Jaha, då var det dags för fortbildning igen i form av en tvådagars kurs. På pappret väldigt intressant, professionellt och välbehövligt, men känslan av entusiasm försvann ganska omgående.
Jag tänker inte ironisera över det usla upplägget, som mest påminde om en dåligt planerad lektion av en vikarie från gatan. Jag tänker inte orera om att föreläsarna/handledarna/lektorerna tilltalade oss, erfarna pedagoger, som om vi var lärarstuderande under första terminen. Jag ska inte ens gå in i detalj på hur jag ville återskapa Jesus bärsärkagång i Jerusalems tempel när en föreläsare började sjunga »Alla barn har ett namn« och drog igång en sorts allsång som resulterade i ett ångestladdat mumlade.
Jag tänker inte heller vara dryg och irritera mig över att föreläsarna hela tiden sa fel efternamn när de hänvisade till en av Sveriges mest namnkunniga forskare. Jag ska definitivt inte berätta att vi på denna utbildning fick en utförlig genomgång om skillnaden mellan en dialog och en monolog, för ingen skulle tro mig. Och jag väljer att inte kommentera tipset om att det är bra att sitta »som en ballong där samtalsledaren är knuten på ballongen« vid gruppdiskussioner.
Efter över 20 år i Hans Majestäts offentliga lärartjänst är jag luttrad. Situationen var tyvärr inte helt oväntad, men magnituden av dumheterna var faktiskt häpnadsväckande. Det som var mest häpnadsväckande var att majoriteten av deltagarna på fortbildningen inte var förbannade över bristen på vettigt innehåll. Vi lärare har ett viktigt uppdrag att få våra elever att tänka kritiskt och ifrågasätta information som ges, men hur ska det gå till när det finns lärare som under en så pass katastrofal fortbildning inte tar bladet från munnen och opponerar sig? Många verkade vara fullständigt nöjda med att det bjöds på mat och gofika. Visst, vi var några som försökte ifrågasätta dagen, men vi blev snabbt ansedda som negativa och frasen »det blir nog bättre imorgon« återkom frekvent.
Det var faktiskt inte förrän dag två som till och med de mest hänförda deltagarna började skruva på sig. Hela situationen påminde om Kejsarens nya kläder när det gick upp för alla, nåja, att utbildningen inte hade en röd tråd eller ett tänkvärt innehåll. Skönt att få en viss upprättelse.
Vi kommer aldrig att få en förändring i statusen för läraryrket om vi själva inte börjar ställa krav.
Vi måste värna om kvaliteten i vår fortbildning och om någon föreläsare får för sig att helt omotiverat sjunga en barnvisa eller förklara självklarheter, så res dig upp och gå därifrån, eller kräv åtminstone att få slippa att sjunga barnvisor. Jag gjorde inte det och jag kan fortfarande vakna kallsvettig över det misstaget.