Jag fyllde nyss 40. Till mitt kalas hade några vänner letat reda på mitt första framträdande om kod på ett teachmeet i mars 2013, som nu alla gästerna fick njuta av. Det var plågsamt pinsamt och mycket underhållande. Efter tre lektioner med programmering i årskurs fyra, stod jag där och berättade om min nyfunna kärlek till kod, utan att riktigt fatta vad jag höll på med. Fullständigt nyfrälst och odelat positiv till detta fantastiska som gick ut på att flytta en sköldpadda på en skärm, med hjälp av lite text.
»Det här är framtiden, förstår ni. Det här är den digitala världens atomer och molekyler.«
Min egen entusiasm i kombination med inklippta bilder från publiken som såg helt oförstående ut. Skämskudde fram! Jag minns de trevande applåderna efter min dragning. De skeva leendena och någon som klappade mig lite på axeln med ett »kul«. Nej, det var inte så att min mission för införandet av programmering i grundskolan fick någon flygande start.
Likt en nybliven mor kunde jag inte förstå att inte alla tyckte att min bebis, programmering, var det bästa som någonsin hänt oss. För mig fanns inget annat. Med en dåres envishet fortsatte jag predika om vikten av kod, samtidigt som jag utforskade det nya ämnet tillsammans med mina elever i klassrummet. Det var en intensiv vår det där, våren 2013.
Eleverna gjorde en namninsamling för att få in programmering i skolan. De drog fram i skolbyggnaden och fick oförstående elever och kollegor att skriva på.
»Programmering?«
Få begrep vad det handlade om. Vi gjorde även en digital insamling, med tillhörande youtube-film. Bedårande 11-åring ser in i kameran och frågar om man kan få lära sig lite kod också, även om rullstensåsar självklart är jättespännande. Eleverna väntade sig minst 100 000 underskrifter. Vi behövde 1 000 för att få igenom vår petition. Vi fick 722. Det var ändå rätt bra jobbat, med tanke på det massiva motståndet som vårt lilla upprop väckte.
»Sånt där kan inte mellanstadielärare lära ut«, var en vanlig åsikt.
»Lär dem läsa, skriva och räkna först«, var en annan återkommande. Och:
»Det kommer aldrig att gå att få in i läroplanen«.
»Vi får väl se, jag tänker i alla fall försöka«, sa jag.
I mars 2016 ska regeringens förslag om hur programmering ska in i lgr11 vara färdigt. Jag känner mig lite nervös, så som en mor gör när hennes bebis vuxit upp och ska stå på egna ben. Kommer det gå bra? Kommer min bebis bli väl behandlad? Kommer min bebis sköta sig ute i stora världen? Nu har jag gjort mitt. Jag kan bara hoppas på det bästa.