Känseln viktigaste sinnet för dövblinde Göran Rydberg och hans elever
Det är tyst i klassrummet trots att det sitter tio elever runt konferensbordet. Framme vid whiteboardtavlan pågår en livlig diskussion — ljudlöst — för all kommunikation sker med händerna, eller snarare i händerna. Eleverna tränar taktilt teckenspråk tillsammans med sin lärare Göran Rydberg. Han tecknar en mening i luften och får svaret tecknat i sina händer. Känseln är det viktigaste sinnet för den som varken ser eller hör.
När Göran Rydberg började arbeta som assistent på Södertörns folkhögskola för 13 år sedan var han den första dövblinda läraren i Sverige. Han är född helt döv. När han var ung såg han som alla andra, vid 40 började synen försämras. Han är nu 57 år och beskriver att vänster öga lever i en drömvärld med mycket röda färger, med höger ser han suddigt. Prognosen är tyvärr dyster, hans syn blir inte bättre.
Som lärare med denna erfarenhet är han en ovärderlig brygga mellan de fullt hörande och seende eleverna på teckenspråks- och dövblindtolksutbildningen och dem som de senare ska serva.
— De använder mig att träna på. Jag kan, som ingen annan här, ge dem en förberedelse inför yrkeslivet då de ska tolka för personer med dövblindhet. Det ger en trygghet som de tar med sig när de är färdigutbildade, förklarar Göran Rydberg, via sin taktila teckentolk Sara Hedberg som sitter med under hela intervjun. På andra sidan bordet sitter Joakim Blomqvist som översätter Görans teckenspråk till talade ord, så att jag kan förstå.
Göran Rydberg berättar att teckenspråk är mycket uttrycksfullt och har lika avancerad grammatik som talade språk. I Sverige är det numera också klassat som ett minoritetsspråk och är skyddat av språklagen. När han växte upp var det inte som nu, obligatoriskt med teckenspråksundervisning för döva elever.
— Man skulle lära sig tala och ljuda, det var förfärligt. Inte ens mina hörande föräldrar fick lära sig teckenspråk. Tack och lov är det bättre för döva barn i dag.
Göran Rydberg rör sig vant mellan klassrummen, här klarar han sig helt utan assistens. Han är inte den enda döva lärare på skolan, men den enda som också är synskadad.
Vid hans arbetsplats i lärarrummet står hans dator och texttelefon. Om han förstorar bokstäverna mycket och använder starka kontraster kan han läsa hjälpligt på skärmen. Lärarhandledningar och annat arbetsmaterial finns i punktskrift.
På skrivbordet ligger också hans kamera. Göran Rydberg är en hängiven fotograf och tar den ofta med sig ut bland gränderna i Gamla stan i Stockholm där folkhögskolan har sina lokaler.
— Det finns många vackra takkupor där och med hjälp av kameralinsen kan jag se konturerna av dem.
Sin erfarenhet som fotograf tar han gärna med sig i undervisningen med ambitionen att inte bara lära eleverna taktilt teckenspråk utan också förmedla att han, liksom en seende, har behov av att vilja flytta gränser, se bortom det tillsynes omöjliga — i hans fall att fotografera.