Från krig till lärarpraktik

Hon är engelsklärare från Aleppo i Syrien och kom till Sverige som flykting tidigare i år. Trots att hon bara varit här sedan i februari är hon redan tillbaka i sitt yrke — som praktikant. Med sina kunskaper i arabiska fungerar hon som en språklänk mellan de nyanlända eleverna och den svenska läraren i förberedelsegrupp 4—6 på skolan Tärnan i Vänersborg.

Just nu hjälper hon Sulaf Abdo, också från Syrien, som började i klassen för knappt en månad sedan och inte kan någon svenska. Trots det gemensamma språket är uträkningen av 17 plus 2 knepig.

Nariman Sawas bänder upp Sulaf Abdos fingrar för att visa hur hon ska tänka vid addition.

— Det blir nitton, förklarar Nariman Sawas på sin knaggliga svenska.

— Nittån! härmar Sulaf Abdo och spricker upp i ett leende.

I förberedelsegruppen går 16 elever från krigsdrabbade Syrien, Somalia och andra oroshärdar i världen. En del har bott i Sverige något år, de flesta betydligt kortare tid. Deras skolkunskaper skiftar kraftigt och pedagogerna måste hela tiden vara beredda att agera på volley. Det pågår ofta lärande på olika nivåer i klassrummet med de två lärarna, en elevassistent och en lärarpraktikant.

Vid ett runt bord längst bak i klassrummet försöker läraren Maria Lans Karlsson förklara för Motahara Zahir att om hon lägger ihop tre päron och tre päron blir de tillsammans dubbelt så många. Det går sådär, eftersom den afghanska flickan som började i klassen för en vecka sedan inte kan svenska och knappt någon engelska.

— Vi kan inte prata med varandra, du och jag. Vi får använda våra händer och våra kroppar, säger Maria Lans Karlsson och slår ut med händerna.

Hon gör ett nytt försök och visar ett mönster i matematikboken.

— Och titta, jag har ett mönster på min blus, säger Maria Lans Karlsson och pekar på sin blåvita blus med storblommigt mönster.

— Mönster här — och mönster där!

Motahara Zahir hostar och skrattar och deras blickar möts i någon slags ordlös förståelse.

Rekordmånga flyktingar kommer till Sverige just nu. Hittills har drygt 60 000 sökt asyl i år, men trycket ökar hela tiden. I mitten av september kom mellan 5 000 och 6 000 asylsökande per vecka. Det är till och med högre veckonivåer än när kriget i före detta Jugoslavien rasade som värst i början på 1990-talet.

Med fler flyktingar ökar väntetiden för att få ett beslut om uppehållstillstånd. Den genomsnittliga väntetiden har sedan förra hösten stigit från tre till nio månader och väntas öka ytterligare. Den som inte har uppe­hållstillstånd har inte rätt till sfi, svenska för invandrare, och den som inte kan svenska har svårt att få något arbete. De långa väntetiderna riskerar därför att leda till passivisering av många asylsökande.

Det här försöker Support Group, en ideell aktivitetsgrupp på flyktingförläggningen Restad Gård i Vänersborg, göra något åt.

En av insatserna har varit att kartlägga de asylsökandes yrkesbakgrund i syfte att skaffa praktikplatser åt dem. Kartläggningen visade bland annat att det fanns många på förläggningen som hade arbetat som läkare, ingenjörer och lärare i sina hemländer.

Support Group lanserade praktikantidén för Vänersborgs kommun, som nappade direkt. Kommunen kontaktade Migrationsverket, Skolverket, arbetsförmedlingen, polisen och Sveriges Kommuner och Landsting och fick klartecken för projektet. Det innebär att 13 asylsökande lärare praktiserar på sex grundskolor i Vänersborg under tre månader den här höstterminen.

I dag är Maria Lans Karlsson och Nariman Sawas rastvakter. De kränger på sig de gulgröna reflexvästarna och går ut i den friska septemberluften. Kraxande svartvita skator cirklar mot en molnuppsprucken himmel. Vid lekplatsen är det som vanligt upplagt för spänningar. En liten flicka i gul slöja kommer fram till mellanstadiebarnen i den runda storgungan och deklarerar på klockren svenska:

— Jag vill också gunga!

Nariman Sawas fortsätter att putta på gungan för eleverna i förberedelsegruppen, medan Maria Lans Karlsson går fram till flickan. Lugnt och tydligt förklarar hon att enligt rastschemat är det 4—6-gruppens tur att ha storgungan den här rasten.

Flickan släntrar trumpet bort till sina lågstadiekompisar.

— Ibland måste man vara lite fyrkantig för att det ska fungera, konstaterar Maria Lans Karlsson och drar handen genom håret.

Hon har lång erfarenhet av att ta hand om nya svenskar. Hela sitt lärarliv har hon arbetat på Tärnan, en skola där 90 procent av eleverna har ett annat modersmål.

Hon är tacksam för att Nariman Sawas nu praktiserar i hennes förberedelsegrupp.

Nariman Sawas var lärare för barn mellan sex och tolv år i Aleppo, innan hon tvingades lämna sitt hemland. Efter en dramatisk flykt kom hon till Sverige och Vänersborg. Sedan dess har hon försökt sysselsätta sig genom att simma, gå på sykurs och på svensklektioner på flyktingförläggningen.

— Jag är så glad över att ha fått den här praktiken.

Skillnaden mot att vara lärare i Syrien är avgrundsdjup. Där kunde en klass bestå av 50 elever och bristen på moderna hjälpmedel i det krigshärjade landet var stor.

Men det hon uppskattar mest på Tärnan är nog arbetsgemenskapen bland lärarna.

— Alla på skolan tar hand om mig och vill mig verkligen väl. Det känns som att vi är en stor familj.

Ett hinder är det knepiga svenska språket.

— Men jag lär mig mer och mer för varje dag. Maria är som en lärare för mig. Förstår jag inte något, skriver hon ner det åt mig.

Varken Migrationsverket eller Sveriges Kommuner och Landsting känner till någon annan kommun i Sverige som låter asylsökande lärare praktisera i skolor.

Men för Anne-Len Kriewitz, grundskolechef i Vänersborg, var det självklart att säga ja till att låta flyktingar vara lärarpraktikanter.

— Vi ser en stor potential i det här. De asylsökande lärarna kommer ut i svensk skol­miljö, de möter det svenska språket i sin vardag och de får använda sina yrkeskunskaper.

Samtidigt har skolorna nytta och glädje av lärartillskottet, både på kort och lång sikt.

— Det här kan eventuellt vara våra blivande lärare. Det är en vinn-vinn-situation för alla parter, säger Anne-Len Kriewitz.

Klockan är två och skoldagen är slut. Nariman Sawas tar på sin svarta kappa, kramar fadderläraren Maria Lans Karlsson och hoppar på buss 65 till Restad gård.

Restad Gård är Sveriges största flyktingförläggning med över 1 200 asylsökande; några röda tegelbyggnader förlagda i en lummig park vid Göta älv strax utanför Vänersborg. Häromdagen var kungen och kronprinsessan på högtidligt besök.

Nariman Sawas öppnar porten till hus 02, där hon, maken Sami och dottern July, två år, har en egen etta med kök. Den är sparsamt inredd, men fylld med ljuslyktor.

— Jag älskar att tända ljus, säger hon och visar att flera lyktor redan är tända, fast det är mitt på dagen.

Hon bjuder på starkt syriskt kaffe, något helt annat än vanligt svenskt automatkaffe.

Nariman Sawas sätter sig på soffkanten i köket och berättar att hon bara hann jobba två år som lärare i Syrien.

— För tre år sedan sprängdes vårt hus under striderna i Aleppo. Vi flyttade från det ena stället till det andra, men kriget hade förstört vårt liv. Vi var tvungna att fly.

Under flykten separerades hon och dottern från Sami och hamnade på en båt på Medelhavet med 350 andra flyktingar.

— Vi visste inte vad som hade hänt Sami eller om han levde. Det stank på båten, vi hade knappt mat och det var en hotfull stämning. Efter några dagar på havet råkade vi ut för storm. En annan av flyktingbåtarna sjönk. Barn skrek och mödrar grät. Jag höll July i min famn och bad till Gud att jag skulle få dö före henne.

Rösten stockar sig, hon tar av glasögonen och torkar bort tårarna.

I soffan tultar July obekymrat omkring, med randiga tights, rufsigt hår och busig blick. »Blipp-blipp!« piper det när hon på måfå trycker på mobilknapparna. Nariman Sawas ser på sin dotter och kramar henne.

Nu är mardrömmen över. Praktiken i förberedelseklassen i Tärnan i Vänersborg är ett första litet steg mot ett nytt yrkesliv i det fredliga kalla landet i norr.

— Min önskan är att bli lärare i den svenska skolan, som Maria. Och att leva i en lycklig familj långt från krig, död och blod.