Experiment som väcker känslor

När blir du för­vånad? Och hur känns det?

Barnen på Trolle­bo förskola i Löa ett par mil norr om Lindesberg funderar. De är väl bekanta med hur det är att vara arg, ledsen, glad och rädd. De känslorna har de arbetat med på olika sätt en längre tid.

Det började en dag förra hösten då det dök upp några mystiska spår i taket. Efter ett par veckors olidlig spänning visade det sig att det var ankan Agge som lämnat sina brandgula fotavtryck efter sig.

— Agge var rädd för allt: godis, maskiner, höga ljud och pappor med skägg. Vi pratade mycket om rädslor och barnen turades om att ta med Agge hem för att se om det fanns ­något där som var läskigt, berättar förskollärare Maria Bilger.

Med hem i Agges påse låg också en bok där föräldrarna fick skriva vad som hände. Vad var Agge rädd för hemma hos dem? Vad var föräldrarna rädda för och slutligen vad gjorde barnen rädda?

— Vi försöker hitta saker i vardagen som hör ihop med temat. När vi hittade en död groda på skogsutflykten kunde vi koppla det till att vara ledsen. Det är viktigt att komma i kontakt med sina känslor, det ökar vår självkänsla. Vi försöker också förmedla att det är okej att till exempel bli arg men att man inte alltid måste agera på det man känner, ­säger Maria Bilger.

Förra årets temaarbeten avslutades med en gående ­teater, då olika rum på förskolan representerade en känsla.

Den här hösten söker Trolle­bo förskola djupare i känsloregistret och tar sig an mer svårdefinierade känslor som avsky, avsmak, skuld, skam, kärlek och förvåning.

— En del tycker kanske inte att barn ska behöva känna avsky eller skam, men vad gör man när de känner det? Man måste få prata även om det som är svårt, säger Maria Bilger.

Förvåning är lite klurigt, tycker femåringarna som sitter i ringen.

— När man önskar något man inte tror man ska få och så får man det — då är det bra förvånat. Men om man träffar en björn i skogen — då är det dåligt förvånat, sammanfattar Nora Jonsson.

Att arbeta med experiment har visat sig vara ett bra sätt att få fatt på de knepiga känslorna. Samtidigt får barnen en chans att nosa på de natur­vetenskapliga ämnena och en möjlighet att lära på olika sätt. Helt enligt förskolans läroplan.

Nu ställer Maria Bilger fram en bricka med rekvisita. Vatten, sirap, några bitar äpple och potatis, skruvar av metall, pasta och ett par stumpar stearinljus. Så skickar hon runt en dunk med något gult i. Vad kan det vara?

— Är det juice?

— Eller pink?

— Ja, jag tror det är pink!

— Lukta, föreslår Maria Bilger.

Snart enas alla om att det är olja i dunken och Maria Bilger häller ett par deciliter i en glasburk. Därefter lika mycket mörk, seg sirap som ringlar ner på botten. Till sist tar hon vattenkaraffen och fyller på. Men vad händer då? Oljan flyter plötsligt uppåt och lägger sig som ett guldfärgat täcke ovanpå det genom­skinliga vattnet.

Scenariot väcker en del försiktig förvåning. Liksom när skruven försvinner i den mörka sirapen och äppelbiten fastnar i oljan. Men Maria Bilger lägger inte så mycket fokus på resultatet och kunskaperna om densitet, det viktiga är att skaka i gång barnens nyfikenhet.

— Diskussionerna kommer ofta efteråt när allt sjunkit in och de har hunnit tänka på vad som hände. Det är roligt med teman som utvecklar sig efter hur barnen reagerar och det som de går i gång på — när man inte riktigt vet vad som ska hända.