunna köpa om introduktionsförskolan var en isolerad ö. Men sam­arbetet med de andra avdelningarna — den dagliga leken på gården, gemensamma utflykter och aktiviteter — gör att det ändå blir integration och inkludering, trots att 95 procent av barnen i huset har annat modersmål.

— Vi jobbar jättemycket med svenskan, har eget förskolebibliotek med över 2 000 böcker och bokpedagog. Vi brukar säga att vi språkbadar barnen och vi får fantastiska resultat på de tester vi gör varje år, säger förskole­chefen Gunilla Müller Lundgren.

Eva Dustler, Ulla Björk och Jida Mazhar vet hur de vill att framtiden ska se ut:

— Det borde vara fler introduktionsförskolor i Helsingborg. Det hjälper familjerna att snabbare komma in i samhället, säger Ulla Björk.

Visst finns det risk att det tar längre tid med svenska språket då man har så många barn med samma språk och det kommer nya nyanlända till gruppen hela tiden.

— Därför delar vi upp barnen i grupper ­efter deras olika behov, säger Eva Dustler som tycker att cirka ett år i introduktionsförskolan är lagom tid. Sedan kan barnet slussas vidare.

— 4—5-åringarna behöver vara här ett tag för att hinna få ett någorlunda bra språk och lite sociala koder innan de börjar skolan, tillägger hon.

Mohamad bygger lego vid ett bord, sätter ihop bitar, hjul och gubbar. Mamma Rana sitter bredvid. De kom till Helsingborg från flyktinglägret Yarmuk i Damaskus för åtta månader sedan. Det är hans tredje dag på förskolan och han har hittills vägrat att prata med Jida Mazhar.

— Vad bygger du, Mohamad?

Fyraåringen viskar ljudlöst till mamma men säger sedan, på arabiska:

— Det är människor. De ska vara tillsammans.