Bidde det inte mer än en tumme?

Det var 2011 Anna Herlöfsson började ana oråd. Hon skulle söka lärarlegg och kryssa i en av två rutor: Hade hon lärarexamen eller hade hon inte?

Efter en nästan två år lång process, som hon beskriver som Kafkaliknande, kom Skolverkets dom: SMI-utbildningen kvalade inte in som lärarexamen.

— Hela min yrkesidentitet togs ifrån mig, säger Anna Herlöfsson.

Hon ansökte om validering vid Stockholms universitet och fick veta att hon måste läsa på halvfart i två år. På egen bekostnad.

— Jag skulle plugga sånt jag redan läst och undervisat i. När jag insåg att det inte skulle bli någon ändring av reglerna sa jag upp mig, berättar hon.

I september skrev hon en debattartikel i nättidningen helagotland.se om alla de som, likt henne själv, hamnat mellan stolarna i lärarlegitimationsreformen. Artikeln inleds med orden »Läser om bristen på alla lärare. Vill bara skrika.«

Ja, lärarbristen har blivit påtaglig sedan den 1 juli då nästan alla övergångsregler löpte ut. Det är framför allt bestämmelsen om att olegitimerade måste ha en överrock vid betygsättningen som ställer till det för landets skolledningar. Resten (läs undervisningen) går fortfarande att »lösa« med vikarier och ettårsförordnanden.

Ett tiotal av de 70 gymnasielärarna på Ådalsskolan i Kramfors saknar legitimation och får nu undervisa på sådana förordnanden även om de har kvar sin anställning i kommunen. Tidigare anställda har gråtit på rektor Peyman Vahedis kontor för att de fått så motstridiga besked från Skolverket och inte kunnat planera sina liv.

— De som slutar hittar nog något annat. Men en skolorganisation i glesbygd som tappar en lärare lider oerhört, säger han.

I våras skrev han och ett tiotal andra i Kramfors — politiker, chefen för utbildningsförvaltningen och lärarfacken — en debattartikel i Dagens Samhälle ur glesbygdens perspektiv. Kontentan var att tanken bakom legitimationen nog var god men att reformen är dåligt genomförd och ökar lärarbristen.

Peyman Vahedi tycker att skickliga och erfarna människor behandlas illa av myndigheterna.

— Vi skulle kunna var mycket mer flexibla, särskilt nu när skolan behöver varenda kotte, säger han.

Han jämför med den statliga rektors­utbildningen som nyanställda rektorer ska gå inom fyra år. Han tycker att en liknande modell kunde införas för erfarna och kompetenta lärare utan lärarexamen och att det borde räcka för legitimation.

I september meddelade regeringen faktiskt att man vill tillåta kommuner och friskolor att visstidsanställa ämneskunniga personer i upp till tre år där det är brist på lärare — under förutsättning att de läser in en KPU, kompletterande pedagogisk utbildning till lärarexamen, under tiden. Syftet är att locka fler till yrket.

Men det blir inga statliga bidrag till de olegitimerades löner under KPU-delen av visstidsanställningen, med undantag av forskare som regeringen vill locka med ett utbildnings­bidrag på 25 000 kronor i månaden.

Enligt Peyman Vahedi kan små kommuner i glesbygd inte betala några kompletterande utbildningar. De borde vara ett nationellt intresse.

— Om personen flyttar från Kramfors drar ju någon annan kommun nytta av ut­bildningen, säger han.

En hel del gamla uttalanden framstår i dag som profetiska. Skolverkets tidigare chef Per Thullberg var en av flera som inte trodde på Skolverket som utfärdare av legitimationer.

— Man talar om 200 000 lärare, en hisnande stor grupp, sa han redan 2005.

Och Lärarförbundet varnade i sitt remissvar 2008 för att de detaljerade behörighetsreglerna i regeringens förslag skulle leda till organisatoriskt kaos på skolorna — med visstidsanställningar, deltider och ambulerande lärare.

De senaste månaderna har flera röster höjts för att lägga ner eller göra om, bland ­annat från de liberala tankesmedjorna ­Timbro och Fores.

Timbro har granskat data från Skolverkets Salsa-databas och inte hittat några samband mellan andelen behöriga lärare och elevernas avgångsbetyg från grundskolan. Det tar man som intäkt för att det är fel att bygga ut lärarutbildningen och att legitimationen inte behövs.

I en kortrapport om granskningen skriver chefsekonomen Jesper Ahlgren:

»Med ambitionen att förbättra resultaten i den svenska skolan genomför man nu en reform som försvårar för alla som inte har gått en utbildning med låga antagningskrav och låg kvalitet. Detta förstärker lärar­bristen, gör betygsättningen osäker för många elever, diskvalificerar duktiga lärare med annan bakgrund och försvårar rekryteringen av personer med den kompetens som saknas i skolan.«

Andreas Bergström är vice vd för Fores och var förhandlare hos tidigare utbildningsminister Jan Björklund 2006—2009. Även han anser att legitimationen är misslyckad och att det hårda kravet på lärarexamen stänger ute människor som skolan behöver.

— Att helt tvärvända i en sådan hjärtefråga blir nog politiskt svårt men jag hoppas på lite realism från partierna med tanke på be­manningssituationen. Jag tror att man kommer att öppna upp för olika vägar till legitimation i det tysta, till exempel genom att införa en prövoperiod för dem som har annan relevant utbildning, säger han.

Köer, kommuner som inte fortbildar, ­lärarbrist, undantag … Hur tänkte de, de som började kämpa för ett yrkesbevis för lärarna för nästan 25 år sedan?

I begynnelsen var legitimationen Lärarnas Riksförbunds baby. Förbundet har haft legget på programmet sedan 1992. Fem år senare hade man stöd av Folkpartiet och efter ytterligare några år av Lärarförbundet.

I Skollagskommitténs betänkande från 2002 lyckades lärarfacken få med en passus om att det borde tillsättas en utredning om behovet av en legitimation, eller auktorisation som man sa på den tiden.

Lobbyarbetet fortsatte, facken bjöd in företrädare från föregångslandet Skottland och i början av 2006 tillsatte Socialdemo­kraterna utredningen. Den fortsatte efter den borgerliga valsegern — nu under namnet ­»Lärarutredningen om behörighet och auktorisation« — med skärpta direktiv och folkpartisten och förre Saco-ordföranden Jörgen Ullenhag vid rodret.

Skottland — landet utan obehöriga — blev förebilden även för honom. Där garanterar staten alla nyexaminerade lärare en ettårig betald provtjänstgöring under handledning. Lärare måste göra ett sådant år med godkänt resultat för att bli registrerade och få utöva yrket.

Jörgen Ullenhag importerade modellen med obligatorisk provtjänstgöring i sitt betänkande som kom våren 2008. Minus två viktiga delar: Han föreslog ingen statlig ­dimensionering av provårsplatserna och mycket mindre statliga pengar till genom­förandet än i Skottland. Hoppet ställdes till kommuner och friskolors vilja att själva inrätta platserna och betala för mentorer.

När propositionen kom 2010 hade provåret bytt namn till introduktionsår och blivit ännu mindre kostsamt för staten. Det var det ekonomiska läget till följd av finanskrisen som tvingade regeringen att banta, enligt Jan Björklund.

Sedan dess har reträtterna kommit slag i slag. Mest har det handlat om undantag som gör fler redan verksamma behöriga. Men det största återtåget kom 2014 när kravet på godkänt introduktionsår togs bort efter en överenskommelse mellan regeringen, lärarfacken och arbetsgivarna. Motivet var att många nyexaminerade lärare inte lyckades ordna ett sådant år eftersom huvudmännen inte ­inrättade några platser när staten inte betalade.

Men introduktionsåret var en av de ­bärande delarna i reformen och flera tunga remissinstanser var kritiska till att villkoret togs bort. Till exempel Lagrådet, som ansåg att legitimationen reducerades till ett examens­bevis, och Skolverket som drog slutsatsen att reformens syfte urholkades när den extra kvalitetssäkringen togs bort.

Både Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund (LR) beskriver beslutet som en eftergift för verkligheten.

Om LR är legitimationens mamma är Jan Björklund dess pappa. »I allt väsentligt« har det blivit som han tänkt sig.

— Även om inkörningsproblemen blev större än jag förutsett. Jag underskattade framför allt hur fruktansvärt dålig koll kommunerna hade på vilka som var behöriga i vad, säger han.

De som vill backa bandet och säger att dagens röra beror på legitimationen har fel, enligt honom.

— Den synliggör den röra som funnits hela tiden, och som beror på att kommuner och friskolor har sparat pengar genom att an­ställa outbildade, säger Jan Björklund.

I en debattartikel i Expressen den 18 augusti skriver han, partikollegan Christer Nylander och LR-ordföranden Bo Jansson att det nu är dags att kräva både legitimation och behörighet i rätt ämne för att sätta betyg.

Motiveringen är att det förstör trovärdigheten i reformen att en latinlärare kan avgöra en elevs fysikbetyg.

Jan Björklund medger dock att det vore orealistiskt att ta det steget i dag.

— Det får ske på sikt, till exempel till 2020, säger han.

Men lärarbristen då? Vem ska undervisa i bild om den enda behöriga bildläraren i kommunen måste åka runt och betygsätta på skolorna?

Han hänvisar till att hela avsikten med reformen var att tvinga huvudmän och skolor att jobba för att få upp behörigheten.

— Det arbetet pågår nu. Det är de lång­siktiga effekterna som är de viktiga och där har vi bara sett början, säger Jan Björklund.

Facken då, är de nöjda?

De anser i vart fall att legitimationen är en betydelsefull kvalitetssäkring av läraryrket, även sedan kravet på godkänt introduktionsår togs bort. Både Lärarförbundet och LR betonar hur viktigt det är att nu stå fast vid reformen.

— Den sätter fokus på den verkliga ut­maningen — att göra yrket mer attraktivt med en långsiktig och medveten lönepolitik så att fler vill utbilda sig till lärare. Men det går inte att blunda för att genomförandet har haft ­stora brister, säger Lärarförbundets ord­förande Johanna Jaara Åstrand.

LR:s Bo Jansson anser att Timbro och Fores ger en falsk bild av att det skulle finnas horder av civilingenjörer, naturvetare och språkexperter på kö för att jobba i skolan. »Dream on«, är hans budskap till tankesmedjorna. Hade de rätt skulle det inte se ut som det gör i skolan i dag.

— Jag värjer mig med bestämdhet mot ­attacker där problem används som argument för att ta bort eller skjuta upp legitimationen. Jag vet att det är jätteproblem nu men om vi förflyttar oss 10—20 år framåt i tiden tror jag att man kommer att säga att det var tur att vi genomförde detta och satte ljuset på att elever har rätt till lärare som är utbildade och kunniga, säger Bo Jansson.

Så VAR det så här det var tänkt? Både och.

Legitimationen har avlövats på vägen. ­Staten har inte satsat tillräckligt med pengar och inte ställt tillräckligt stora krav på kommuner och friskolor, varken när det gäller att inrätta introduktionsår för nyexaminerade ­lärare eller att fortbilda dem de redan har så att de blir behöriga och kan söka legitimation.

Kanske har det trycket kommit nu, sedan övergångsreglerna löpt ut. En oönskad konsekvens är att ett okänt antal elever — i ett okänt antal elevkullar — riskerar att bli betygsatta av lärare som inte känner dem.

Men skulle man nu backa från kravet på ­legitimation — eller göra det mycket lättare att få en — skulle det sannolikt återigen ta bort trycket från arbetsgivarna att anställa rätt utbildade lärare.

Å andra sidan står förskolan och skolan nu inför utmaningen att ge plats åt de många asylsökande barn i åldrarna 0—19 år som kommit och kommer till Sverige — 70 000 i år, enligt Migrationsverket. Sveriges Kommuner och Landsting uppskattar utifrån den siffran att det behövs ytterligare 5 800 lärare och vill att det ska bli tillåtet att göra undantag från kravet på legitimation.

Och så här sa Skolverkets generaldirektör Anna Ekström nyligen till TT:

— Vi kommer att rapportera till regeringen om vi ser lagbestämmelser som är omöjliga att följa. Visst, lagen ska givetvis följas men den är skriven för ett Sverige med betydligt färre nyanlända elever.

Och det finns grupper som drabbats orimligt hårt av Skolverkets tolkningar av behörighetsförordningen. Det gäller till exempel de som har olika estetpedagogiska utbildningar och har jobbat länge som lärare.

Åter till Anna Herlöfsson.

Hon jobbar numera med administration och verksamhetsutveckling i ett av Gotlands rektorsområden. Hon trivs men suget efter att undervisa finns kvar. Därför ringde hon tillbaka till Stockholms universitet och sa att hon ångrat sig. Hon var beredd att sitta av de två åren på halvfart för att kunna bli legitimerad. Beskedet var att den vägen nu var stängd eftersom hon inte längre hade någon lärartjänst. Återstår att börja om från början — på lärarutbildningen.

— Jag har älskat att vara lärare. Men nu tröttnade jag definitivt.