Susanne hade arbetat som fritidspedagog i över 30 år och var full av ork och engagemang för sitt yrke. Hon ville utvecklas vidare och bytte därför arbetsplats. Men efter en period på den nya skolan insåg hon att arbetsförhållandena var sämre än vad hon tidigare upplevt.
— De slog ihop fritidsgrupper och vi kunde ha över 60 barn på två och en halv tjänster vissa eftermiddagar.
Susanne var som utbildad fritidspedagog ansvarig för verksamheten några av veckodagarna. I barngruppen fanns flera elever i behov av särskilt stöd som inte hann få tillräckligt med uppmärksamhet. Överlag var belastningen för stor.
— Det var helt orimligt att ta ansvar för alla barn under de förutsättningarna. Vi kunde inte ha koll på dem.
Flera gånger försökte Susanne ta upp både schemaläggning och andra aspekter på fritidsverksamheten med rektorn, utan resultat. Belastningen blev allt högre, dagarna tyngre.
— Jag började få ont i axlarna, sov dåligt på nätterna. Mina barn kände inte igen mig. De sa: »Men mamma, du som alltid är så positiv, vad har hänt?«
Ändå jobbade Susanne på — ville varken svika kollegerna eller eleverna. Men en dag gick det inte gick längre.
— Jag kände mig helt maktlös och tänkte: är det här rätt mot eleverna? Så här vill jag inte jobba. Jag har aldrig varit sjukskriven mer än för någon förkylning under alla mina år som fritidspedagog och hade inga andra bekymmer. Det handlade bara om mina arbetsförhållanden.
Susanne blev sjukskriven och fick fullt stöd och förståelse från både företagshälsovård, Försäkringskassan och facket, berättar hon. Hon hade många förslag på förbättringar på sin arbetsplats så att hon skulle orka komma tillbaka. Men läget var låst och rektorn ville inte genomföra några förändringar alls.
— Det kändes som att det blev en prestigegrej av det. Det var jag som var överambitiös, fick jag höra.
Kommunen erbjöd inte Susanne andra tjänster heller trots hennes önskemål om det, och på samma skola kunde hon inte fortsätta under samma förhållanden. Hon ville säga upp sig, men facket rådde henne att avvakta. Lösningen blev till slut ett avgångsvederlag i form av ett halvårs lön.
— Jag ville bara sätta punkt. Jag var så ledsen också och ville inte vara sjukskriven längre, eftersom jag inte heller kände mig sjuk.
Nu har Susanne bestämt sig för att ta ut tjänstepension fram tills hon blir ålderspensionär om några år. Att hennes kompetens och kraft inte värdesattes mer sitter fortfarande som en tagg.
— Jag vill lägga det bakom mig nu. Men det är så klart ett slöseri med resurser. Jag hade så mycket kvar att ge och hade ingen tanke på att sluta före 65.
Samtidigt som Susanne gick hemma med lön och nu får ta ut för tidig pension, annonserar samma kommun efter utbildade fritidspedagoger, utan att finna några. På hennes tjänst har en obehörig person anställts.