Okej, ni fårhjälpa oss med allt utom talangjakten.
Högstadiets kulturgrupp har närmat sig elevrådets styrelse för att eventuellt inleda ett samarbete. Eller om det möjligtvis var vi lärare som tyckte att det var en bra idé att sammanföra dessa två grupper, båda med syfte att öka elevinflytandet på skolan.
Talangjakten diskuteras. Talangjakten som av tradition anordnas av elevrådet varje år. Talangjakten som är prestige och ger status. Sitta i juryn, granska och välja bidrag. Och nu vill alltså uppstickaren kulturgruppen också vara med och bestämma.
Men se den makten släpper elevrådet inte ifrån sig och i stället för att erkänna sitt nederlag kontrar kulturgruppen med ett eget förslag.
— Vi ordnar en gala, utropar den starkaste kulturrösten och placerar sig och sin grupp i ett motsatt hörn av salen.
Nå, att fördela uppgifter sinsemellan är ju också ett slags samarbete intalar jag mig när det blir bestämt att kulturgruppen får en egen gala i slutet av maj, då vi ändå har en vecka för att främja gemenskap på skolan. Dit är det ännu långt och eleverna bubblar av idéer: röda mattor, långklänningar, priser och tacktal. Som Oscarsgalan.
Jag hänförs av dessa entusiastiska elever. Låter man bara eleverna vara med och bestämma så tar de också ansvar pöser jag stolt. Ett tag.
För när våren rusar och det plötsligt blir bråttom att utlysa tävlingar, boka musiker, fixa scen och skriva manus är jag inte längre lika övertygad om att elevernas idéer är så briljanta. Nu visar det sig vilka som vill jobba och vilka som vill slippa lektioner. Och vilka som vill bestämma.
— Släpp kontrollen, lugnar kollegan när jag muttrar över bossiga elever och stolliga förslag.
För säkerhets skull skjuter vi på evenemanget en vecka.
På själva dagen är stämningen mer galen än gala. Prisutdelare saknas eller fnissar hysteriskt. USB-minnen försvinner och bildspel lägger av. »Skärp er«, skriker jag åt eleverna och vågar inte längre lita på deras löfte om att fixa det mesta själva. »Nu är det jag som bestämmer.«
Galan går galant men i magen maler det dåliga samvetet över att jag låtit elevinflytande ersättas av lärardiktatur. Tänk om jag dödat barnens kreativitet. Till detta kommer oron för att jag handlat godispriser för hundratals kronor i en butik som skolan saknar avtal med och för vad kollegerna ska säga om alla missade lektioner.
När hösten kommer är jag osäker på hur eleverna ser på sitt fortsatta arbete i kulturgruppen.
— Jo, det kan jag väl tänka mig, säger killen i nian. Man får ju pizza.