»Psykologen har stärkt oss«

Senast de sågs var i maj. Då hade Dennis Wedholm träffat förskollärarna här på Sagogården i Örebroförorten Vivalla fyra gånger under loppet av åtta veckor. De hade disku­terat ett enskilt barns behov av stöd, och personalens sätt att möta det. På fackspråk kallas det fallkonsultation.

I dag väntar ett uppföljningssamtal som Lärarnas tidning får vara med på. Mycket har blivit lugnare kring barnet i fråga, intygar förskollärarna redan i korridoren på vägen in. Carina Johansson dunkar Dennis Wedholm lätt i ryggen och säger:

— Det har varit så bra för oss att ha dig här. Bara detta att vi får sätta oss ner och reflektera.

Kaffe hälls upp i koppar och det lilla gänget, bestående av tre förskollärare och Dennis Wedholm, sätter sig till rätta vid ett bord i förskolans ena matrum.

Efter några sammanfattande meningar om det allmänna läget går diskussionerna in på det enskilda barnet. Dennis Wedholm styr med sina frågor och förskollärarna berättar hur det har fungerat sedan sist.

Samtalet kretsar kring ett barn som varken psykologen eller vi får träffa, som kallas »J«. Diskussionerna handlar om hur »J« ska bli mer självständig, om hur personalen kan förhålla sig till varandra och till barngruppen i olika situationer. De tar avstamp i psykologiska teorier — begrepp som »anknytningsteori« och »trygghetszoner« återkommer.

Förskollärarna lyssnar uppmärksamt på varandra och det finns ett samförstånd kring hur utvecklingen har ­varit, men ändå tillför alla sin pusselbit, ställer sina frågor. Dennis antecknar, svarar, leder diskussionen vidare.

Det är inte bara arbetslaget på Sagogården som har fått möta Dennis Wedholm och hans kollega Mattias Wideklint. De båda psykologerna har besökt 13 arbetslag på förskolor runt om i Örebro under våren 2015 och träffat 28 förskollärare och 23 barnskötare. Konsultationerna ingick i en studie som de genomförde som examensarbete på psykologprogrammet vid Örebro universitet. Resultatet visar att samtalen minskade stressen och ökade förskole­personalens tilltro till den egna professionella förmågan.

Vi träffar Dennis Wedholm en stund före besöket på Sagogården och han be­rättar om både studien och skolpsykologers arbetssätt i Örebro. Sedan några veckor tillbaka är han nämligen anställd som skolpsykolog i kommunen.

Men först om studien, som är unik. Vanligt är att fallkonsultationerna utvärderas utifrån konsekvenserna för barnen — men här är personalen i fokus i stället.

— Pedagogernas perspektiv är viktigt. Om de känner att deras vardag är övermäktig gör de ett sämre jobb. Det är bättre för barnen med pedagoger som upplever att de kan hantera stressfyllda perioder. Stress i sig är inte farligt, men långa perioder av hög stress kan leda till utmattningssyndrom, säger ­Dennis Wedholm.

Samtalen har i första hand handlat om hur de anställda kan möta det enskilda barnet i olika situationer.

— Vi samarbetade för att hitta nya sätt att se på de utmaningar och svårigheter pedagogerna upplevde i förhållande till barnen. Min roll i den här processen är att tillföra psykologisk kunskap såväl som att locka fram pedagogernas egen kompetens.

Problemen skiljer sig förstås från fall till fall. Ofta rör det sig om barn som har svårt att finna lugn, som är otrygga och kanske sena i utvecklingen på något sätt, berättar Dennis Wedholm.

Flera av förskolorna i studien ligger i områden med många nyanlända och förskolan blir ofta det första mötet med det svenska samhället för både föräldrar och barn. Det kan uppstå kommunikationsbekymmer som försvårar det pedagogiska arbetet och som personalen också kan behöva reflektera kring.

Att få hjälp av en skolpsykolog löser inte de övergripande, strukturella problemen i förskolan, men kan ändå underlätta, för­klarar Dennis Wedholm.

— I en del arbetslag är de helt enkelt för få, det är det stora problemet. Men även om det ofta handlar om organisatoriska problem på högre nivå, brukar man kunna hitta smartare sätt för att jobba med ett enskilt fall.

Skolpsykologer har traditionellt sett riktat in sina insatser direkt mot enskilda barn snarare än mot pedagoger, berättar Dennis Wedholm. Men skolpsykologernas uppdrag att arbeta mer förebyggande och hälsofrämjande har gjort den här typen av fallkonsultationer vanligare. Det är en god utveckling men det behövs fler skolpsykologer, tycker Dennis Wedholm.

— För att konsultation ska fungera opti­malt behöver den finnas tillgänglig för alla. Det ska inte bara hända i nödfall, när det redan gått väldigt långt, eller »om skol­psykologen hinner«. Pedagogerna ska känna att hjälpen finns om det behövs — bara den vetskapen ger en viss trygghet.

Psykologförbundet rekommenderar 500 elever per psykolog. I Örebro har skol­psykologerna hand om över 2 500 elever var.

— Det är en alldeles för hög arbetsbörda och vi får prioritera vissa skolor framför ­andra. Det är frustrerande eftersom vi ser att konsultationer kan göra mycket nytta, säger Dennis Wedholm.

Men det finns hopp, enligt Anna Sandell, ordförande i Psykologer i skola och förskola (Psifos). Skollagen kräver sedan 2011 att skolor ska ha tillgång till psykolog och sedan dess har fler skolpsykologer anställts runt om i landet. De ska också arbeta mer förebyggande.

— Jag tror att vi kommer att arbeta mer mot personalgrupper framöver, träffa fler ­arbetslag. Men vi kan hjälpa till på flera nivåer i skolan — på individ-, grupp- och ­organisationsnivå — och mycket av det ­kommer definitivt lärarna till godo, säger Anna Sundell.

Tillbaka till Sagogården. I personalrummet berättar förskollärarna Carina Johansson och Sanita Avdic om hur samarbetet med Dennis Wedholm har på­verkat deras vardag.

— Vi har suttit och hört varandras tankar och visioner och hört oss själva också. Nu förstår vi att stressen ibland kunde bero på att vi ifrågasatte varandra, säger Carina Johansson.

Ett exempel är om någon satt ensam med ett barn. Då kunde en kollega bli irriterad och undra över om det var rätt prioritering. Efter samtalen tänker de annorlunda.

— Förståelsen och tilliten till varandra har ökat, säger Carina Johansson.

De tillskriver samtalen en stor betydelse, trots att de även har fått annat stöd för samma barn i form av en extra resurs och hjälp av en specialpedagog.

— Vi har ju en långtgående kompetens i att hantera barn, men ibland behöver vi den där extra blicken som en psykolog kan ha. Det var också bra att Dennis kom utifrån och inte hade träffat barngruppen, inte hade förut­fattade meningar, understryker Carina Johansson.

Sanita Avdic tycker att hela upplägget på konsultationerna har fungerat väl. För­skol­lärarna har ställt krav på Dennis Wedholm om att få konkreta råd och vägledning, vilket de också har fått. Frustrationen kunde ­vändas till ett konstruktivt arbete.

— Det blev ett större lugn efteråt, vi kände att vi fixar det här. Och jag tror att vi kan ha nytta av kunskapen och erfarenheten även för framtiden, säger Sanita Avdic.

Och till syvende och sist avgör alltid personalens förhållningssätt hur mötet med ett barn blir, poängterar Carina Johansson.

— Det är aldrig barnen som är problemet.