Svårt passa in som ny på jobbet

Marias entusiasm uppskattades inte av de nya kollegerna.

Äntligen fick Maria chansen till drömjobbet. Efter fyra år på samma förskola blev hon tillfrågad om hon ville jobba på kommunens enda avdelning för montessoripedagogik.

— Om jag ville! Montessoripedagogik var ju det jag brann för, säger Maria.

Hon var 26 år, full av entusiasm och nya idéer.

På sin nya arbetsplats mötte hon ett arbetslag med tre äldre förskollärare som arbetat ihop länge. Hon tror inte att åldern i sig spelar någon roll, men hennes nya kolleger var sammansvetsade och inte särskilt intresserade av nya idéer.

— I stället fick jag höra att »så här har vi alltid gjort«.

Arbetslaget hade jobbat med samma tema i tre år. Det var ett färdigt material som fungerade bra, tyckte de. Maria märkte att det fanns en rädsla att bygga upp något nytt och hon kände sig ofta motarbetad när hon föreslog ett nytt tema eller ett nytt arbetssätt.

— Men jag har försökt tänka professionellt, att jag behöver ha tålamod och att jag inte kan gå omkring varje dag och känna mig motarbetad.

Nu har det gått ett år sedan Maria började på sin nya arbetsplats och hon tycker att det går mycket bättre. Hon får igenom mer av sina idéer men får fortfarande kämpa.

I den bästa av världar borde hon tagits emot med större öppenhet, tycker hon. Att man sett olika åldrar och erfarenheter som en tillgång och att hennes idéer hade tagits på allvar från början.

— Jag hade velat ha mer av »vi provar så ser vi om det funkar — om det inte går så får vi tänka om«. Ingen frågade vad jag tänkte eller vilka idéer jag hade. Det var bara att haka på det som redan var bestämt.

Tilliten försvann när Gabriella tvingades byta skola.

När gymnasieläraren Gabriella gick på sommarlov förra året hade hon en bra känsla i kroppen. Efter fem år på samma skola kände hon sig trygg i sin roll och hon hade fått ett mejl av rektorn om vilka kurser hon skulle ha till hösten. Dagarna efter skolavslutningen började hon och hennes kolleger i arbetslaget att göra en grovplanering. Hon såg redan fram emot höstterminen.

Två dagar innan skolstarten ringde hennes rektor.

— Hon sa bara att jag skulle flyttas till en annan skola för att jag var sist på las-listan och hon inte fick ihop tjänsterna annars.

Gabriella blev förkrossad. Hon var arg, ledsen och besviken. Visst fick hon stöd från kolleger och fack, men i slutänden var hon ensam kvar med sin maktlöshet. Hon fick aldrig någon ursäkt, mer än ett mejl från rektorn när hon precis hade börjat på den nya skolan.

— Hon skrev att hon skulle sakna mig. Jag svarade inte. Vad skulle jag svara?

Mitt i denna kris skulle Gabriella börja på sitt nya jobb. Hon skulle fortfarande vara språklärare men undervisa en grupp elever med autism och asperger. Hon hade ingen specialpedagogutbildning, men bestämde sig ändå för att försöka se positivt på den stora utmaningen hon stod inför.

— Först måste jag hitta mig själv. Jag behövde inse att det är jag som vinner eller förlorar. Jag kan inte sura i ett helt år, eller kanske två.

Först en vecka in på terminen kunde hon förmå sig att åka tillbaka till sin gamla skola och hämta sina saker, som samlats ihop i en låda lite huller om buller.

— Det gick inte att dölja att jag var arg, men mina nya arbetskamrater förstod mig och tog hand om mig.

Snart insåg Gabriella att de nya eleverna och kollegerna gav henne mer tillbaka än hon kunnat ana. Hon som aldrig arbetat med elever med särskilda behov förut, upptäckte att hon lärde sig nya saker varje dag. Till slut hade den positiva och glada Gabriella vunnit och hon tycker i dag att hon utvecklas både som person och i jobbet mer än någonsin tidigare.

Men när läsåret startade i augusti kom oron tillbaka. Skulle telefonen ringa i år igen?

— Jag hade ångest hela helgen och tänkte att nu ringer de och säger att jag inte har någon tjänst. Det som hände har någonstans raserat min inre stabilitet. Jag kände mig väldigt avvaktande första dagen och vågade inte tro på att jag var tillbaka på riktigt den här gången. Nu känns det bra igen och jag vågar säga att jag mår bra.

Sonja fick gissa sig till hur nya arbetsplatsen fungerade.

Sonja kom ny som matematik- och NO-lärare till en högstadieskola mitt i läsåret. Hon hade tio års erfarenhet som lärare i en annan kommun och kände sig säker i sina ämnen.

Hon hade också gjort sin praktik på skolan hon kom till och var redan bekant med både lokaler och många kolleger. I lärarrummet var det öppna famnen när hon kom, likaså i arbetslaget.

Ändå blev den första tiden lite kämpig.

— Jag fick en nyckel, ett schema, ordningsregler, personallistor och en likabehandlingsplan. Sedan fick jag ta reda på resten själv, säger Sonja.

Hon visste vem som var rektor, men inte vem som var områdeschef eller skolchef. Hon visste inget om skolans värdegrund eller om det fanns någon struktur skolan eller ämnesgrupperna arbetade efter. Kunskap om organisationen och om skolans sätt att arbeta fick hon genom att fråga, fråga och fråga.

— Jag borde bett om att få en fadder. Någon att fråga om stort och smått. Var det finns material, hur kaffekassan funkar, om jag får bjuda eleverna på glass. Och tänk om det funnits en pärm jag kunde gå hem och läsa efter första dagen på det nya jobbet. Så här funkar det på vår skola — och sedan gå vidare och utveckla min egen pedagogik tillsammans med de andra i arbetslaget.

Om Sonja hade varit ny och oerfaren hade hon känt sig väldigt utanför, tror hon.

— Som nyanställd finns det alltid en risk att man tar i för mycket, särskilt om man fått dålig information och inte riktigt vet vad som förväntas av en.

De intervjuade heter egentligen något annat.